Extremväder i Halland under sex månader - från katastrofal blöta till dito torka på ett halvår

Nötkreatur som försöker hitta något ätbart, juli 2018, Svartrå

Det har knappt regnat nånting i Halland nu på dryga två månader, detta mitt i vegetationsperioden när växternas behov är som störst. Normalt har Halland landets högsta årsnederbörd med som mest cirka 1200 millimeter där den halländska delen av småländska höglandet reser sig ur slätten. Slättlandet består i huvudsak av sandjord, en typ av mark som har mycket liten vattenhållande förmåga. Regn då och då behövs för att underhålla växtligheten. I skogslandet upp till Högsta kustlinjen, som här ligger på endast 70 meter över havet, består marken av svallade moräner, också de med låg vattenhållande förmåga. Här och var är de överlagrade av grova sediment som sand och mo, som inte gör saken bättre. Ovan Högsta kustlinjen är moränen inte svallad, och har därför en kornstorleksfördelning som är mer gynnsam för att hålla vatten för växtligheten. 

Kornåker, juli 2018, Älvsered (kartans höjd 15 cm)

Betesvallar på åkermark och ängar är nästan helt bruna. På slåttervallarna hann lantbrukarna ta en första skörd, men även de är nu brunbrända. Spannmålen, särskilt den vårsådda, ser ynkligt dålig ut. Stråna är korta och axen taniga. Endast höstvete och -råg ser någotsånär bra ut. De hann skicka ner sina rötter djupt innan torkan slog till. Potatisen, i alla fall den som odlas i min närmiljö från Glommen vid kusten och en mil inåt skogslandet till, den har bevattnats. Vi får se hur länge till det kan pågå. Falkenbergs kommuns vattenbolag Vivab har i dagarna infört bevattningsförbud i kommunens inre delar runt Ullared. Fortsätter torkan lär det snart bli en utökning till hela kommunen. 

Huvudinflöde till Gamlarydssjön ca 15 ha stor, juli 2018, Älvsered

I skogen mot slätten har lövträden, speciellt björk, börjat vissna. Barrträden ser än så länge vitala ut. Bäckarna går tomma. Sjöarnas vattenyta har sjunkit rejält. Stora åar, som Ätran och dess största biflöde Högvadsån, har en extremt liten vattenföring. 

Sumpafallen, juli 2018, Högvadsån, Svartrå

I Ätraforsdammen, som ligger i Ätran cirka två mil uppströms Falkenberg vid havet, är flödet bara en fjärdedel av det normala. Både Högvadsåns och Ätrans avrinningsområden domineras av skogsmark, 85 respektive 56 procent. 

Ätraforsdammen, juli 2018

Nationellt är läget mycket krisartat. Uppskattningar säger att spannmålsskördarna endast kommer att vara mellan 25 och 75 procent av de normala. Brist på foder gör att slakten måste öka kraftigt, till och med talas om nödslakt på gårdarna på grund av köer till slakterierna. Djurkropparna måste då brännas eller grävas ner till ingen nytta. Kalvfödandet kommer då förstås också att reduceras kraftigt, vilket innebär att djurhållningen kan drabbas upp till ett par år efter det att nederbördsförhållandena förhoppningsvis normaliserats. 

Hälleskogsbrännan, Västmanland, september 2016

I Sveriges skogsland brinner det i mycket stor omfattning. Den sammanlagda arealen är redan större än den stora skogsbranden i Västmanland 2014. Som mest brinner det i Hälsingland och Jämtland. Hela samhällen har fått evakueras. Halland är nu ett av de tre län i landet som ännu förskonats från skogsbrand. 

I detta inlägg visar jag en del bilder jag tagit så sent som förra veckan på turer i Falkenbergs kommun från kusten och upp till trakten av Älvsered, dit det är cirka fem mil. De bekräftar hur himla torrt det är och hur illa det står till med grödorna.

Tullbron, Ätran, Falkenberg, juli 2018

Vårt minne är kort. Därför visar jag också som jämförelse några bilder från slutet av förra året. Då var det nämligen extremt blött här på trakten. Nederbörden under oktober till och med december var mellan 50 och 100 procent högre än normalt. Åkrarna stod under vatten. Innan höstregnen började hann merparten av skörden bärgas. En del fodermajs runt Glommen togs in för sent, med stora körskador som följd. 

Skördat fodermajsfält, Glommen, hösten 2017

I Ätraforsdammen var luckorna helt öppna och vattnet sprutade rakt ut. Vattenföringen var 29 december 138 kubikmeter per sekund, vilket är fyra gånger så mycket som medelvattenföringen för året och 17 gånger så mycket som nu i torkan.

Ätraforsdammen, december 2017

På endast sex månader har vi alltså haft nederbördsextremer åt två håll, med mycket besvärande torka respektive översvämning som konsekvens. Det är såna här extremsituationer som bedöms bli avsevärt vanligare framgent om IPCC:s klimatscenarier blir verklighet. Jag kan konstatera, på basis av det sista halvåret, att beredskapen och förmågan att hantera såna här väderextremer, helt saknas för lantbruket. Det är mycket oroande. Såväl branschorganisationerna, som ansvariga myndigheter, måste ta ett ordentligt grepp i kragen. 

Tullbron, Ätran, Falkenberg, december 2017

Jag kan också konstatera, att den nationella Livsmedelsstrategi, som togs ifjol av riksdagen efter stor vedermöda och med livsmedelskedjans alla aktörer inblandade, är totalt blank vad gäller medvetande och handlingsplaner vad gäller klimat och extremväder. Inget annat än en skandal! 

Finnbygden i norra Värmland - besök med Skogshistoriska sällskapet

Gård i Mattila strax norr om Östmark

Ända sen jag var liten har finnbygderna fascinerat. Grogrunden las då jag i mammas bokhylla hittade och sen läste Dan Anderssons böcker. Flera gånger har jag besökt Luosa-stugan vid Skattlösberg i sydvästra Dalarnas finnbygd, där Dan bodde en tid. 

Nu, via Skogshistoriska sällskapet, dök möjligheten upp till en djupdykning i finnmarkerna då och nu. Sällskapet ordnade en intressant exkursion vid Mattila i norra Värmland.

Deltagarna på väg från Mattila bort till Juhola finngård

Under slutet av 1500-talet, 1600-talet och en bit in på 1700-talet flyttade tusentals finländare, främst från landskapet Savolax, till vad som idag kallas finnbygden i Sverige, detta för att finna nya utkomstmöjligheter. De tog sig per båt över Bottenhavet. Kolonisation skedde inom landet, Finland var ju då en del av Sverige.

Drivkrafterna var fattigdom, ständiga krig med Ryssland och att Gustav Vasa och sen Karl IX införde några års skattefrihet för alla som ville kolonisera utmarker (främst skog). Kungarnas baktanke var, som jag förstått det, att öka sina skatteintäkter från mark.

Vacker ängsflora vid finngården Juhola

De som kom var främst svedjebönder och de hade kunnande att producera mat ur skogen. De eldade upp skogen och odlade därefter i askan. En svedja brukades under fyra-fem år, då producerades råg och rovor. Grödorna nyttjade näringsämnen som mobiliserats av branden. Denna tog sen slut. Sen användes svedjan för bete en period innan den oftast fick växa igen. En ny svedjning kunde först göras efter några tiotals år. Svedjorna som tagits upp på bördigare mark kunde bli permanent åkermark.

Kolonisatörerna slog sig först ner i Sörmland, Östergötland, Gästrikland och Tiveden. Sen flyttade både nya kolonisatörer, och även barnen till de tidigare, längre in i landet, ända bort mot norska gränsen. Finnbygder fanns från Tiveden i söder till norra Ångermanland. Största koncentrationerna var i Dalarna och Värmland. Som mest fanns tiotusentalet skogsfinnar i landet. I vissa län kunde de utgöra en betydande del av befolkningen, t ex i Värmland som mest 15-20 procent.

Finngården Juhola sedd från kullen bakom

Den finska kulturen levde länge kvar i dessa trakter. Finska talades frekvent ända fram till en bra bit in på 1900-talet. Försvenskningen slog igenom först på 1800-talet med folkskolans och industrialiseringens intåg.

Svedjningen förbjöds så småningom då den konkurrerade med gruvnäringen (träkol till järnbruk) om virket. Den förbjöds 1647 på all krono- och allmänningsmark, men 1692 upphävdes efter protester förbudet på mark som var bortom gruvindustrins intresse. En del svedjefinnar övergick med tiden till att bli skogsbönder.

Finrummet i bostadshuset på Juhola finngård

Idag är finnbygderna i stort ett område för fritidsboende. På en del håll vårdas kulturlämningar från tiden för koloniseringen. Som t ex den stora finngården Juhola en bit norr om Östmark i norra Värmland. Den skapades 1740 och ägs idag privat i rakt nedstigande led från byggaren Johan (Juho) Eriksson Oinoinen. Gården är en del av den fastighet Multtjärn som bildades 1640. Gården rymmer flera byggnader och är idag ett kulturreservat som sköts i Länsstyrelsens regi.

Granngården Mattila, där det idag finns stugor och sommarrestaurang, bebyggdes av Johans bror Mattes. I Mattila och omgivningarna hade Skogshistoriska föreningen en intressant exkursion i juni 2018, vilken inspirerade till detta blogginlägg. Gabriel Bladh, professor vid Karlstads universitet och med en avhandling om finnbygden, var vår mycket kunnige och inspirerande ciceron.

Finnbygderna i landet samarbetar idag, bl a om en informativ hemsida www.finnsam.org

Dagen avslutades med en extra begivenhet för den som hade tid och lust. Det var ett besök på hyperitberget Rännberget som ligger strax norr om Östmark. Det är riktigt brant berg och toppen är 521 meter över havet. Vid basen är det möjligen kring etthundra meter, så det var en rejäl ansträngning att ta sig upp. 

Vår mångkunnige guide Gabriel Bladh berättar om Rännberget

Hyperit är en eruptiv bergart, i struktur mest liknande diabas och gabbro. Den förekommer ofta tillsammans med gnejs, som t ex här i norra Värmlands stora gnejsområde vilket sträcker sig söderut över hela västra Svealand och västra Götaland. Hyperit är näringsrik bergart och ger en yppig flora. Till detta bidrar också den normalt goda vattentillgången i branterna. 

Utsikt från Rännbergets topp långt in i Norge

Från högsta toppen var utsikten bedövande mot väster, långt in i Norge. Det var ett enda sammanhängande skogslandskap. Inte ett enda hygge vad jag kunde se. Med ett undantag (nån mast långt bort i sydväst) var horisonten helt fri från störande inslag som vindkraftverk och telemaster. Det gav en känsla av vildmark. En bit från toppen ser man mot öster och söder. Mot söder syns Östmark. Rakt i öster var ett skogsland, men här fanns vid horisonten ganska många vindkraftverk. Jag räknade ut att vi såg cirka åtta mil bort. Det är då en bit in i Dalarna. De marker vi hade framför oss är vargens rike. Det kändes gott att veta. 

En kort vandring på leden "Fem toppar" i naturreservatet Skogsbo i mellersta Halland

"Fem toppar" - varför heter den så, åtminstone i folkmun? Trots att leden sägs vara inte mer än 5,5 kilometer lång, så är den rätt krävande därför att den går upp och ner, över just "fem toppar". Två-tre av dom är rätt branta och kräver att man anstränger sig. På väg utför dom är det så brant att det är lätt att halka till på underlaget. Grova skor med kraftigt mönstrade sulor och stavar rekommenderas därför. 

Leden är en av tolv vandringsleder inom Åkulla bokskogar. Reservatet Skogsbo med leden ligger strax norr om Ästad längs vägen mot Åkulla. Vid vägen finns en parkering och en informationsskylt för reservatet. 

Under sommaren (1 maj - 30 september) kan man även åka buss dit från Varberg, detta på den nya s k "Åkturen". Tiderna är bäst att kolla på nätet. De anslagna tiderna på hållplatsen kan man strunta i, vid vårt besök stämde ingenting med tiderna som anges av Hallandstrafiken på dess hemsida. 

Vi gick där den sista dagen i juni. Det var ganska varmt i luften, 20-25 grader, egentligen lite för mycket för en krävande vandring. Men leden går till största delen i äldre bokskog, så det svalkade skönt i skuggan av lövverket. Förutom genom bokskog går leden på en mindre skogsbilväg, över ett mindre hygge, genom lite granskog och en kort sträcka på asfalterad väg. Det tog oss strax under två timmar att gå runt, då i rätt behaglig takt.  

Vi gick medsols, men man kan lika gärna göra det motsols. Den mer spektakulära begivenheten längs vägen är Hiaklitten, en av de fem topparna, och med en fantastisk utsikt söderut. Frågan om åt vilket håll man går stigen, avgörs lämpligen av om man vill ha denna godbit i början eller slutet av vandringen. 

Här kan man gå året runt, förutom när det är snö och is. Då kan det vara mycket halt i utförsbackarna. Vi har gått den vid olika årstider och var och en har sin tjusning. Det är alltid vackert i bokskogen tycker jag.

Den som har tid kan under varma sommardagar ta ett bad efter vandringen. Närmast är att gå över vägen, genom hagen och ut på halvön "Holma ö" i Byasjön. Längst ut går det bra att bada, men stranden är lite småstenig så ta det försiktigt. Ett mer ordnat bad med sandstrand och brygga finns vid Ästad, också i Byasjön. 

God tur!

Vandring på Järnbärarleden, Kävsjölänken och Store Mosse nationalpark

Sammanfattningsvis: en fantastiskt fin vandringsled som överraskade mig med sin variation vad gäller landskapet och sin blandning av intressant natur och kultur. Den är också bra logistiskt med vindskydd mitt på de dagliga vandringarna och tillgång till mat och logi vid start- och slutpunkter. Möjligheten att ta sig dit och därifrån med tåg och buss är ett stort miljömässigt bonus. Den kan verkligen rekommenderas! Se gärna till också att ha sånt bra väder som vi hade. Det förgyller alltid.

En trevlig årlig tradition bars vidare. En överraskningstur i april-maj. Denna gång i mitten av maj. Överraskningen består i att kärestan och jag turas om att planera och håller det hemligt för den andre. Ingenting avslöjas i förväg förutom tid för avresa och hemkomst, samt utrustning. Vi åker företrädesvis tåg-buss, dels av miljöskäl, dels för att det möjliggör att börja på ett ställe och sluta på ett helt annat. Sen blir det lite spänning som i TV-programmet "På spåret" - den som inget vet får gissa slutmålet. Ibland kan det dröja tills ganska nära innan polletten trillar ner.

Jag hade googlat runt lite på nätet och av nån anledning fastnat för Järnbärarleden. Namnet lät spännande  och jag visste att ingen av oss vandrat där förut. Den är inte alltför avlägsen från där vi bor utanför Falkenberg och det finns bra kommunikationer dit och därifrån. Slutmålet Store Mosse var också givet. En fantastisk plats och kärestan hade inte varit där på mycket länge. Själv var jag där för två år sen och visste då att jag måste tillbaka. 

Järnbärarleden går från Isaberg till Gnosjö, cirka 20 kilometer. För att sen närma sig Store Mosse går man Kävsjölänken från Gnosjö till Hillerstorp, också cirka 20 kilometer. På Store Mosse finns flera alternativ att vandra, i huvudsak norr eller söder om Naturum och den väg som passerar nära. Vi valde den södra sidan och gick även där cirka 20 kilometer. Totalt blev det 60 km på tre dagar, vilket vi tyckte var ett lagom beting. Vi var ute 7-8 timmar per dag. De två första etapperna hör till Smålandsleden som är ett nätverk av sex olika leder.

Resa till Isaberg - dag 1

Anresan till en sån här vandring är ett nöje i sig, både att planera och att genomföra. Till vissa vandringar vi gjort har det varit mycket enkelt att ta sig. Denna gång var logistiken lite mer komplicerad med buss-buss-tåg-tåg-buss-buss. Vi startade vid lunchtid i Glommen där vi bor strax norr om Falkenberg. För att komma till järnvägsstationen från Glommen går det åt två busslinjer. Därifrån tåg till Halmstad, sen tåg till Smålandsstenar, därefter två bussar med byte i Gislaved. Den sista bussen stannar vid entrén till Isaberg stugby. Hela resan tog 4 timmar. Anslutningarna fungerade bra. Den enda längre väntan (50 minuter) var i Smålandsstenar. Men den pausen var bara välkommen. Vi hann då gå på favoritfiket sen länge Göstas Café, beläget bara ett par kvarter bort. Där har dom bra fikabröd i en väl bibehållen 50-tals-miljö. 

Järnbärarleden - dag 2, 20 km

Isaberg var en utmärkt startpunkt. Vi bodde i en stuga med "hotellservice", d v s frukost och städning. På andra sidan stora vägen finns en fin sjö där jag kunde ta mig ett sen länge nästintill obligatoriskt morgondopp. 

Efter frukosten kom vi iväg. Man går under vägen och sen mot nordost längs sjön. Efter ett tag går leden i kanten på Ettö naturreservat, en vacker betesmark med stora lövträd. 

En bro sen över Nissan som där är dämd, innan leden bär iväg österut, först över golfbanan där tallheden förvandlats till välgödslade greener och fairways. Leden svänger lite senare av mot sydost och syd ner mot Gnosjö. 

Skogslandskapet längs leden är ganska omväxlande med tall- och granskog. Man passerar också en del dikade myrar med gles tallskog, samt tidigare hyggen med rätt mycket lövsly. Det finns en del kulturminnen längs stigen, här resterna av ett gammalt torp Månsabo-Busabo, bebott till 1920. 

En väl skyltad källa dök också upp. Vattnet var klart och kallt, vilket passade bra i det rätt varma vädret. Här och var finns välkomna avbrott i skogslandet i form av betesmark som fortfarande är i hävd runt äldre boställen.

Ungefär halvvägs under denna dagsetapp fanns ett välskött vindskydd, som passade bra för en matsäcksstund. Getingar tyckte också det var ett bra ställe. Men de blev inte långvariga, två bon togs av daga med tanke på kommande vandrare.  

Leden är mestadels bra uppmärkt med runda, orangefärgade stolpar. I vanlig ordning var det i detta fall, som ofta, lite bristfälligt i början. Skälet är att det vid start- och slutpunkter på en etapp ofta finns flera olika stigar/leder. Där är det extra väsentligt med tydlighet. En översyn kan rekommenderas från Isaberg till golfbanan. 

Extremfallet var vid ett trevägskors strax söder om Kärringabacka (bilden ovan). Vi gick förstås fel och hamnade vid Kramphult. Vi valde då att därifrån gå vägen söderut tills vi träffade på leden igen, där den tar av från vägen och går österut mot Götarpssjön. Där längs sjön ligger en rad med ganska påkostade hus. Där fanns också på sjösidan av vägen en mindre röd stuga med badbrygga, som vi uppfattade som en gemensam byangelägenhet. Jag tog mig i alla fall friheten att ta mig ett välbehövligt bad. 

Inte långt därefter dyker en industribyggnad upp invid Götarpsån. Alldeles intill industrin, men på andra sidan ån, finns en riktigt malplacerad rastplats med tillhörande informationsskylt. "Kvarnarasten" kallas platsen. Här utgör ett gammal kvarnhjul i sten ett bord som omges av ett par rejäla stenblock som bänkar.

Markägaren är tydligen Växjö stift vilket framgår av skylten. På den står bland annat att man "kan höra bruset från Götarpsån". Det stämde säkert förr innan industrin intill kom tillstånd. Idag dominerar bruset från industrins ventilation totalt över åns brus. Jag tror inte nån vandrare här skulle vilja "dricka sitt medhavda kaffe" eller "grilla sin medhavda korv". Rastplatsen är som ett dåligt skämt. Om inte annat borde texten ändras och bara säga nåt kort om kvarnhjulet.

Efter sju timmars vandring var vi framme vid området Töllstorp i Gnosjös norra kant. Lägligt placerat här nära invid leden finns STF:s vandrarhem. Det ligger precis i anslutning till Töllstorps sporthall. I den finns bland annat simbassäng och en kafeteria med även en del enklare maträtter. Receptionen till vandrarhemmet finns också där. 

Lite kuriosa var att vi först där, av den unga kvinnan som jobbade i receptionen, fick en förklaring till namnet Järnbärarleden. I Töllstorps utkant mot nordost finns idag ett industriminne efter det som tidigare var ett s k tråddrageri. Av järnstänger, som bars på axlarna av män ända från Nissafors bruk, gjordes här i flera steg ståltråd.  

Trots att mat fanns i Sporthallens restaurang, valde vi dock att gå ner och titta på Gnosjös med centrala delar. Den thai-restaurang vi hoppats på var tyvärr stängd tillsvidare, så det blev den obligatoriska pizzerian, förstås driven av en invandrare. En sån finns alltid, även i landsbygdens mindre orter. De är att lita på, öppettiderna är också oftast generösa. Besöksnäringen på landsbygden skulle dö ut utan de värdefulla insatserna av invandrare. 

Vandrarhemmet var mycket bra. Ganska nytt, rent och fräscht. Frukost kan ätas i Sporthallens restaurang. 

Kävsjölänken - dag 3, 20 km

Efter en bra frukost vid Sporthallen gick vi direkt en liten bit norrut till Töllstorps industrimuseum, vilket ligger vid vandringsleden. Där fanns ett så kallat tråddrageri, där man gjorde ståltråd av de järnstänger som bars genom skogen från Nissafors bruk. 

Längs den här dagens led var skyltningen bra hela vägen. Ingenstans behövde man tveka. Efter industrimuséet kommer man strax fram till Töllstorpasjön. Där finns en bit bort invid leden en kopia på en kolar- eller huggarkoja. Där kan man gå in och rasta en stund om vädret ger anledning. 

För en f d markforskare som jag dök det upp en hel del intressant. Det var rätt gott om dikad torvmark, sådan som ger ifrån sig mycket växthusgaser då torven bryts ner på grund av att syre kommer ner i marken. I kanten på myren var dikena ofta 1-2 meter djupa. Så mycket till förbättrad trädtillväxt verkar inte dikningen ha gett, av beståndet att döma. 

Lite varstans längs leden fanns exempel på att man kört skogsmaskiner på vandringsleden. Det är inte ok enligt Skogsvårdslagen, skogsbrukets egen policy och vad som sägs i standarden för certifieringen. Det värsta exemplet fanns i närheten av Rudö, lite längre fram längs leden.

I en vägskärning framträdde jordmånen på fastmarken (mineraljord) tydligt. Det var en väl utvecklad podsol på en sandjord. 

Här var vi på en höjd av cirka 200 meter över havet. Högsta kustlinjen (HK) i området ligger på cirka 130 meter över havet. Detta var så högt som havsytan nådde som mest under tiden när inlandsisen smälte. Över den höjden finner man normalt inte sediment annat än i ådalar. Sedimenten finns företrädesvis under HK. Skälet till att man ändå hittar sandsediment här är att området täcktes av issjön Fornbolmen vilken dämdes upp mellan landhöjningen i de området söderut som blivit isfria och iskanten i norr. I en sådan sjö avsattes sandsediment.  

Ett mycket välskött torp dök plötsligt upp. Svensbo-Skogen heter det och var permanent bebott under cirka 150 år fram till 1947. Idag har någon det som feriehus, pedantiskt skött. Lite längre fram vid Norrebo öppnade landskapet sig och där finns flera större hus, i flera fall med stora vårdträd. 

Där ligger också en träindustri. Vandringsleden går en kort sträcka på asfalterad väg. Efter att sen ha gått genom skogen ett tag korsar man Kvarnboån. Där finns en tre-fyra meter hög damm kvar. Av åns namn att döma bör där ha funnits en kvarn, men av den såg vi inte några spår. 

Strax därefter kom vi fram till denna dags vindskydd. Det är beläget vid vad som idag är ett hygge. Det finns toalett där och intill även ett jakttorn med bra sikt åt alla håll (jag kunde inte låta bli att klättra upp i det och torrskjuta lite). Intill står en skylt "vatten", men vi lyckades inte hitta var det skulle finnas. Vi anade att det möjligtvis hade varit i den bäck som nu var delvis förstörd i kanten av hygget. Det borde kollas upp av ansvarig för leden. 

Inte långt därefter kom vi fram till byn Rudö. Härifrån kunde man i soldiset se ut över Store Mosse, som var nästa dags mål. Leden gör från byn en sväng upp på berget strax österut. Man är här drygt 300 meter över havet. Tack vare att detta hade varit ett hygge för inte så många år sen kunde man se ut över både den stora sjön Flaten och över Store Mosse. Storslaget värre!

Sen bar det stadigt utför. Strax söder om byn Slungås genade vi söderut mot samhället Hillerstorp där vi skulle bo. Leden fortsätter bort till Kävsjö kyrka. 

Vid det lilla stället Björkholmen gick vi en liten stig mot sydväst, vi ville inte ut på myren då vi hade märkt att det redan var mycket mygg på såna ställen. Vi missade nånstans där stigen och gick på känn ner mot betesmarkerna vid gården Hillerstorp. Där fick vi ta oss igenom att antal elstängsel innan vi kom ut på vägen som leder ner mot samhället.

Det var bara att traska på längs vägen ända ner till järnvägen i Hillerstorp. Efter åtta timmars vandring var vi nu framme vid Haga Värdshus där jag bokat rum. Receptionen var så dags inte längre bemannad, men vi hade fått en kod. Vi tog oss in och hittade nyckel och rum. Innehavaren hade dessutom, vilket vi kände till, haft vänligheten att ställa varsin tallrik mat i kylen. Den grekiska salladen, med mycket vattenmelon i, smakade mycket bra. Perfekt mat efter ännu en varm dag. Annars fanns som vanligt inget annat näringshak i samhället än en pizzeria i grannhuset. Den var förstås som alltid driven av en invandrare. Utan invandrarna skulle besöksnäringen förtvina på landsbygden. 

Vid kl 20 gick vi ut på byn ett par kvarter åt vardera hållet. Det var helt lugnt. Jag ställde mig mitt i den mest trafikerade korsningen. Inte en bil eller människa åt nåt håll. Ett öde samhälle så dags.

Store Mosse - dag 4, 18 km

Även här på Haga Värdshus var frukosten bra. Bra var också att den serverades tidigt, från 06.30. Vi var nämligen ivriga att komma ut på mossen i det fortsatt fina vädret. Dessutom var planen att hinna åka hem på kvällen. Bara ett par kvarter bort från värdshuset finns "busstationen". Vi tog bussen till parkentrén tre-fyra kilometer bort, detta för att slippa gå leden den biten, där den går alldeles intill vägen. Bussen går två gånger i timmen, så det var lätt att hitta en avgång som passade. 

Jag var på Store Mosse för ett par år sen och skrev efter det besöket ett ganska utförligt inlägg här på min blogg. 

http://hans-orjan.blogspot.se/2016/04/ett-spannande-besok-pa-store-mosse.html

Det kan rekommenderas för läsning i anslutning till det här inlägget, i alla fall för den som vill veta mer. Här kommer bara några bilder från den här dagens besök.

Hem kom vi efter buss till Värnamo, tåg till Falkenberg via Halmstad, och stadsbussen ut till Glommen. I Värnamo gjorde vi ett längre stopp för att hinna både äta middag och fika. I vanlig ordning var det ett näringshak av utländskt påbrå som dök upp alldeles i närheten av buss- och järnvägsstationen. Denna gång var det en japansk variant. För mig blev det dumplings. Jättegoda. 

Väl hemkomna var vi mycket nöjda med de dagar vi varit på vandringsutflykt. Den här turen kan verkligen rekommenderas. Tur med vädret hade vi också. För egen del kan jag säga att jag var rätt så positivt överraskad, framförallt på grund av att sträckan var så variationsrik vad gäller natur och kultur. Jag var inför vandringen lite oroad över att den skulle bli enformig och mest gå genom trist produktionsskog. 

Min oro visade sig helt obefogad och berodde nog mest på att jag inte varit så mycket tidigare i Småland. Jag är glad att min oro kom på skam.

God tur!