Mina akvareller 2020

Skådare junior 

Nösslinge kyrka

Streckgummor i rött och hatt

Längtar Kreta

Fiske i Björkasjön

Ägget är hårt

Begrundan

Brunt på vitt

Lever stilla

Vila vid skåp

Skuggorna är ännu långa

Debatt i Hallands Nyheter med LRF om skogsutredningen och naturvård

  

Inlägg av skogsansvarig LRF Halland

Mathilha Clausén Wingårdh inledde 18 december med ett debattinlägg på Hallands Nyheters opinionssida "Ordet är fritt". I mitt tycke vantolkade hon Skogsutredningen och passade på att vädra LRF:s mantra att naturvården hotar skogsägarnas äganderätt.

Nedan länk till inlägget. Eventuellt funkar den inte p g a nån betalvägg:

https://www.e-pages.dk/hallandsnyhetervarberg/2528/article/1266972/4/3/render/?token=84d61363b477a9954200de261a40cdb6&vl_platform=ios&vl_app_id=se.hallandsnyhetervarberg.ereader&vl_app_version=6.1.8

Min replik

Redan tre dagar därefter skickade jag in en replik, förankrad i styrelsen för Naturskyddsföreningen i Falkenberg, där jag numer är ledamot. På grund av julledigheter på Hallands Nyheters debattredaktion blev repliken publicerad först idag 11 januari. Fullt läsbar originaltext längst ner här.

Nedan länk till repliken. Eventuellt funkar den inte p g a nån betalvägg:

https://www.e-pages.dk/hallandsnyhetervarberg/2552/article/1277345/4/3/render/?token=244ffef3da0667d259a43c739d0683ca&vl_platform=ios&vl_app_id=se.hallandsnyhetervarberg.ereader&vl_app_version=6.1.8

Min text i original nedan, sannolikt lättare att läsa:

Detta är en replik på Mathilda Clausén Wingårdhs inlägg “Vågar jag öka upp naturvärdena i min egen skog?” (HN 18/12). 

Med avstamp i den nyligen presenterade Skogsutredningen vädrar hon sin oro för att arbete med naturvård skulle kunna ge “för stor” biologisk mångfald så att äganderätten kommer i fara. Hon verkar tänka sig att staten “beslagtar” nåt värdefullt objekt och bildar reservat. 

Det är obegripligt att hennes inlägg kommer nu och refererar till Skogsutredningen. Det är som om hon inte har läst den. Där finns ett tungt förslag att skyddet av skog med höga naturvärden ska ske på skogsägarens initiativ. Ett eventuellt formellt skydd ska i huvudsak vara en frivillig överenskommelse mellan skogsägaren och staten.  

I utredningen sågas Skogsstyrelsens arbete med att inventera nyckelbiotoper (NB). Det sägs sakna legalitet. NB har haft en avgörande roll inom certifieringssystemet. Detta på så sätt att avverkning inte fått ske av sådana. Vad som ska komma istället är oklart. Utredningen skriver svävande om “naturmiljöbeskrivningar”, men de ska inte ha nån given beslutstyngd. Man föreslår att registret över NB ska avvecklas. Det verkar inte genomtänkt, det är att tappa bort skogens pärlor.  

Skogsägaren har enligt utredningen att själv se till att det finns underlag för att säkra naturvården. Rimligen genom uppdrag till ackrediterade firmor. Det vore bra. Inventeringen av NB som skett har inneburit att skattebetalarna stått för kostnaderna. 

Utredningen utmynnar nog i en eller flera propositioner. Än kan vi inte veta vilka förändringar som kommer att ske vad gäller naturvårdsarbetet. Men den tydliga strömningen är att mycket mer ansvar läggs på skogsägaren enligt devisen “frihet under ansvar”. Kommer denna att klaras? Det finns skäl till oro. Det halländska skogsbruket är inte särskilt attraktivt med granmörker, körskador och oframkomliga hyggen.   

Man kan fråga sig vilka institutionella incitament som finns för skogsägarna att satsa på naturvård. Förutom svävande formuleringar i Miljöbalken och Skogsvårdslagen återstår endast certifieringen. Ska man vara med där måste man avsätta en viss andel av arealen för naturvård. Den som väljer att inte vara certifierad har ingen morot. Det känns alls inte bra. 

Hans-Örjan Nohrstedt

Styrelsen Naturskyddsföreningen Falkenberg

En dagstur runt myrmarkerna vid Kullhult - Skårebo

Området ligger tre mil öster om Falkenberg. Närmaste by är Gräsås. Från Falkenberg tycker jag det är enklast att åka väg 150 mot Torup. Vid Mosilt (Moshult) tar man av söderut mot Gräsås. En kilometer söder om Gräsås går en liten väg mot Kullhult till vänster. Där ställer man strax bilen på höger sida av vägen i närheten av en elcentral. 

Där börjar vandringen. Den sker i huvudsak på en högplatå, men de två första kilometerna går uppför, på slutet blir det istället nedför. Höjdprofil i slutet av dokumentet. I uppförsbacken kan man komma ihåg att ibland titta bakåt, det är fin utsikt. Underlaget är i huvudsak grusväg genom vandringen som helhet. 

När man når gården Långhult är slitet med uppförsbacken över. En hög sten med nån religiös text står på höger sida. Gården har sett bättre dagar. 

Vägen planar ut och snart når man gården Kullhult. Därefter lämnar man det öppna landskapet och kommer in i skogslandet. Turen når sin nordligaste punkt vid den smala passagen mellan Södra och Norra Långasjön. Fint är att stanna för en rast här. 

Sen bär det söderut via Skårebo, Havsered, Höghult, Övre Höghult och Håshult. Mycket skog i olika åldrar, men med ett ökat inslag av öppen mark och sen med nedförslut ett par kilometer före målet.

Den stora myrmarken har man gått runt men knappast sett nåt av. En gammal byggnad vittnar om att torvtäkt skett. Naturreservatet har man inte heller sett mycket av, bara några stolpar som markerar gränsen. Reservatet bildades 2012 för att skydda ett skogsområde som brann 2008.  

 

Sträckan är 17 km. Man får räkna med att turen tar 5-6 timmar inklusive ett par raster. 

Kärestan har som ofta trackat även denna vandring på Wikiloc:

https://sv.wikiloc.com/spar-vandra/skogsbygden-mellan-moshult-och-oskarstrom-forest-landscape-between-moshult-and-oskarstrom-48535983

Där finns ytterligare detaljer om vandringen. 

På Via Regia: Vessige - Hjuleberg tur och retur

Det här en vandringstur med historia, vackra vyer och skönt underlag. Dessutom ganska lång, 17 kilometer. Ungefär halva sträckan följer den Hallandsleden. Man startar lämpligen vid Vessige kyrka. Där finns en parkering. Det finns också buss från Falkenberg. 

Svart - vår rutt, rött - Hallandsleden

Från kyrkan rundar man närmaste röda lada och ger sig sen iväg på den grusväg som går söderut och strax korsar bron över Lillån, biflöde till Ätran. På andra sidan ån går vägen uppför. Väl uppe passerar man en gård och då öppnar sig landskapet med Ätrans vackra dalgång på höger hand. 

De närmaste kilometerna går man inte bara på Hallandsleden utan även på fornvägen Via Regia som användes under tidig medeltid. Den var en huvudväg i det danska riket, från Köpenhamn och uppåt Norge. Genom Halland löpte den en bit in i landet och bland annat genom orter som Getinge, Asige, Årstad, Vessige, Askome, Köinge, Svartrå och Rolfstorp. 

Ur Vägverket rapport "Kungsvägen genom Halland", s 39

Efter att ha lämnat de öppna markerna går man genom skogsmark en bit. Några små vita informationsskyltar sitter uppe, de handlar bland annat om Via Regia, torpgrunder och ett "barnrikehus". Strax når man byn Sörby. Sista biten dit kan man antingen följa Hallandsleden eller så gå genom skogen rakt söderut och sen ta av skarpt österut mot Sörby. 

Vi gjorde det senare för att gå mindre på den asfalterade vägen. I Sörby svänger leden av mot nordost och vindskyddet i kanten på naturreservatet Skattagård, på norra sidan berget Lundaskalle. Vid vindskyddet finns toalett och ved. 

Man fortsätter sen en bit österut längs Hallandsleden. Därefter viker man av sydostvart mot berget Kanebjär med godset/slottet Hjuleberg i södra änden. Det finns en mindre grusväg runt berget så att man kan komma tillbaka upp mot Hallandsleden och reservatet Skattagård. Från Kanabjär är det stundtals fin utsikt över landskapet omkring. 

Man ser ofta också en del rovfåglar, ibland kungs- och havsörn. På några ställen kan man se imponerande exemplar av främmande trädslag som planterats. Slottet är byggt i mörk sten och omges av enorma häckar med rhododendron. Det förfärdigades under 1870-talet. Vänligen respektera att inte gå i närheten av tomtmarken runt slottet. Tillfarterna är skyltade "privat väg". 

Douglasgran på Hjuleberg

Hemvägen är enkel, bara att gå samma väg som ut. Från Sörby kan man den närmaste kilometern välja att gå vägen längs Hallandsleden eller att ta slingan lite västerut. Man kan förslagsvis ta ena vägen ut och den andra hem. Om man tar kortaste vägen passerar man så kallade skålgropar. 

.

Kärestan har dessutom trackat rutten på Wikiloc, där finns en del ytterligare detaljer

https://www.wikiloc.com/hiking-trails/vessige-kyrka-sorby-hjuleberg-vessige-kyrka-62793818 

Litteratur

Haverling, Stellan. 1996. Kungsvägen genom Halland. Utgiven av Vägverket Region Väst, Göteborg. 168 sidor. ISBN 91-88250-25-3. 

Danielsson, Sara. 2020. Vandra Hallandsleden. Calazo Förlag AB, Stockholm. 213 sidor. ISBN 978-91-88779-45-8

 

På vandringsturer med Tiraholm som utgångspunkt

I coronans år 2020 får man jobba på att inte bli galen. Ett inslag är ett idogt vandrande. Jag och kärestan har målet att "snitta milen", d v s att vandra en mil om dagen i genomsnitt under en längre period. Det har i alla fall inte jag klarat, men ändå dryga sex kilometer. Jag är nöjd med det. 

Plötsligt nån dag sa hon: "Du har ju inte sovit borta sen coronan började i mars." Det hade hon helt rätt i och det lät för jävligt. Visserligen hade hon då glömt att vi varit några dagar i lånestugan i Svartrå, men det räknades knappast inte. Själv har hon rört sig som vanligt, har nämligen redan haft covid-19. 

Så vi bestämde oss att göra nåt försök att komma bort tillsammans. Det skulle vara till ett ställe som är corona-säkert, bra att vandra vid och inte så långt bort. Hittills har det blivit två sådana utflykter med övernattning i närområdet. 

Den första gick till Simlångsdalen ett par mil utanför Halmstad, ett välkänt område. Vi bodde på det anrika hotellet och vandrade i omgivningarna. Förbi Danska Fall ankomstdagen och Gröna stigen vid Simlångsgården avresedagen.

Den andra utflykten, i december, gick till Tiraholm vid sjön Bolmen. Det ligger bara nio mil från Glommen där vi bor vid kusten utanför Falkenberg. Precis på andra sidan gränsen till Småland, men i Hallands län. Jag minns inte hur jag fann stället. Googlade sannolikt planlöst och tyckte det såg mycket lovande ut. Efter ett tag kom jag på att en granne varit där och strött lovord. 

Tiraholm är en jordbruks- och skogsfastighet som också haft och har ett omfattande fiske på agendan. Bolmen är en fiskrik sjö med många arter. Gösen verkar vara den viktigaste kommersiellt. Gården har nu sen flera år breddat sin verksamhet till att vara en del av "besöksnäringen". Man har gårdsbutik, restaurang och café. Och sen två år ett nybyggt hotell med trettio-talet rum. Hotellet kan ordna konferenser. Anläggningen drivs miljövänligt. Värme produceras med egen skogsflis. Hela 14 ladduttag finns för elbilar. Restaurangen serverar inget kött, däremot fisk från Bolmen. Rummet vi hade var mycket bra. 

Bolmen är spännande tycker jag. Det är lite svårt att på grund av öar och vikar uppfatta det, men sjön är rejält stor, faktiskt på tionde plats i hela Sverige. I Götaland är den nummer två efter Vättern. I sjön finns en stor ö Bolmsö, med linfärja på västra sidan och bro på östra. Vi hann inte dit denna gång, men gärna i framtiden. Det finns tydligen ett pensionat och kanotuthyrning där. 

Bolmen hörde jag talas om för längesen, jag har alltid varit intresserad av vatten. Det var via det s k Bolmen-projektet där man skulle ta vatten genom en tunnel till flera kommuner i Skåne, som började få ont om vatten. Bygget startade på 1975 och tog dryga tiotalet år. Tunneln är åtta mil lång och världens femte längsta. Tvärsnittsarean är 9 kvadratmeter. Vattnet rinner med självfall, höjdskillnaden är 90 meter mellan ändpunkterna. 

Gula stigen Tiraholm 4 (8) km

Den första dagen gjorde vi två turer. Den första, "Gula stigen", startade direkt utanför hotellet och gick över betesmarken mot nordväst och skogen där bortom. 

Vi fortsatte en bit längre bort än den markerade stigen. Vi gick över den lite större vägen och sen vidare längs grusvägen ända bort till sjön Stora Slätten. På slutet där är vägen som en stämgaffel, vi tog den högra. Komna till sjön gick vi genom skogen längs stranden till den andra vägstumpen, vilken vi gick hemåt. På tillbakavägen gick vi Gula stigens slinga ner till stranden av Bolmen. Där var fina klippor och vacker utsikt över sjön. Gula stigen är knappt 4 kilometer, men vi gick åtta med vår förlängning till sjön Stora Slätten.

Gula spåret Femsjö 5 km

Den första dagens andra tur gjorde vi vid Femsjö som ligger 15 kilometer sydväst om Tiraholm vid sjön Södra Färgen. Byn är känd mest för att vara den plats där Elias Fries växte upp. Han föddes i slutet av 1700-talet, pappan var präst. Ett stort intresse växte fram för biologin och framförallt för svamparna. Han gjorde akademisk karriär i Uppsala inom svamparnas taxonomi och kom att kallas "svamparnas Linné". Det ledde till en professur där i botanik. Korta perioder var han också rektor för universitetet. Han blev invald i Svenska Akademien. 

Byn är väldigt fin och välskött. På andra sidan vägen från kyrkan finns en gårdsmiljö med två stora fina faluröda byggnader. Den ena har varit skola och är dag privatbostad. Den andra är idag vandrarhem, jag har glömt dess tidigare användning. Det var lockande, vi pratade direkt om att pröva att bo där som utgångspunkt för vandring. 

I kanten på denna gårdsmiljö finns en informationsplats i form av en större rund enkel byggnad som alltid står öppen. Där finns rikligt med information, både inne och ute, om Elias Fries, naturen och bygden. Här finns, liksom i Tiraholm, också "Gula spåret". Det är en 4-5 kilometer lång stig, med korta slingor (den röda och den blå) att lägga till längs vägen. 

Spåret går till att börja med inom "Femsjö kyrkoreservat", bildat 1994 och 20 hektar stort. Prästgården äger marken och reservatet bildades dels för att Fries gjort många artbeskrivningar där, dels för att området har skog med höga naturvärden. 

Gula spåret var en trevlig erfarenhet. Bra underlag, med spång i nåt blötare parti. I början inom reservatet är det en hel del bokskog med inslag av död ved, både stående och liggande. Spåret går upp på ett berg, där det finns ett stort kors, en rastplats och utsikt över sjön. Resterande del är utanför reservatet, där är lättgånget och finns flera rester av gamla boställen.

Jälluntoftaleden 12 km

Nästa dag, längs vägen hemåt, besökte vi Jälluntofta. Det är också en välordnad by, vackert belägen vid vatten, i detta fall sjön Jällunden. Jag tyckte om att sjöns siluett fyllde upp den skylt som vid vägen välkomnade till byn. Tror mig inte ha sett det nån annanstans. 

Vandringsleden börjar vid Chalanderska möbelmuséet som ligger en bit bortom kyrkan. Det var inte öppet när vi var där, men väl söndag eftermiddagar på sommaren. Finsnickaren Johannes Chalander levde 1844-1931. I muséet finns en del möbler och verktyg. 

Det är fina 12 km att gå. Underlaget är bra, långa sträckor grusvägar eller sandiga stigar. Man kommer i kontakt med flera sjöar. Det finns en handfull rastplatser, varav en är i form av ett vindskydd. I ett avsnitt går man på en tydlig rullstensås. 

Nåt gammalt boställe passeras, jordkällaren är intakt. Mot slutet av vandringen finns en intakt linbasta, där lin bereddes. Sammantaget en mycket trevlig tur. 

Boende

Vi valde som framgått att bo på Tiraholm och var mycket nöjda med det. Men det finns flera alternativ på trakten i varierande standard och prisklass. De går att hitta på nätet.

Enkel översiktskarta

1 Tiraholm, 2 Femsjö och 3 Jälluntofta

  

Fastnade för fåglar

Många ornitologiska föreningar har medlemmar med hög genomsnittsålder och man bekymrar sig för rekryteringen av unga. Så till exempel hade det senaste numret av Vår Fågelvärld ett uppslag på det temat. 

Det finns därför skäl för oss äldre att fundera över varför vi fastnade för fåglar. Så länge jag kan minnas har jag tyckt att fåglar varit kul och intressanta. Hur blev det så? Helt klart ingen påverkan av nu hädangångna föräldrar i alla fall. 

Det dröjde innan jag fick veta varför vi hade en uppstoppad fiskgjuse i hallen. Pappa hade, nästan likt forntida ornitologer, helt sonika skjutit ner den. Inte med berått mod, men i tron att gjusen var en duvhök. De lokala hönsen skulle minsann beskyddas. Efter en sejour hos min brorsdotter är den dammiga gjusen nu förpassad till de sälla-sälla jaktmarkerna. Den blev säkert alltför pinsam att ha. Detta var min pappas enda insats på fågelfronten. 

Den enda gång min mamma pratade fågel, som jag minns det, var efter en helg med lingonplockning. Då hade hon heroiskt och framgångsrikt försvarat sig mot en angripande galen tjädertupp. Detta med hjälp av den medhavda lingonplockaren. Nej, förresten, detta var inte enda gången hon pratade fågel. Hon gjorde det nämligen många tiotals gånger. Det var bara det att det var samma tjäderhistoria varje gång.

Ja, ni förstår, med dom föräldrarna blev man inte ornitolog. Men en koppling fanns faktiskt. Mammas mamma, alltså min mormor, var centralgestalten. Idag hade hon nog kallats ”influencer”. Hos min mormor gjorde jag tidigt hela 52 tomtkryss. Jag var minsann läraktig på den tiden. Det var förresten snarare inomhus- än tomtkryss. Vadå? Jo, krysslistan var en ren pappersprodukt. Vi spelade kort var dag, min kära mormor och jag. Och självklart var det en fågelkortlek. Ett sånt spel där man skulle samla på "familjer" om fyra fåglar. Jag tror det var här mitt fågelintresse skapades. På ett bräde 52 nya arter. Och jag minns säkert att där fanns vare sig nån dammig fiskgjuse eller galen tjäder bland korten.