Gyllbergen - ett skidparadis i södra Dalarna

Konstigt att jag tills alldeles nyligen tappat bort Gyllbergen ur min skidåkarhjärna. Vad jag kan minnas har jag bara varit där en gång tidigare, troligen för femton år sen. När jag tävlade på skidor i slutet av 1960-talet fanns Gyllbergen inte i mitt medvetande. Trots att jag då bodde i Örebro och också vistades mycket i Söderbärke, beläget bara sju mil bort. Jag har åkt i andra fina skidområden i regionen, som Ljungåsen och Sörskog, men Gyllbergen hade passerat under min radar. Och det var synd, för det är bäst.

Sen jag flyttade till Halland har abstinensen på skidåkning varit stor. Med nåt kort undantag under de sex åren har det inte blivit nåt. Några få turer till Härjedalen och Orsa Grönklitt har fått utgöra plåster på såren. Det blir rätt långa resor. Vi har en kompis i Borlänge som berättat om fina skidturer i just Gyllbergen. Då väcktes idén om en kort minisemester för skidåkning i Borlänge/Gyllbergen.

Gyllbergen är en kuperat högplatå med många berg i intervallet 400 till 500 meter. Tack vare höjden är det snösäkert. Det är en vildmark mitt i ett skogsområde på flera kvadratmil. Den centrala delen är Gyllbergens naturreservat, som är 1700 hektar stort. Där finns skogar, sjöar och myrar. Så storslaget är det att man får fjällkänsla. 

Det är välordnat för friluftslivet med vandringsleder för barmark och vintertid pistade spår på flera mil. Med lätthet kan man få ut en runda på 2-3 mil. Längs lederna finns flera vindskydd och några stugor. I ett par kan man övernatta. En  vedeldad bastu finns vid Dragsjön. 

Det finns flera vägar att ta sig in i området, men flertalet besökare tar sig dit från väg 50 mellan Ludvika och Borlänge. Där är det skyltat mot Idkerberget. Efter fem kilometer avtag mot Gyllbergen. Vid parkeringen, som är rejält tilltagen, finns ett par uppvärmda raststugor för ombyte och förtäring. Det finns också ett par toaletter.

Om man behöver boende vet jag inte direkt vart man ska vända sig. Det lär finnas stugor strax norr om Idkerberget (Hyttingsfabodstugor). I Idkerberget finns några få boenden. I Borlänge finns det förstås många möjligheter och dit är det bara två mil.

God tur! 

Älska mig för den jag är - om att ha bipolär sjukdom

 

Den lätta dagen är en dag av energi och briljans,

Den tunga dagen är en dag av ingenting och ingenstans

Så kunde kanske Karin Boye ha skrivit om den bipolära sjukdomens natur. 

Jag har bipolär sjukdom. Men tack vare den medicin jag nu får sedan ett par år är problemen relativt ringa. Så var det inte tidigare. Förr kallades sjukdomen mano-depressiv dito. Sannolikt har jag haft den mycket länge. Men diagnosen fick jag först för nio-tio år sen. Det var i kölvattnet på ett flera års långt utredande om varför jag periodvis sov så väldigt dåligt (3-4 timmar per natt). 

Sömnutredningarna hade inte gett mer än att konstatera det jag redan visste, nämligen att jag sov dåligt. En uppenbart insiktsfull husläkare gav mig då en remiss till äldrepsykiatrin på Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Jag fick snabbt tid där och träffade överläkaren. Hon öppnade mina ögon. 

Det tog inte mer än fem minuters inledande berättande från min sida innan hon sa “Men, du har ju bipolär sjukdom!” Jag får erkänna att jag knappt visste vad det var, jag blev paff. Efter besöket läste jag förstås på nätet det mesta som enkelt gick att få tag på om sjukdomen. I stort sett allt som stod där om symtom kände jag igen. 

Länge höll jag diagnosen för mig själv, förutom att de allra närmaste förstås visste. Med tiden började jag berätta för fler och fler som jag kände förtroende för, som vänner, några släktingar och en del arbetskamrater. Den spontana reaktionen var genomgående att detta kunde man inte tro på. Man kände bara mig som engagerad och energisk. Och det är inte så konstigt tycker jag, för i perioder av depression försvann jag under radarn. Jag stängde in mig på kontoret, gick och åt lunch ensam, “jobbade hemma” och liknande beteenden. 

Min nya öppenhet om att jag har bipolär sjukdom har flera syften. Ett är att skapa förståelse för att den här sjukdomen finns och att jag är som jag är. Under ett par år har jag också funderat över att här på min blogg torgföra detta. Att jag tvekat har berott egentligen bara på att jag debatterar mycket i offentligheten och då ska kombattanterna inte enkelt kunna säga: “han är galen, ni behöver inte bry er om vad han säger”. 

Det där sista har jag släppt nu. Jag vill tro att även meningsmotståndare har respekt och ser till sakfrågorna istället för att döma ut budbäraren. Men att jag nyligen bestämde mig för att skriva här beror på att den Intresseförening för bipolär sjukdom (IBIS) som jag är med i skrev så här i ett tidigare Julbrev: “Det är viktigt att visa att vi är många och att vi är beredda att kämpa för våra rättigheter och bättre levnadsvillkor.” Det fällde avgörandet. 

Hos en person som har bipolär sjukdom finns de två motsatta stämningslägena mani och depression. Inte samtidigt förstås, men med individuellt varierande frekvens och styrka. Själv har jag under de senaste åren upplevt att mönstret inte är statiskt. Jag har haft frekvenser på mellan tre veckor och tre månader, d v s i sistnämnda fall tre månader helt “down-under”, sen tre månader “up-in-the-sky”. Amplituden, d v s graden av mani och graden av depression varierar förstås också. En del drabbade har även perioder av normalitet mellan upp- och nedgångarna. Det hade inte jag, det var momentana kast. Jag vaknade på morgonen och kände direkt att läget hade ändrat sig från kvällen innan.

Vem är jag? Denna fråga kan inte enkelt besvaras vad gäller mig. Inte heller för de övriga cirka 300 000 svenskar som har bipolär sjukdom. Snarast måste frågan ställas “vilka är jag”. Eller möjligen “vem är du just nu”. Alltid är jag en åt gången, endera upp eller ner, men i mitt fall var det som sagt aldrig “normalt”. Som nån slags “Dr Jekyll och Mr Hyde”. Det bör tilläggas att detta gällde innan medicineringen med litium. Jag återkommer till effekten av den.

I uppåt-läge är det himla kul, i alla fall ett tag, energin och kreativiteten flödar. Men i längden kostar det på, framförallt beroende på att sömnen blir så dålig och att man lätt blir odräglig för andra. Man har en egen agenda och förmår vare sig se eller lyssna till andra. Andra upplevs tröga då de inte kan hänga med i det uppskruvade tempot. Det hände av och till att jag sårade andra för att jag tyckte de var tröga och hade svårt att fatta. Känslosvallet var högt och tyvärr inte alltför sällan blev jag omotiverat arg. 

Här passar det att nämna att jag hade bipolär sjukdom inpå livet under hela min forskarutbildning (1977-1984). Min handledare hade nämligen sjukdomen. Fast i sin mer grava form. Han och jag gick mycket bra ihop. Jag har efteråt tänkt tanken att orsaken nog var att jag också var sjuk redan då. Jag fick på nära håll uppleva vilka svårigheter han hade i sin samverkan med andra på universitetet. 

En för mig mycket träffande beskrivning av hur det är att vara manisk hittade jag på hemsidan för IBIS, Intresseföreningen för bipolär sjukdom. 

I nedåt-läge var det tungt och dystert, allt som måste göras var uppförsbacke. Jag vaknade då ofta med ångest över minsta sak som skulle göras. Promenader i naturen höll mig igång. Men jag kunde bli sittande en timme på stolen i hallen för att få på mig skorna. Soffan framför TV:n var annars den bästa platsen, där var kravlöst. Jag skrev under såna här perioder inget på bloggen, jag målade inget, jag orkade knappt ens läsa på Twitter och Facebook. 

Att ha de här skiftena i stämningsläge var förstås ytterst besvärande, för mig själv, men även för dom som var nära mig. Läkekonsten delar populärt, beroende på styrka, in sjukdomen i Bipolär I och II. Typ I är den kraftigaste, typ II är lindrigare. Men variationen är som sagt stor. Jag har den lindrigare typen. Tur är väl det. Den kraftigare kan ha mycket svåra konsekvenser, både för den sjuke och för medmänniskorna.

Det finns tack och lov lindrande medicin, så pillerknaprande kom som ett brev på posten efter att diagnosen var ställd. Den första, som jag prövade under två-tre år, hette Lamotrigin. Det är egentligen en medicin mot epilepsi, men sägs kunna verka även mot bipolär sjukdom. På min sjukdom hade den dock ingen effekt alls. Därefter blev det generalmedicinen litium. Den har haft avsedd utjämnande effekt på humöret. Jag har dock vissa svängningar kvar, men otroligt mycket mildare. Sen finns det tyvärr alltid biverkningar. I mitt fall var det initialt mest magen som påverkades. Tack och lov finns medicinen i olika kemiska former, som varierar i biverkningar. Jag använder Litarex, citratets litiumsalt. Det är den enda formen som fungerar för min mage.  

Alldeles nyligen var jag till Specialisttandvården i Halland. Inför besöket fick jag fylla i en hälsodeklaration. En fråga var: “Har du nån fysisk eller psykisk funktionsnedsättning”. Det var första gången jag fick en fråga på det viset, där även psykisk sjukdom betraktas som en funktionsnedsättning. 

Nedan några få exempel på hur olika det kunde vara i olika livssituationer:

Nattsömnen

Den maniska nattsömnen innebar tre-fyra timmars sömn. Jag somnade i vanlig tid, men vaknade mitt i natten. Började nästan direkt att tänka på jobbfrågor och allt möjligt annat. Det gick inte att somna om utan jag fick härda ut till sex-tiden. Efter några dagar blev jag helt slut. Den obligatoriska följden blev “power-naps” på jobbet, på tåget och när jag kom hem. Men de var dåliga substitut för den uteblivna nattsömnen. Den deprimerade nattsömnen var tvärtemot utmärkt, ofta sju till nio timmar.

Pratsamhet och social kontakt

Detta är ett mycket karakteristiskt område, där stämningslägena skiljer ut sig. Under depressionen pratar man helst inte alls. I ett sällskap sitter man tyst, men lyssna går bra. Att tilltala en främmande människa på gatan är helt uteslutet. Under manin pratar man ofta oavbrutet, andra får svårt att få en syl i vädret. Ute på stan drar man sig absolut inte för att prata med främmande. De till och med söks upp aktivt ibland.  

På tåget mellan Uppsala och Stockholm

Jag bodde under många år i Uppsala, varav under tio samtidigt med jobb i Stockholm. Jag åkte tåg och var tidigt på tåget för att få plats. Pendlade varje dag. När någon bekant kom i gången gömde jag mig vid depression, jag ville ju inte ha sällskap. Under manin däremot ställde jag mig upp och viftade, jag ville ha sällskap. 

Framför skylt till naturreservat

Många reservat har omfattande och utförliga skyltar med information. Sällskapet jag kom med läste. Under depressionen hade jag svårt att fatta vad det stod där. Jag var alltid klar sist, men hade ändå inte fångat innehållet. Under manin var jag istället alltid snabb i huvudet. Jag var först färdig och hade en mycket klar bild av innehållet.

Prestationer

Manin kunde under korta perioder (dagar - vecka) generera stora  prestationer, det måste erkännas. Många politiska praktiska, eller konstnärliga insatser jag gjort hade sannolikt inte blivit av utan den maniska energin. Exempel på detta är min granskning av det uppdrag vid Rio+20 som SLU fick av landsbygdsminister Erlandsson. Även mitt engagemang när ett bygglov till Gekås ägare överklagades. Jag har också skrivit och gett ut en roman plus arrangerat flera konstutställningar. Det är såna här prestationer som gör att en del sjuka personer tycker om sina fluktuationer, i alla fall manierna. 

Avslutningsvis:

Framtiden får utvisa hur det går för mig när humöret nu är utjämnat. Läget just nu känns rätt bra. Det enda problemet som hänger kvar är faktiskt det som fick mig att gå till läkaren, det är den periodvisa sömnbristen. Den tär. Jag har testat sömnmedel, men det var inte lyckat. Jag är dock full av framtidstro. Håll gärna en tumme. 

Bipolär sjukdom är underlig. Man vet inte vem som drabbas. Som jag uppfattat det vet man inte heller vad i kroppen som orsakar den. Samma gäller hur medicinen fungerar. Det är mycket "trial and error".

Om du känner igen dig i det jag berättar tveka då inte att söka upp vården, det finns psykiatriska mottagningar för alla åldrar. Känner du nån med symtomen, prata då om det och vilka möjligheter som finns.

Här kan du läsa mer om bipolär sjukdom:

1/ Intresseföreningen för bipolär sjukdom (IBIS):

https://www.ibisgbg.se/

2/ På 1177 finns också värdefull information:

Mina fototavlor

En kall morgon i Glommens hamn

Här ett antal foton jag tagit som lämpar sig att göra tavlor av. Företrädesvis är det landskap, ofta i dimma, men även en del mindre självklara motiv. Bilderna tål ett format upp till 30 x 40 cm. De är till salu. Är du intresserad kontakta mig då med ett sms på 072-5050102. Jag säljer max fem kopior per bild. 

Oväder utanför Glommens hamn

Julprydda sjöbodar i Glommens hamn

Morups tånge fyr sedd från Glommen en vinterdag

Morups tånge fyr precis när dimman lättar

Morups tånge fyr i motljus från Glommen

Morups tånge klädd i trift

Gammal stock på Morups tånge

Pannebo håla. Glommen

Pyttebanan Svartrå, en tidig morgon

Pyttebanan, Svartrå, ännu en tidig morgon

Björka sjö, Svartrå

Nattligt våffelcafé vid Björka sjö, Svartrå

Via Regia, Vessigebro

Björnhults GK, Falkenberg

Avbrunnen bergknalle, Hälleskogsbrännan

Floden Mosel förbi Cochem i Tyskland

I hamnen, Flensburg

Nor i morgonljus, Söderbärke

Dimmig morgon söderut från bron i Söderbärke

Viltvatten, Tvååker

Fältvandring, Falkenberg

Husljus i mörkret, Landvetter

Speglingar på kant

Mönster på havsstranden 1, Glommen

Mönster på havsstranden 2, Glommen 

Bubblor

Juice-infarkt?

 

Agneta Blomqvist @AgnetaBlomqvist reste nyligen på Twitter frågan om nån kunde tänka sig nåt godare till frukost än färskpressad apelsinjuice. Hennes fråga väckte detta minne till liv. Jag har alltid i vuxen ålder varit en storkonsument av juice på citrusfrukter, dels ren apelsinjuice, dels mix av apelsin och grapefrukt. Min käresta hävdar helt allvarligt att jag drack två liter om dagen när det var som mest i början på 2000-talet. Det har jag lite svårt att känna igen. Men hon har säkert rätt.

För sisådär femton år sedan började jag få lite ont i bröstet i samband med måltider. Mest brukade det kännas efter lunchen. Min mor hade på äldre dar samma symtom, i hennes fall berodde det på kärlkramp. Hon åt nitroglycerin för att vidga kärlen. Jag trodde nog att jag hade fått samma problem.

Såna där symtom vänjer man sig till med, de kommer och går och man negligerar dom. Man borde ha sökt läkare. För tio år sen, var jag på en jobbkonferens i Trollhättan. Efter frukosten fick jag osedvanligt ont. Så ont att jag kom mig för att ringa min husläkare i Uppsala.

"Åk direkt till akuten" var hennes tydliga råd. "Det där kan vara riktigt farligt", lade hon till. Jag såg för mig att bli inlagd på sjukhus i Trollhättan (om det nu ens fanns något), där jag inte kände en enda människa. Det fick inte komma på fråga. Under den helg som skulle komma strax därefter skulle jag enligt planen besöka min dotter med familj i Göteborg. Och dit gick det ju snabbt att ta sig med tåg. Dessutom bor dom bara några hundra meter från ett av de större sjukhusen i stan. 

Jag tackade för mig på konferensen och sa att jag måste uppsöka läkare. Sen ringde jag min dotter, tänkte att hon måste informeras. Hon blev förstås riktigt orolig. Erbjöd sig att lämna jobbet direkt och med bil möta mig på Göteborgs Centralstation. Detta även om det är enkelt att därifrån ta sig till sjukhuset. Självklart tackade jag ja. Det kan även ha varit så att hon erbjöd sig att hämta mig i Trollhättan. Men det har jag i så fall glömt att jag lyckades avstyra.

Det tog inte mer än en kvart att kommat till sjukhuset. När jag anmälde mig och mina besvär i mottagningen var det inte så att jag skulle sätta mig ner och vänta på min tur. Nej, en mindre trupp av vitklädda anföll mig omedelbart och formligen tryckte ner mig på en rullbar sjuksäng. Full fart in i nåt behandlingsrum. Där försågs jag med en massa sladdar och dylikt som skulle kolla hjärtat och vad mer vet jag. Ett och annat blodprov var det säkert också. 

Nån myndig person kom in och förklarade: "nu ska du ligga still här och slappna av, vi övervakar dig hela tiden, det är nog klart på max en halvtimme." Jag låg där och försökte låta bli att oroa mig. Sånt har jag inte så svårt för, inte heller i detta lite prekära läge. Av och till tittade nån personal in. Dom verkade inte lita riktigt på alla sladdarna.

Tiden gick rätt snabbt. Plötsligt dök den som möjligen var läkaren upp. Han tittade på mig med nåt lite roat i blicken. "Du har ju värden som en 15-åring", var hans analys. Jag var 60 år vid den aktuella tiden. Jag hann tänka att den där 15-åringen inte var jag själv i den åldern, jag var ett konditionsfenomen då. Dock lyckades jag hålla tyst med denna utvikning. 

Tack och lov inget fel på hjärtat. Men jag hade ju rätt ont. "Vi ska testa en annan grej", sa läkaren. "Såna här symtom som du har kan också komma från katarr i matstrupen, utlöst av för mycket magsyra", sa han. "Du ska få dricka ett medel som bedövar matstrupen, för att testa detta". Det var en trögflytande äcklig gegga, som inte var alldeles enkel att få ner. 

Men tusan så fort det gick att bli av med "hjärtfelet", jag tror inte det tog mer än tio minuter innan det onda försvann. Läkaren var nöjd förstås men började nysta i min kosthållning. Och snabbt kom han in på sura juicer, från citrus-frukter. "Ja, hur mycket dricker du egentligen?", undrade han. "Det är nog en, eller två, liter om dagen", berättade jag. "Det ska du sluta med omedelbart", var hans utlåtande. Det finns andra goda juicer, t ex äppeljuice. 

Min dotter som väntade utanför var förstås mycket orolig. Men hon blev glad över att ha en pappa med omåttlig konsumtion av citrusjuice, i stället för en pappa med hjärtfel. 

Sen den dagen är det äppeljuice som gäller. Det går hur bra som helst. Ibland har vi must på egna äpplen. Det går också bra. Under det senaste året har jag börjat med att spetsa äppeljuicen med 1/5 apelsinjuice. Mycket godare, och hittills inget "hjärtfel".

Svar till Agneta Blomqvist: nej, inget godare, men nyttigare!

Äventyr på Kreta - fem veckor hösten 2022

I bergen ovan Lasithi-platån

Kärestan och jag har förälskat oss i Kreta. Om man ogillar den svenska höstens kyla, regn och halvmörker är ön ett gott alternativ. Varmt och torrt som svensk sommar, nästan ingen tidsskillnad mot hemma och en relativt kort flygresa. Under de senaste sex-sju åren har vi varit där nästan varje höst. Och då under vistelser på fyra-sex veckor. Ett pandemiår höll vi oss borta. Vår vana att vara där har smittat av sig på vänner och familj. Vi brukar få sällskap under nån vecka. Så var fallet även i år. 

De första åren var vi mest på västra Kreta, oftast med bas i Chania på västra delen av norra kusten. Ön är nästan 30 mil lång och det kan vara svårt att täcka in hela under en vistelse. Topografin är betydande med tre bergsmassiv på uppemot 2500 meter. Öns vägar är ofta branta och extremt kurviga. Man tar sig därför inte så fort fram. Bussnätet är bra, men om man vill långt ut i naturen tvingas man hyra bil. Tyvärr finns inte ännu elbilar att tillgå.

Agios Nikolaos

För ett par-tre år sen bestämde vi att vi ju måste upptäcka även östra halvan av ön. Så har vi gjort och då hållit oss mest kring städerna Agios Nikolaos och Sitia. Där var vi en hel del även denna gång. Men nu  ville vi fördjupa oss mer i den östra halvans södra och sydöstra del. Därför besökte vi orter som Ierapetra, Myrtos och Agia Galini, plus intressanta objekt i deras omland.

Vad är vi då intresserade av? Ni som följt mig här på bloggen förut vet nog på ett ungefär: naturtyper, vandring, raviner, små byar, bad (jag), god mat på exotiska platser, och lämningar efter tidigare kulturer, t ex den minoiska.

Nedan följer ett axplock av nyheter som vi fick uppleva under årets vistelse. 

Ierapetra hade vi inte varit i tidigare. Dit kom vi med buss från Heraklion där vårt flyg landat. Staden var bara en mellanstation, vi skulle vidare med hyrbil längs södra kusten västerut. I Ierapetra finns en gammal fästning vid hamnen, men den var tyvärr stängd för renovering. Ett faktum som man slår mynt av i stan är att Napoleon övernattat här en gång. 

Sarakinas gorge

Nästa anhalt, kustbyn Myrtos, finns bara några mil västerut. Vi bodde där flera dagar, mest för att vi blev förkylda. En mysig liten by för turister, med en trevlig strandgata med många restauranger och boenden. Innan vi blev förkylda hann vi med att gå ravinen "Sarakinas" nån mil norr om Myrtos. Inte så lång (ca 2 km), men blöt och trixig. Nog en av de roligare jag gått. Redan vid starten uppmanades man att inte försöka ta sig fram torrskodd. Såna försök innebär risk att falla när man hoppar fram på hala stenar.

En bit in i samma ravin

Västerut lockade Faistos, rester av en minoisk stad med palats, respektive Gortyna, lämningar av en romersk stad. Innan vi besökte dessa åkte vi förbi för att övernatta i staden Agia Galini. Vi blev där ett par nätter. Över Kreta drog nämligen ett utbrett oväder med skyfallsliknande regn. Vi var inregnade en hel dag. Staden klarade sig bra, sannolikt bidrog stadens stora lutning. Värst drabbades staden Sitia dit vi skulle en vecka senare. Där var en översvämning på uppemot två meter i centrum. Bilar spolades ut i hamnen, gator och butiker fylldes med slam. Två människor förolyckades. 

Faistos, en minoisk lämning

På vägen österut igen stannade vi till först vid Faistos, sen Gortyna. Faistos var ett stort minoiskt palats, byggt ca 2000 f Kr. Det förstördes av jordbävningar ett par gånger och byggdes sen upp igen. Palatsområdet är på ett par hektar. Lite längre österut finns det romerska Gortyna, byggt några hundra år f Kr. Det täcker ett stort område, men flertalet ruiner ser ut som stenhögar. Några få mer intakta och pampiga delar återstår dock.

Selakano tallskog med bikupor

Åter i Myrtos åkte vi ett par mil rakt norrut, till den lilla bergsbyn Males. Där finns ett mysigt familjehotell med restaurang. Vi bodde där som utgångspunkt för vandringar uppe i bergen. Det mest spännande målet var Selakano tallskog med biodlingar och en minimal taverna. För egen del blev det tyvärr inget besök där, därtill hade min förkylning blivit för besvärlig. Men jag skjutsade kärestan däråt så långt det nu gick på den lilla vägen. Hyrbilar får bara köras på asfalterad väg. Hon fick gå de sista kilometerna dit och även sen tillbaka till hotellet. Det blev en rejäl tur. Men det var det tydligen värt.

Tallskogen var fin. Det fanns även en del tusenåriga ekar. Bikuporna var många. Tavernan var öppen. Biodling i tallskog låter avigt, men tallen (Pinus brutia) angrips av en bladlus som får barren att läcka sockerlösning. Denna nyttjas i sin tur av bin.

Vi återvände till Ierapetra, lämnade igen hyrbilen och tog bussen åter till Agios Nikolaos. Det blev en lite större bil denna gång, vi skulle kunna husera familj och vänner på besök en längre tid. Vi gillar att vandra i bergen och fascineras också av högplatåer. På Kreta finns många fina, Omalos och Lasithi är mest berömda och dom har jag skrivit om tidigare på bloggen. Vi for nu till Lasithi, för där hade vi stämt träff med tre vänner för vandring. 

Utsikt över Lasithi-platån

Platån ligger på 800 m ö h och det var märkbart kallare där än nere vid kusten. Kärestan och jag kom dagen innan de andra och bodde en natt på familjehotellet Dionysos. Suveränt läge och suverän mat. Men som väntat kallt på rummet. Dagen efter träffade vi de andra och tog in på förbokade Lasithi Eco Park. Även där suveränt läge med utsikt över platån. Kallt på rummen förstås. Inte förvånande, det var nog neråt nollan på natten.

En av vännerna bor på Kreta sen 30 år. Hon gillar vandring och hade åtagit sig att leda oss under tre vandringsdagar. Vandring på Kreta innebär oftast uppför och nedför. Första dagen gick vi från byn Tzermiadon och norrut upp på berget. Där fanns rester av en minoisk bosättning. Strax intill kunde man se havet i norr och staden Malia. Minoerna hade sannolikt valt att flytta upp från kusten för att finna skydd i orostider. Samtidigt hade de överblick över vad som hände på havet. 

Nått vattendelaren NO om Lasithi

Den andra dagen gick vi stigen i riktning mot platån Katharon österut. Den börjar nära den stora dammen och sammanfaller med vandringens E4. Det var en ganska svår stig, brant och stenig. Vi gick bara upp till bergskammen så att vi såg bort mot Katharon. Den sista dagen gick tre av oss rakt söderut från hotellet och till platån Limnakaros. Det var tydligen fint. Jag och en till fick avstå p g a krämpor. Dock fick vi nöjet att se gåsgam, hela sju på en gång. De är rätt vanliga på Kreta, man ser dom i alla fall rätt ofta. Det har väl sannolikt att göra med deras sätt att segla på hög höjd. 

Gåsgam (bilden tagen vid annat tillfälle)

Med två av vännerna for vi vidare till Sitia. Ett kärt återseende, men ledsamt med förstörelsen som översvämningen två veckor tidigare hade åstadkommit. Man hade lyckats få bort kvaddade bilar och slam, men fortfarande var det mycket sand på gator och i butiker. 

Butik i Sitia med slam på golvet

På stranden var mycket sönder. Trots det hade en restaurangägare fortfarande solstolar och parasoll igång. Vi fick en fin baddag där. Säkert 22-23 grader i vattnet. 

Klostret Toplu

En dag var vi till klostret Toplou och stranden nedan byn Paleokastro. Vi har varit där förut men det är alltid trevligt. Toplou är ett gammalt kloster som varit med om mycket. Idag finns bara ett par munkar där, men det är en välkänd vinproducent. Rosévinet är särskilt gott tycker jag. 

Taverna på stranden nedan Paleokastro

Paleokastro är ett litet samhälle som ligger nära den allra östligaste kusten på Kreta. En dryg kilometer utanför finns en strand och några tavernor. Endast en taverna var öppen denna tid på året. Vi upptäckte att det gick fint att gå på en liten grusväg mot sydost  längs havet. Det pågår utgrävningar i området. 

En bit av stranden vid Xerokampos

En annan dag for vi ner längst i sydöst, där finns fantastiska stränder och inte så mycket folk. Området kallas Xerokampos. En tredje dag besökte vi byn Stavromenos, en knapp mil söder om Sitia. Vi ställde bilen vid Zou källor och gick resten. En fin liten by med den obligatoriska kyrkan. På vägen upp stötte jag ihop med ett äldre par som bodde där och uppenbarligen odlade äpplen. De gav mig ett större antal äpplen, detta trots att vi inte kunde prata.

Våra vänner flög hemåt från Sitia. Vi återvände till Agios Nikolaos för en dag. Den nyttjade vi för att besöka byn Kritsa en bit sydväst om Agios Nikolaos. En charmig, rätt turistisk by med smala gränder och 1500 invånare. Flera caféer och restauranger.

Tall (Pinus brutia) i Kroustas Pine Forest

Vi for ytterligare en bit till den mindre grannbyn Kroustas. Därifrån kunde man gå 4-5 km till den omtalade ”Kroustas Pine Forest”. Det gjorde vi förstås. Där fanns många magnifika och vackra tallar. Vi kollade bara från den lilla vägen vi kom. Skogen är dock flera kvadratkilometer stor. Vi upptäckte att det finns ett system med uppmärkta stigar. Dom ska testa vid ett återbesök. Gåsgamar visade upp sig vid ett par tillfällen på ganska nära håll.

Kärestans son och barnbarn kom. Tillsammans flyttade vi in på ett boende i Elounda, nån mil norr om Agios Nikolaos. Första dagens utflykt ägnade vi åt Spinalonga, en liten ö där det fanns en ganska stor koloni för spetälska under den första halvan av 1900-talet. Den var inrymd i en venetiansk fästning från medeltiden. Under 50-års-perioden var drygt 700 personer i kolonin.

Nästa dag återvände vi till Kritsa. Vi gick nu Krista Gorge. Ravinen var torr och vare sig lång eller särskilt besvärlig.

                 

Kritsa Gorge

Vi återvände till Sitia några dagar med kärestans son och barnbarn. På vägen dit stannade vi till vid stranden Voulisma strax öster om Agios Nikolaos, berömd för sin skönhet men tyvärr med mycket mikroplast. Vi stannade också och åt på restaurang Panorama, vilken verkligen kan rekommenderas. Den ligger alldeles vid vägen, men restaurangdelen hänger spektakulärt på klippan på baksidan. Utsikten är formidabel. Det var även maten. I Sitia bodde vi tillsammans i en lägenhet på sluttningen nära fästningen. 

Stranden vid Voulisma

Vi gjorde utflykter igen till klostret Toplou och stranden Vai, sen Zakros med ravinen "De dödas dal" och stranden. Vi återvände till Agios Nikolaos för att lämna igen hyrbilen. Vi hann dock med Lato först. Lato byggdes några hundra år f Kr av dorer, ett grekiskt folkslag. Anläggningen användes i ca fem hundra år. Lämningarna är relativt väl bevarade. Möjligen byggde minoerna på platsen tidigare. 

Lato - dorisk lämning nära Kritsa

Efter att  kärestans son och barnbarn flugit hem från Sitia, gjorde vi själva en sista tur till de små byarna Dories och Karudi. Där finns en jättebra vandringsled på sex km. Den har religiösa förtecken med ett par kyrkor och ett par kloster längs stigen. 

Resans slut var buss till Heraklion och flyg dan därpå till Aten. Sex timmar tvingades vi hänga där p g a en strejk. Men hem kom vi, mitt i natten. Glada och fulla av fina minnen. Vi längtade redan tillbaka.

Standard fikadryck