Teckning av Karl Hygge, inspirerad av Lasse Mortimers Hälge,
en bild vilken tyvärr inte gick att hitta på nätet
På SvD Brännpunkt 10 oktober hade jag
ett inlägg ”Myt att älgkött är miljövänligt” (länk i
slutet). Jag ifrågasatte hur WWF i sin Köttguide kommit fram till att viltkött ska
ha grön gubbe, samt att Jägareförbundet, Naturskyddsföreningen
och Livsmedelsverket kännetecknat det som ”naturligt”, ”utmärkt
när det gäller klimat” respektive ”bra ur miljösynpunkt”.
Bakgrunden till mitt ifrågasättande
var att Sverige har världens tätaste älgstam och att den därmed
kan ha signifikant betydelse vad gäller växthusgaser. Älgen skadar
skog och orsakar därmed minskad skogsproduktion, med mindre upptag
av koldioxid som följd. Den rapar liksom andra idisslare metan, en
än mer potent växthusgas än koldioxid. Och slutligen innebär jakt
på älgen mycket bilåkande och därmed utsläpp av koldioxid. En
preliminär beräkning visade att om alla dessa tre effekter vägs in
och slås ut per kilo älgkött så överstiger det många gånger om
WWF:s värde för grön gubbe på viltkött. De två förstnämnda
effekterna gör det faktiskt med råge var och en för sig.
WWF var den enda av de fyra ovan nämnda
organisationerna som kom med replik (länk nedan). Genom diverse
rundsnack och medhåll om att viltförvaltning är viktig lyckades
WWF, på det sätt som är vanligt inom politiken, med bravaden att
undvika att svara på själva sakfrågan, d v s hur man kommit fram
till värdet på klimatavtrycket för viltkött. WWF slingrade sig
med att det ju i alla fall inte är så mycket viltkött om man slår
ut det på alla svenskar. SvD:s debattredaktör tyckte att svaret var
så intetsägande att det inte ens förtjänade en slutreplik från
mig.
De andra av mig utpekade
organisationerna ville uppenbarligen inte heller kliva fram och
motivera sina påståenden om viltkött. Detta är också en vanlig
mediestrategi bland makthavare som blir ifrågasatta – om man inte
ger replik dör debatten snabbt ut och läsarna glömmer frågan.
Mest förvånande det mig att inte Jägareförbundet ville passa på
att utveckla sin syn på varför Sverige ska ha världens tätaste
älgstam. Sannolikt är frågan minerad mark. Jakt är ju något som
idag endast tillkommer en mycket liten del av landets befolkning,
bara 2-3 procent. Detta medan de negativa konsekvenserna i form av
lidande och kostnader inom trafiken, samt skador på skogs- och
jordbruksproduktion bärs av respektive breda folklager via skatter
och försäkringspremier, samt markägare.
Det hade varit intressant att få höra
av Jägareförbundet, som har ett av staten uttalat
utbildningsuppdrag, varför man vare sig på hemsidan eller i sitt
kursmaterialet för jägarexamen helt saknar information och
reflexioner över viltets och jaktens klimatkonsekvenser.
Naturvårdsverket var inte specifikt utpekat i mitt inlägg, men hade
kunnat få kommentera det faktum att inte ett enda forskningsprojekt
finansierat via Viltvårdsfonden, som verket administrerar, under de
senaste 20 åren handlat om klimataspekter på jakt och vilt.
En analys av Skogsstyrelsen från 2007
slog fast att det vore samhällsekonomiskt lönsamt att reducera
älgstammen med 30-50 procent. Detta därför att kostnaderna skulle
minska i paritet med detta, samtidigt som ”intäkterna” i form av
jaktmöjligheter, ekoturism och kulturvärden skulle finnas kvar
ändå. Vad jag kan minnas blev det då aldrig någon offentlig
diskussion om den analysen. Det var väl en för känslig sak, liksom
nu mitt inlägg i SvD.
I sociala medier har det också varit
en del kommentarer till mitt inlägg. Bl a har två extrema
slutsatser om jakt florerat utifrån mitt påstående att älgkött
inte är självklart mer miljövänligt än nötkött: 1/ ”Då
slutar vi helt jaga älg, inte vill vi väl ha miljöfarligt kött”,
och 2/ ”Då får vi utrota älgarna eftersom de är miljöfarliga”.
Det som hävdar det första låtsas inte förstå att det inte
är köttet i sig som är en fara för miljön. Det är förstås
istället det faktum att älgstammen är så stor. Om då jakten helt
skulle upphöra blir ju stammen och skadorna än större. De som
hävdar det andra vill inte låtsas förstå att det finns
positiva värden med älgen som givetvis måste vägas in i ett
ställningstagande till älgstammens lämpliga storlek, t ex
möjligheter till en meningsfull fritid för befolkningen i glesbygd
och till ekoturism.
Möjligen får jag, av en del
reaktioner att döma, delvis ta på mig själv att jag inte uttryckte
mig tillräckligt tydligt, att min artikel alltför mycket fokuserade
på köttet i sig. Jag utgick kanske felaktigt ifrån att de flesta
läsare skulle förstå kopplingen mellan köttbiten och dess
indirekta miljöeffekter. Om man betraktar en köttbit i affärens
disk eller på tallriken är den givetvis inte farlig i sig där den
ligger, utan det avgörande är hur den producerats, kommit dit (man
pratar om effekter ”uppströms”) och förvaras. Tilläggas kan
också att effekter ”nerströms” måste beaktas, t ex effekter i
avlopp, reningsverk och vattenrecipienter. När det gäller
Medelsvenssons överkonsumtion (mer än vad som är fysiologiskt
betingat) av det protein(kväve)rika köttet, innebär den ökad
belastning på reningsverken med kväve. Detta kväve får inte komma
ut i vattendrag, sjöar och hav och därför tvingas kommunerna
investera stora pengar i ett dyrbart extrasteg i reningsverken där
oorganiskt kväve från vår urin omvandlas till ofarlig kvävgas som
hamnar i atmosfären, vilken till 80 procent redan består av sådan
gas.
Det behövs givetvis jakt även med en
reducerad älgstam. För det första för att komma till en reducerad
nivå som bedöms mer lämplig, och sen givetvis för att hålla
stammen kvar på denna nivå. I Sverige utgör människans jakt den
absoluta merparten (80-90 procent) av dödligheten för älg och den
reglerar således stammens storlek. Sverige har som sagt världens
tätaste älgstam. I Nordamerika och Ryssland är älgtätheten bara
en tiondel av den svenska. Orsaken har bedömts vara att rovdjuren
som tar älg, d v s varg och björn, tillåts vara avsevärt
vanligare där. Det är givetvis inte utan anledning som det är
Jägareförbundet som gått i spetsen för jakten på varg i Sverige,
en konkurrent om älgköttet.
Även om det är jägarna som står för
den praktiska jakten är det inte de själva som fattar beslut om den
årliga avskjutningen, utan det är länsstyrelserna. Varje
älgförvaltningsområde har en flerårig plan till grund när man
kommer in med förslag på årets avskjutning. Denna plan är även
den beslutad av länsstyrelsen. Inom varje län finns för den mer
långsiktiga övergripande planeringen en viltförvaltningsdelegation.
I en sådan finns representanter för landstingets politiska partier,
jägarna, markägare, trafiken och naturvårdsorganisationer. Det har
förekommit synpunkter på att dessa delegationer domineras alltför
mycket av jaktintresset. Det har också förekommit att
representanter från markägare och naturvårdsorganisationer av det
skälet lämnat delegationer. En inte alltför vild gissning är att
de politiska landstingspartiernas representanter till stor del själva
är jägare. Det vore ett intressant ämne för en studentuppsats i
någon samhällsvetenskap eller för en grävande journalist.
Den mest graverande reaktionen som jag
känner till kom den 13 oktober i form av en ledare i
Östersunds-Posten (ÖP; länk nedan). Där togs jag av daga av
ledarskribent Hanna M Björklund från Centern. Hon utnämnde mig
till ”Årets okunnigaste debattör” och skrev att jag ”hittade
på dumheter”. Hennes enda försök till sakargument gick ut på
att älgen ju bara ”äter skog” och därför inte behöver
beaktas. ”Storstadsbor” skulle enligt henne uppenbart inte
lägga sig i så komplicerade frågor som miljöbelastningen av älg,
jakt och älgkött. Hon glömde då förresten att nämna det faktum
att de flesta älgjägare kommer från just ”storstäder”. Och
hon missade att kolla var jag är skriven, om jag jagat älg och om
jag rentav hade tillbringat avsevärt mer tid i terränglådan än
hon själv.
Genom att pressa henne lite på Twitter
fick jag offentligen ett löfte om genmäle i ÖP. Detta bekräftades
lite senare av ÖP:s politiske redaktör Marcus Persson. Genmälet
blev skrivet av mig och sedan publicerat i ÖP (länk nedan). I
vanlig ordning kommenterades mitt genmäle direkt av Hanna M
Björklund, tidningen måste förstås ha sista ordet. Denna gång
var dock hennes ton glädjande nog mer vänlig en i den inledande
ledaren. Jag tycker det hedrar ÖP att man gav mig möjlighet till
genmäle, inte alla tidningars ledarsidor är så generösa (jag har
prövat förut).
Slutligen en kommentar om mitt inlägg
i SvD som framfördes på Facebook: ”Hur mycket fick du betalt av
storskogsbruket?”. Det är sådana argument man får stå ut med
när man sticker ut näsan i frågor som berör. Jag rekommenderade
studier av inläggen på min blogg för att utröna mer om var mina
lojaliteter finns. Frågeställaren på Facebook hörde därefter
inte av sig mer.
Fick då mitt inledande inlägg i SvD,
om att älg, jakt och älgkött inte är självklart miljövänligt,
nån bestående effekt? Var det värt att röra om i älggrytan? Jag
hoppas det, att i alla fall några läsare tänkte till och funderade
över att allt inte är så självklart som man i förstone kan tro.
För egen del var det värt jobbet helt klart. Dels för att det gav
anledning till ganska omfattande research. Småningom blir det nog
ett blogginlägg med de fakta och de referenser jag hittat. Dels för
att det har varit intressant att se de reaktioner man möts av och
det politiska rävspelet som infinner sig.
Länkar till ovan nämnda tyngre inlägg
och repliker:
Länk till mitt inlägg på SvD
Brännpunkt:
Länk till WWF:s svar:
Länk till Östersunds-Postens ledare:
Länk till mitt genmäle på ledaren i
ÖP:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar