Ekologiskt skogsbruk?

Nedanstående text är en kommentar till Herman Sundqvist, skogschef på Sveaskog, som på sin blogg den 21 augusti 2015 "tänkte högt" om det skulle vara bra att kalla svensk standardskogsbruk för ekologiskt. Min text ligger också där.

Bevare mig väl för att ytterligare öka användningen av ”ekologiskt”. Det räcker mer än väl att nyttja ordet som adjektiv i beskrivningen av en del av jordbruket. Ekologi är en vetenskap och ”ekologiskt” borde således inte användas som beskrivning på vare sig jord- eller skogsbruk. Kan du tänka dig: teologiskt skogsbruk, fysikaliskt skogsbruk, filosofiskt skogsbruk? Antagligen inte. Det är en språklig förflackning. Bättre vore att säga det man menar: miljövänligt.

Ja, det är mycket diskussion om huruvida det ”ekologiska” jordbruket är bättre än det konventionella. Min bild av forskningsläget är att det inte alls entydigt är så. Utan i vissa avseenden bättre, men i andra sämre. En hel del röststarka debattörer från C och LRF menar att det svenska konventionella jordbruket är minst lika bra som det ”ekologiska”.

Om vi byter ordet ”ekologiskt” mot ”miljövänligt”, skulle jag då instämma i att svenskt skogsbruk är miljövänligt? Detta är ju en relativ fråga: jämfört med vadå? Finskt? Norskt? Amerikanskt? Kinesiskt? Eller ska det rentav jämföras med förhållanden i skog utan skogsbruk?

Skogsbruk är att beakta som en antropogen störning i naturtypen skog. Självklart påverkar den då ”miljön”, d v s både de naturgivna förhållandena i det ianspråktagna systemet, och i angränsande system t ex grundvatten, ytvattnet, atmosfär. I den här meningen kan skogsbruk inte vara miljövänligt. Endast mer eller mindre miljöovänligt. Svenskt skogsbruk förorenar vatten, skadar marken och påverkar signifikant många skogslevande arters livsmiljö på ett negativt sätt.

Inom parentes: Det är missvisande som du gör Herman att jämföra utlakning av näringsämnen från skog med jordbruk/jordbruksmark. Jämförelsen bör avse skogsbruk, inte skog.

Mycket aktuellt i dagarna är att skogsbruk har potential att förbättra miljön. Skogsbrukets påhejare försitter inte chansen att påpeka att skogsbruket kan minska nettoutflödet av koldioxid till atmosfären och därmed vara en positiv faktor som bromsar klimatförändring. Framförallt gäller detta positiva bidrag när skogsbiomassa används för att ersätta (substituera) energi och produkter gjorda av fossil olja (eller kol).

Är då svenskt skogsbruk att betrakta som mer eller mindre miljöovänligt än andra länders? Det är en svår fråga att svara på. Detta beror på avsaknaden av vetenskapliga studier där internationella jämförelser ingår. Företrädare för svenskt skogsbruk vill gärna intala sig att det är mindre miljöovänligt än andra länders. Nästan den enda vetenskapliga studien med internationell jämförelse som jag känner till gällde naturvårdshänsyn vid avverkning. Enligt den studien var svenskt skogsbruk sämre än genomsnittet. Min känsla är att det i världen finns länder med såväl mer som mindre miljöovänligt skogsbruk än det som Sverige har.

En sak är dock klar: allt skogsbruk, i Sverige som i andra länder, kan i framtiden bli mindre miljöovänligt än vad det är idag.

Nakna exhibitionister skrämmer bort besökare av naturreservatet Västra Getterön

Nedanstående text publicerades 27 augusti på "Ordet är fritt" i Hallands Nyheter:

http://hn.se/asikter/ordetarfritt/1.4250541-fagelskadare-med-kikare-och-nakenbadare-passar-inte-ihop

Sommarvädret har gett konflikter mellan olika grupper på stränderna, som påklädda badare, nakenbadare och sexutövare. Mellbystrand är ett exempel. Likartade problem finns ute på Getterön vid Varberg. Där finns ett vackert reservat, i folkmun Gubbanäsan.

                               Foto: jag själv; norra delen reservatet

Där finns även annat. Den yttre delen är inofficiellt nakenbad, välkänt på nätet. Naturintresserade och nakenbadare har olika intressen. Förstnämnda vill beskåda reservatets geologi, flora och fauna. Flertalet nakenbadare torde inte vilja bli beskådade. Särskilt känslig är relationen mellan fågelskådare och nakenbadare. Sistnämnda kan tro att de kikarförsedda skådarna är fluktare. Bråk lär ha förekommit.

               
                               Bild från nätet, någon utländsk naturistsajt

Där finns också en annan för naturbesökare mer besvärande aktivitet. Platsen är bland bögar och på sajten BodyContact finns förslag under "kille söker kille". En del män poserar nakna helt öppet på klipporna. Det är då inte bara gubbanäsor som sticker ut.

    
                               Bild från nätet: Tavla av J A G Acke

På allmänna plats torde naken exhibitionism vara förargelseväckande beteende eller rentav sexuellt ofredande. Besökare som vill njuta av naturvärdena hindras att besöka den yttre delen av reservatet.

Länsstyrelsen och kommunen borde värna reservatets syfte. Vill man ha nakenbad borde en mindre del märkas upp. Då kan naturintresserade välja att undvika den om man vill. Men det ska vara möjligt tillträde för alla. Nakenbadarna får finna sig i att bli sedda av ”textilare”.

Bättre vore ett officiellt nakenbad för både män och kvinnor i stadens närhet. Konstigt är det att ett sådant inte finns. Flertalet vanliga nakenbadare vid Gubbanäsan verkar vara tvåkönade par.

De poserande männen torde väcka anstöt hos många som besöker reservatet. Jag vet flera, företrädesvis kvinnor, som aktivt undviker den yttre delen. Att ta med sig gäster från andra kulturer är inte att tänka på. Exhibitionismen bör beivras. Den man som vill blotta sig för andra män får välja en plats där man kan mötas i samförstånd utan att störa andra.

                               Bild från nätet, någon lokal skådarsajt

Vandring på Klosterleden och Östgötaleden

I månadsskiftet april-maj 2015 vandrade vi under fyra dagar Vadstena-Ödeshög-Tåkern. Klosterleden går mellan Kolmården och Ödeshög. Vi följde den i stora drag, men improviserade här och var för att ta en kortare eller finare väg. Över Omberg följde vi t ex Östgötaleden. Ibland sammanfaller de två lederna. Från Ödeshög tog vi oss sen via buss och till fots till Tåkern för att skåda fågel och titta på det nya Naturum.

Vår vandring bestod av följande etapper:

Dag 1: Vadstena – Luckerstad B&B via Nässja, ca 14 km, 3 timmar

Dag 2: Luckerstad – Ombergs Turisthotell via Borghamn, ca 25 km, 8 timmar

Dag 3: Omberg – Ödeshög via Stora Lund naturreservat, ca 10 km, 3 timmar

Dag 3 forts: Ödeshög – Svanshals vandrarhem vid Tåkern, vi tog buss mot Väderstad och steg av på hållplats Kyleberg, gick sen ca 4 km, 1 timme

Dag 4: Svanshals – Naturum Tåkern – åter hållplats Kyleberg, ca 6 km, 2 timmar

Vi kom till Vadstena mitt på dagen sista april med tåg och buss via Linköping och Skänninge. En historiskt innehållsrik stad med mycket att titta på förstås. För oss blev det mest exteriört för det visade sig att det mesta öppnade först fr o m maj. Den gamla klosterkyrkan var dock öppen och vi tittade in. Vi förvånades över den ovanliga, nästan kvadratiska formen och avsaknaden av vapenhus. Den kändes mer välkomnande än den form av kyrka man vant sig vid. Kyrkan invigdes 1430 och hade byggts efter noggranna anvisningar av Heliga Birgitta. Vid torget finns rådhuset (bild nedan), också det från 1400-talet, och Sveriges äldsta bevarade. I västra utkanten ligger Vadstena slott, en av landets Vasaborgar.

Innan vi skulle ge oss iväg på vår vandring behövde vi äta något rejält. Flera restauranger i centrum var stängda så här på Valborgsmässoafton. Efter surfande på nätet fastnade vi för en koreansk restaurang en bit bort längs Motalagatan. Den visade sig vara öppen och en höjdare. En på utsidan oansenlig restaurang, liten också inuti med bara ett par bord, men maten var fantastiskt god. Vi åt bibimbap, en slags koreansk pytt, men här serverad med ingredienserna åtskilda. ”Gästerna här i Sverige vill ha det så”, sa den koreanske kocken.

Ja, hur skulle man klara mathållningen, så här under en helg, om det inte vore för våra invandrare och deras medtagna matkultur. Under vår vandring blev det inte bara koreanskt som i Vadstena, utan italiensk (!?) pizza i Ödeshög och en avslutande mongolisk buffét i Linköping. ”Det svenska matlandet” som förre landsbygdsministern Erlandsson pratade sig varm för, lyser verkligen med sin frånvaro utanför storstaden. Detta är ju egentligen mycket märkligt, eftersom det är där på landsbygden maten har sitt ursprung.

På Pilgrimscentrum intill kyrkan hade vi vänligen gratis fått en liten bok om Klosterleden. Där fanns kartor och beskrivningar för dess olika delar, så med den borde vi kunna ta oss fram var vår tanke. Det visade sig snabbt vara fel, för Klosterleden var en led nästan helt utan markeringar. Vi hittade inga markeringar när vi skulle ut ur Vadstena och fick gå lite på känn. T ex rundade vi reningsverket på landsidan trots att det på kartan såg ut som att leden skulle gå rakt igenom.

Efter att ha passerat reningsverket följde vi Vätterstranden nordväst ut till gården Naddö, där leden svängde 90 grader in mot landet. Sen gick vi på en mindre grusväg upp mot Nässja kyrka. Hela vägen från Vadstena hade leden gått i ett öppet och ganska enformigt jordbrukslandskap. Sällskap hade vi under vägen av stora mängder sånglärkor som drillade i skyn trots blåsten. Också av en cairnterriervalp som rymde från husse som samlade sten i en gigantisk frontlastare långt borta på ett fält. Valpen jagade som besatt fram och tillbaka över fältet och ville inte släppa taget om oss. När vi och valpen försvunnit ur sikte för husse bakom ett backkrön kom denne snart farande i sin monsterlastare för att hämta valpen. Lite lustigt var det med en så stor maskin för en så liten hund.   

Vi diskuterade längs vägen vad som varit här innan jordbruket. Av en del tecken, bl a pumpstationer och invallade kanaler, var det rimligt att tro att här varit kärrmarker, vilka dikats ut. Följden blev att de organiska marklagren odlades bort och markytan sänktes. Därav det uppkomna behovet av pumpstationer och kanaler. Nästa dag, nära Omberg, såg vi också lite rester av mörk, organisk matjord. De här kärrmarkerna var innan dikningen sannolikt beväxta med en del lövskog, framförallt al.

Det väder som i början varit hyfsat, men rejält blåsigt, förbyttes i höjd med Nässja kyrka av regn. Därför blev det inte så mycket av några kyrkostudier på denna plats. Kyrkan var dessutom låst, men vi tog skydd bakom den i lä för regn och blåst när vi bytte om till mer ändamålsenliga kläder. Det är i alla fall en fin liten kyrka som enligt s k dendrokronologisk analys (analys av årsringar) av byggnadsvirket lär vara från 1100-talets andra hälft. I närheten av kyrkan finns tydligen också en domarring, men den missade vi helt i ovädret.

Vi stretade vidare söderut över fälten i regn och blåst. Efter ett par km kom vi till ännu en vacker kyrka vid Örberga (bild ovan). Den har ett tydligen rätt unikt torn, en parallell till den mer berömda kyrkan i Husaby, och är byggd i början av 1100-talet i grå kalksten. Kyrkan ger ett enkelt men samtidigt sobert intryck. Även denna kyrka var låst, men det var inte sidobyggnaden som visade sig innehålla såväl ett ”stenmuseum” som ett enkelt härbärge. Stenmuseumet var inte vad man i förstone tänkte på utan innehöll en ca 2 m lång rektangulär och mycket vackert målad gravkista i sten. Härbärget fanns på övervåningen och där fanns tre enkla sängar på vilka man kan sova över under sin vandring. Endast 30 kronor kostar det, pengar som man kan lägga i en bössa. Den enda bekvämligheten förutom sängen var en toalett som fanns på gården.

Vi noterade att kyrkorna och traktens alla äldre boställen låg på höjder i landskapet. Det gav oss stöd i tankarna om att här varit stora kärrmarker innan utdikningen och uppodlingen, varför det då för länge sedan endast var tänkbart att bo i höjdlägen.

Istället för att övernatta i det enkla härbärget, valde vi ett avsevärt bekvämare nattlogi, nämligen Luckerstad Gästhus (B & B). Gården ligger ca en km söder om Örberga kyrka. Gårdens ägare visade sig ha arrenderat ut åkermarken och satsar sen flera år på logiverksamheten. Huset man bodde i var relativt nyrenoverat och innehöll 4-5 mycket fina rum och ett stort kök, där man kunde fixa med egen mat om man hade med det. Frukost åt man i en ny tillbyggnad på magasinet intill. Hela gaveln var fönster och man satt och åt med utsikt över några träd och slättens öppna landskap. Frukosten var minnesvärd och innehöll allt man kunde önska och mer därtill. Mycket hemodlat från den egna trädgården, förstås hembakat bröd och särskilt minns jag ett par innovativa och väldigt goda marmelader. Stället kan verkligen rekommenderas, nog faktiskt bland de allra bästa och mest prisvärda B & B vi bott på.

En bonus vid gården var ett par långa pilevallar (alléer av pilträd). De gjorde sig mycket bra i morgondimman efter gårdagens myckna regnande. Sådana alléer är mest kända från Söderslätt i Skåne och ett unikum här i Östergötland. I Skåne anlades på 1600-talet pilevallar längs vägarna på order av danske kungen Kristian IV. Syftet var främst att begränsa vinderosionen av matjorden. De hamlades vart tredje år och fick då sitt karakteristiska utseende.

Efter den goda frukosten, med som det senare visade sig en fantastiskt god lunch i bagaget, gick vi först tillbaka mot Örberga kyrka och svängde sen av mot sydväst. Vi följde mindre vägar nära sjön i riktning mot Omberg, som snart dök upp i synfältet, en knapp mil bort. Vindkraftverken vid Häckenås siktade vi in oss på först. Vi rundade dem nära intill, det var lite otäckt gå så nära, följde sen grusvägen som tog av mot vänster i riktning från sjön, och gick därefter vidare mot Borghamn. Möjligen hade det gått att fortsätta rakt fram längs sjön, men vi tordes inte chansa, på kartan såg det ut som om det fanns en bäck i vägen, som kanske saknade bro.

I Borghamn fanns det i den kant vi först mötte många fina små hus. Vi sökte oss till det STF vandrarhem som vi visste fanns där, inte för att bo, men för att om möjligt hitta lämplig rastplats i lä för vinden. Före vandrarhemmet passerade vi först ortens stenindustri där man bryter och vidareförädlar kalksten. Kalkbrottet ligger i södra delen av ett stort område med kalkberggrund från Omberg och upp mot Motala. Denna formation är förklaringen till varför jordarna uppe på Omberg är så kalkrika och bördiga. Inlandsisen, som här i området rörde sig söderut, malde ner och förde med sig kalkmaterial upp över Omberg. Berggrunden på själva Omberg är i sig ganska näringsfattig och består mest av granit och gnejs, Sveriges två vanligaste bergarter.

Innan vi kom fram till vandrarhemmet passerade vi också hamnen i Borghamn. Där låg mest bara fritidsbåtar i vattnet. Det fanns också några äldre små fiskebåtar, men det låg alla på land. Sammantaget en talande bild över utvecklingen av näringslivet vid Vättern och annorstädes på landsbygden. Vandrarhemmet i Borghamn är stort med många olika hus. Jag har aldrig bott där och vet därför inte hur det är. Vi hittade i alla fall ett lämpligt bord med bänkar i lä, där vi kunde avnjuta det förträffliga lunchpaketet från Luckerstad.

Strax söder om vandrarhemmet i Borghamn fann vi strax Östgötaleden där den tangerade den asfalterade smala väg som går på sjösidan av Omberg. Det bar av uppför en bit, men det blev aldrig jobbigt. Man var snart högt uppe med en vidunderlig utsikt över Vättern och Hökensås på andra sidan. Vi följde sen Östgötaleden längs hela Omberg, via Stocklycke till Ellen Keys bostad Strand och slutligen Ombergs Turisthotell där vi skulle äta middag och övernatta.

Omberg är en horst, likt t ex Söderåsen i Skåne. En horst har bildats genom förkastningar i berggrunden. Omberg har en tydlig förkastning mot Vättern, men även en på östra sidan.

Hela Omberg utgör en av Sveaskogs ekoparker. Skogen överraskade. Som jag mindes den från flera mycket kortvariga besök under min doktorandtid kring 1980 utgjordes den mest av äldre granskog, förutom bokskogen längst i söder, f ö landets mest nordliga naturliga bokskog. Nu insåg jag att den var avsevärt mer variationsrik, både i åldrar och vad gäller trädslagssammansättning. Där finns förutom gran och bok, även tall, lind och också stora inslag av ek. Sveaskog driver ett vällovligt projekt att dels vårda de gamla ekar som finns, dels se till så att det finns flera gamla ekar i framtiden att glädjas över. Hyggen, som ofta är en styggelse för skogsvandraren, uppvisade här på berget sin mest positiva egenskap – att öppna upp i ett kuperat landskap och därigenom möjliggöra mångmila utblickar. I branten ner mot Vättern är det särskilt bördigt p g a en del mer näringsrika bergarter som sticker fram, men även p g a det översilande avrinningsvattnet och den värmande eftermiddags- och kvällssolen. Där finns partier som påminner om urskog, med mycket gamla både levande och döda exemplar av ek och lind.

Omberg uppvisar förstås mycket annan biologisk mångfald än träd. Markvegetationen består p g a kalkrikedomen till större delen av en fantastisk örtflora med många arter som de flesta inte är så vana vid, t ex gulsippa, gullpudra, skogsbingel och ramslök, den senare en kryddväxt förd till landet av invandrande munkar på medeltiden. Vi såg och hörde också en del fåglar, t ex ormvråk, spillkråka, många bofinkar och en del sannolikt nyanlända lövsångare.

På vägen över Omberg stannade vi förstås till på flera mer turistiska platser. Västra väggar var förstås ett måste, där berget stupar ner i Vättern och där man har en fin överblick över Ombergs västra sluttning. Vi kom också förbi Älvarums udde, en fint belägen plats med vindskydd och eldstad. Det var välkommet i det regn som nu börjat tillta. Där mötte vi två unga män som tänkte övernatta i vindskyddet. Vi var inte avundsjuka. Regnigt, kallt och blåsigt. Tyvärr kom vinden den här gången från norr, vilket var fel håll med tanke på vindskyddets lokalisering. Vid Stocklycke finns Ekoparkens besökscentrum med kartor över området och en del annan information. Där finns också vandrarhem och servering. Mot slutet av Omberg passerade vi Ellen Keys ställe Strand, det skulle vi besöka nästa dag, då de skulle ha guidade visningar.

Vid sex – halv sju kom vi under tak på Ombergs turisthotell. Skönt, det hade regnat i flera timmar på slutet. Hotellet är ett gammalt klassikt hotell, i trä och med stora spröjsade fönster. När jag bodde där en gång på en kurs för 35 år sedan var det på dekis. Nu var det sen flera år övertaget av ett par yngre som driver det med frenesi och nu hade renoverat en hel del. Rummet var fint. Middagen var mycket bra, med flera rätter. Tur var det att de inte var så stora.

Nästa dag hade regnandet slutat. Någon berättade att det tydligen kommit hela 40 mm sen det började på eftermiddagen dagen innan. Efter en bra frukost var det dags att fortsätta vandringen söderut. Men först skulle vi hinna med två kulturella visiter: Alvastra kloster och Ellen Keys Strand. Alvastra kloster byggdes upp i mitten av 1100-talet av invandrande cisterciensermunkar utsända från Avignon i Frankrike. Det blev centrum för rörelsens expansion i Mellansverige och flera ytterligare kloster byggdes senare upp. Resterna av klostret ligger strax norr om turisthotellet. Rätt mycket ruiner finns kvar och särskilt iögonenfallande är resterna efter kyrkan som har flera höga väggar kvar. 

Klostret fanns kvar ända fram till reformationen då Gustav Vasa exproprierade klostret som övertogs av en kungsgård som ännu finns kvar i form av ett stort lantbruk på platsen. Munkarna lämnade successivt landet och klosterrörelsen dog ut. Byggnaderna användes som stentäkt för bl a Vasaslottet i Vadstena. I mitten av 1900-talet uppstod ett nytt kloster (”Heliga Hjärtas kloster) vid Omberg, som ligger som mitt på bergets östra sluttning.

En knapp kilometer väster om turisthotellet ligger Ellen Keys Strand. Det är ett stort tvåvåningshus, smalt och avlångt där det ligger i sluttningen alldeles intill Vättern. Där är guidade visningar två-tre gånger om dagen under högsäsong. Ellen Keys var en känd svensk författarinna och debattör som var aktiv under 1800-talets andra hälft och i början av 1900-talet. Särskilt aktiv var hon i frågor om barns lärande och kvinnors rättigheter. Hon lockade tydligen flera hundra åhörare på sina föreläsningar i arbetarrörelsens regi i Stockholm där hon bodde en period. Det engelskklingande efternamnet var ett minne av någon tidigare anfader från Skottland.  Hon växte upp utanför Västervik, tydligen i ett fint hus och en fin miljö som hon alltid senare i livet kom att längta tillbaka till. Familjen kom nämligen på ekonomiskt obestånd och fick lämna det fina huset och flyttade då till Stockholm. När hon senare hade blivit relativt rik på sitt författarskap i 60-års-åldern försökte hon köpa tillbaka föräldrahemmet. Men då detta inte gick lät hon bygga sitt Strand vid Vättern. Det var hennes vänskap med Verner von Heidenstam som hade lockat henne till platsen. Han hyrde sommarhus på granntomten. ”Boken byggde huset” lär Ellen ha sagt om sitt nya hus Strand. Lustigt och passande i sammanhanget är att tomten är granne med det naturreservat som omfattar vad som anses vara Sveriges nordligaste naturliga bestånd av trädslaget bok. Huset drivs idag av en stiftelse som bildades efter hennes bortgång. Hon hade inga barn. Huset är väl bevarat och värt ett besök. Inuti är det målat med vackra milda färger, nästan som Waldorf-färger. Det är fullt av genomtänkta detaljer, särskilt minns jag att hörnen byggs bort eller dolts av tavlor på diagonalen, den indragna balkongen och de fyndiga namnen på olika skåp i köket. Hon lär också sagt att det är tre saker som karakteriserar ett riktigt hem: ”ljus, böcker och människor”. Allt detta finns fortfarande, människorna är idag de många tusen årliga besökarna. Enligt hennes gästbok så hade hon flera tusen gäster under sina år på Strand. Hur hon lyckades administrera detta är idag svårbegripligt. Hon hade inte ens telefon utan all korrespondens skedde brevledes. Idag kan kvinnor söka stipendium för att sitta och arbeta ett par veckor på Strand under sommaren med något som har anknytning till Ellen Keys liv och verksamhet. Besök huset om ni har chansen!

Vi följde sen strandstigen söderut två-tre kilometer till det lilla samhället Hästholmen. Vandringsleden går av någon anledning som vi inte förstod på en väg längre inåt land, också till Hästholmen. Den strandstig vi följde var närmare och också med mer sjökontakt. Kuriosa var också att Ellen Keys lär ha gått denna stig dagligen under tiden när hennes hus Strand byggdes. Hon hyrde då bostad i just Hästholmen. Längs stigen passerar man Ålebäcken där det från 1100-talet till 1700-talet bedrevs kvarnverksamhet, från början tydligen i regi av Alvastra kloster. Hästholmen har gästhamn och kafé. Vi hittade en bänk i lä för den vind som fortsatte att blåsa även denna dag. Där kunde vi sitta ner och äta av vår matsäck.

Strax söder om Hästholmen kommer man in i naturreservatet Stora Lund. Reservatet utgörs av ett område med klippor längs stranden av Vättern. Många vackra hällar finns där, slipade av inlandsisen. Utsikten är fin över sjön. I broschyren om reservatet står att det varit övningsområde för militären och det varnas för att befatta sig med eventuellt ammunition som upphittas. Det enda med militär anknytning vi fann var en gammal bunker eller dylikt som förvandlats till vindskydd/rastplats. Vandringsleden genom reservatet var bitvis lite besvärlig, till den del beroende på det myckna regnandet natten innan. Stigen gick ibland fram i skrevor mellan klipporna. Nu var de förvandlade till moddiga små bäckar. Det kunde också vara rätt halt på klipporna. Det finns en del som borde ses över med leden genom reservatet: någon spång/bro behöver åtgärdas, lite röjning av buskar vore bra för framkomligheten och för att märkningen ska synas, på ett och annat ställe borde omdragning övervägas, och vid golfbanan borde ett skyddsnät sättas upp där leden går precis bredvid en golfgreen.  

Från reservatet gick vi 3-4 kilometer på småvägar genom ett ganska varierat jordbrukslandskap via Önninge till Ödeshög. I Önninge fanns en ”korpralsgård” som vi funderade över vad det kunde vara. I Ödeshög var planen att äta i väntan på en buss österut. Ett par pizzerior var allt som fanns öppet så här på en lördag eftermiddag. Vi fastnade för en av dem efter rekommendation från lokalbefolkningen (Venecia vill jag minnas den hette), där det visade sig att de hade ”italiensk” (!?) pizza. Den visade sig bestå mest av ett tjockt lager ost.

Från Ödeshög är det en mil genom ett trist jordbrukslandskap till Tåkern. Vi tog en buss en bit längs gamla E4 eller som den också tydligen kallas ”Turistvägen”. Vi skulle till vandrarhemmet vid Svanshals för övernattning. Det blev en hel del dividerande och förvirring i samtal med både busschauffören och vandrarhemsföreståndaren innan vi riktigt begrep var vi skulle av. Hållplatsen hette Kyleberg, men visade sig ligga 2 km söder om byn Kyleberg. Så vi fick 4 km att gå i st f som vi trott 2 km. Det var ett enahanda landskap verkligen, det enda trevliga avbrottet var den vackert meandrande Lorbybäcken, vilken småningom rinner ut i Tåkern.

Svanshals vandrarhem visade sig vara ett mycket fint ställe. Det ligger fint alldeles intill kyrkan och har utsikt mot Tåkern bara några hundra meter bort. Huset har varit skola långt tidigare. Ett yngre par driver vandrarhem och café där sen några år och gör det med bravur, de hade fått höga betyg på Tripadvisor. Caféet, där man också fick frukost, var i ett mycket vackert rum, särskilt i morgonsolen. En del av panelen från den gamla skolsalen var bevarad.

Från vandrarhemmet är det inte alls långt ner till strandängarna. Där finns en liten slinga att gå. Bort till Naturum vid Glänås är det bara ca en kilometer. Det var första besöket där och vi hade hört mycket talas om det vassinklädda huset. Det var fint både inne och ute, med stora glasfönster ut mot Tåkern. Även det stora fågeltornet var klätt i vass och tyckte jag påminde i formen om en hjälm som riddarna hade vid tornérspel. Vi följde med på en guidad tur längs ”Strandpromenaden” och fick se/höra bl a skäggmes, trastsångare, trädpiplärka, vattensalamander och grodor. Rördrommens tutande hördes flera gånger över vasshavet. Vi noterade också att där fanns en särskild ”Sagostig” för barn. Bra initiativ att tänka på aktiviteter för barnen på en sådan här plats primärt ämnad för fågelskådning. Alla medföljande barn kanske inte delar föräldrarnas fågelintresse. Naturum Glänås har hela 80 000 besökare per år. Den dagen vi var där var en söndag med vackert väder och det formligen kryllade av folk. Hela Tåkern beräknas ha ca 100 000 besökare på ett år. Tåkern har en spännande historia som fågelsjö. Den blev intressant som sådan efter en sjösänkning med nästan två meter som gjordes i mitten av 1800-talet för att vinna åkermark. Medeldjupet blev då knappt en meter och vassbältena etablerades efter det, vilket gjorde sjön intressant för många fåglar. Den gjorda sänkningen hade dock blivit en besvikelse för jordbruket i och med att den frigjorda marken var stenig och inte särskilt bördig. Bönder i trakten drev då på för att torrlägga hela sjön. Efter mycket diskussion t o m på riksplanet beslutade regeringen i början av 1900-talet att ge tillstånd till torrläggningen. Den blev dock med facit i hand tack och lov aldrig av p g a brist på pengar.

Efter några timmar vid Naturum Glänås gick vi tillbaka de fyra kilometrarna till busshållplatsen Kyleberg. Bussfärden gick till Linköping, där tåg väntade tillbaka mot Uppsala. Innan avfärd hann vi med att äta en mongolisk buffét på ett av de få matställen som var öppna en söndagseftermiddag. Noterbart var att tre av fyra middagar vi ätit under resan var av utländsk härkomst. Och det berodde inte bara på våra egna smakpreferenser utan också på att det ofta är invandrare som har öppna matställen under helgerna. De har verkligen på olika sätt berikat vår matkultur här i landet.

Totalt gick vi ca 6 mil under de här 3,5 dagarna. Det gick rätt lätt tyckte vi trots att vädret inte var det bästa. En bra blandning av natur och kultur blev det också. Hade fler kulturbyggnader varit öppna i Vadstena där vi började hade vi nog tittat mer där och sen tagit en kortare väg genom jordbrukslandskapet till Luckerstad. Överlag var det en fin och intressant vandring som verkligen kan rekommenderas för den som vill pröva.

Beskrivningar/kartor:

Pilgrimsvandra på Klosterleden till Vadstena – guide för yttre och inre vandring. Peregrinus skriftserie nr 7. Pilgrimscentrum i Vadstena, tryckt 2010. ISBN 978-91-7580-466-8 (bok).

Ekopark Omberg, Sveaskog (folder).

Stora Lund. Naturreservat i Östergötlands län. Länsstyrelsen/Ödeshögs kommun (folder).

Tåkern. Naturreservat i Östergötlands län. Länsstyrelsen (folder).   

Björkasjön runt - skog och skogsbruk till glädje och sorg

I Halland, i skogslandet bortom och ovan slätten, finns Åkulla bokskogar:

http://www.akullabokskogar.nu/

Området, som är ca femtio kvadratkilometer stort, syftar till att bevara bokskogen till gagn för friluftslivet. Det är ett bälte av bevarade eller restaurerade bokskogar och innehåller flera naturreservat. Skogarna är fantastiskt vackra och då förstås särskilt på våren och försommaren, strax innan eller efter lövsprickningen. Alldeles i början av maj är det som bäst. Turistnäringen satsar hårt på området, med bl a vandringar på menyn. Det finns ett dussin leder uppmärkta och med tillhörande karta tillgänglig på hemsidan. De är av varierande längd, från 1,5 till 6 km.

En av lederna går runt Björkasjö (eller ”Björkasjön” i folkmun) belägen några km sydväst Svartrå kyrka. En bra startpunkt är den lilla badplatsen på sjöns norra sida. Dit hittar man från vägen mellan Svartrå och Skinnarlyngen genom att följa vägskyltar mot vandrarhemmet (Bråtadal). Alldeles där den smala grusvägen med stengärdesgårdar på sidorna tar slut strax efter Björkekullens kulturgård kommer man till en korsning. Där fortsätter man rakt fram i st f att ta till vänster mot vandrarhemmet. Vid badet man då kommer till efter ett par hundra meter finns en sandstrand, långgrund och ofta med varmt i vattnet, vilket möjliggör ett skönt bad före och/eller efter vandringen.

Behöver man logi före eller efter vandringen kan Bråtadals vandrarhem varmt rekommenderas. Ett riktigt "retreat" där man kan njuta av lugnet i sällskapsrummet med möbler från 1940-talet. TV och radio finns inte.

 Vandringsleden är ca 6 km. Som f d banlöpare i unga år rör jag mig helst motsols och beskrivningen nedan följer den ordningen. Jag kan överhuvudtaget inte minnas att jag gått leden åt andra hållet.

Strax bortom parkeringen vid badplatsen fortsätter en liten skogsbilväg bakom en låst vägbom. Följ den vägen bortåt. Efter ett par hundra meter västerut finns en till strand, denna gång modell mini, men mer ostörd. Där är ofta, tack vare att färre badar här, vackra böljeslag i sanden på bottnen.

 När man gått förbi den lilla badplatsen dyker en inhägnad skogsföryngring upp i slänten på höger sida. Det höga stängslet behövs för att hålla älg, rådjur och eventuella hjortar borta från de lövträdsplantor som planterats där. Utan stängslet går det inte att få en lövskog att växa upp.

I det här partiet brukar man ofta höra gärdsmyg, rödhake och gransångare. Plus förstås den allerstädes närvarande bofinken. Efter inhägnaden går man en stund genom en lite äldre granskog, ganska öppen så man ser ut över viken till vänster. Där simmar ofta knipor och ibland en eller flera storlommar.

Efter en kort stund lämnar man den lilla skogsvägen, där en stig viker av till vänster. Det är skyltat där. Efter ett tag går man på en minimal spång över en mindre bäck, som rinner precis i kanten av en ungskog av gran som där möter en. Där är inte gallrat, så det är lite mörkt och fuktigt. På marken kan det därför vara lite geggigt. Mörkret i granungskogen är tack och lov en kort bekantskap. Efter bara något hundratal meter skådar man ljuset.

 Nu stiger man in i Älmebjärs naturreservat. Där har man gallrat fram det som nu är en ljus fin björkskog. Vilken skillnad mot den mörka trista granungskogen! I alla fall innan lövsprickningen är det fin utsikt över sjön.

 Ut ur björkskogen leder en minimal nedförsbacke fram till en vändplan för en mindre skogsbilväg. Den följer man till vänster, genom ett lite låglänt parti med ganska öppen skog, bl a en del al.

 I högra vägkanten i en mycket svag vänsterkrökning växer lundgamander (Teucrium scorodonia), en relativt ovanlig kransblommig växt inom plisterordningen. Växten blir 3-4 dm hög, växer tätt som i ruggar och blommar i juli - september. Den är inte inhemsk och har endast hittats på ett 40-tal platser i landet.  Den aktuella växtplatsen vid Älmebjär rapporterades 2012 i Svensk Botanisk Tidskrift (SBT) som ”nytt fynd i Halland” (Kärnefelt & Johansson, 2012), men vi hade då redan sett den tidigare. Min sambo hade dessutom rapporterat fyndet i juli 2011 i Artportalen. Kontakter med redaktören Bengt Carlsson och via honom Hallands botaniknestor Kjell Georgson gav vid handen att lokalen dessutom hade hittats redan 2008 av Henrik Malm på länsstyrelsen i samband med en naturvårdsavverkning av gran. Till skillnad från författarna av artikeln i SBT trodde varken Henrik Malm eller vi att växten hamnat på platsen ”spontant” genom naturlig spridning. Mer sannolikt är att den kommit dit med det grus som lades ut då skogsbilvägen förbättrades inför avverkningen av gran eller av trafiken längs vägen i samband därmed. Det var bra att SBT uppmärksammade fyndet, men fel att det angavs som ”nytt”. Trist var det också att flera inblandade botaniskt insatta personer inte hade använt Artportalen för att rapportera fyndet eller för att kontrollera om det redan var rapporterat. Detta hade kunnat undvika den felaktiga titeln på artikeln i SBT.

 Efter denna lite sensationella botaniska utvikning fortsätter man den lilla skogsvägen mellan sjön och berget Älmebjärs (almberget) brant ner mot densamma. I sjökanten växer stora klibbalar. Berget, som gett namn åt reservatet på denna sida av sjön, är beväxt med ett äldre, i stort sett rent, bestånd av bok. Någon alm har jag inte sett själv. Förutom för sin mäktighet och vackert välvda hjässa, samt sitt vackra bokbestånd, är Älmebjär särskilt känt för två saker. Dels att det där huserat stridbara rövare under Snapphanetid när detta var av både Sverige och Danmark omtvistade gränstrakter. Denna sägen är särskilt livskraftig i halvmörkret framför braskaminens sken i Bråtadals vandrarhem. Dock finns uppe på berget större gropar i marken vilka skulle kunna vara rester av gamla jordkulor. Dels är berget känt för sina små fynd av granater, en vacker svartröd svensk ”diamant”.

 Vägen svänger höger runt berget och går därefter uppför. I slutet av den därpå följande nedförsbacken står en stor informationsskylt för reservatet. Därefter kommer man snart fram till ett öppet område längs en lite större grusväg med en del sommarstugor i terrängen. Här kan det ibland vara riktigt vackert tidiga morgnar när betande djur dyker upp i ”skeddan” (lågt liggande dimma) efter regniga dagar eller nätter. Efter husen passerar man över sjöns utlopp och är sen strax på den asfalterade vägen.

Nu går man med en vacker vy över hela sjön och Älmebjär på sin vänstra sida. Särskilt vackert är det även här att passera på morgonen, när solljuset fortfarande skapar djup och mildhet i landskapet. Mellan den asfalterade vägen och stranden finns ett svårupptäckt ställe där man kan gå i och ta sig ett dopp. Någon har placerat ett grovt bord och tillhörande bänkar där. Plus en ledstång för att enklare ta sig i och ur vattnet via den stora sten som finns i strandkanten. Kika snett tillbaka över vänster axel så dyker det strax upp.

 Där stranden viker av från vägen och man ser ett rött hus nära vattnet, går snart vandringsleden in till vänster på en smal skogsbilväg avstängd med en kätting mellan stolpar. På denna sida av sjön och ända fram till vandrarhemmet, har tills nyligen en grovvuxen granskog dominerat. Det sluttar en bit in från asfaltsvägen ganska mycket från höger och ner mot sjön och det är en bördig miljö. I samband med Gudrun blåste en hel del stora granar omkull, vilka det tog flera år innan de sågades upp hämtades hem.

Vandringsleden går i nedkanten på denna sluttning och ganska nära sjön. Därför är det normalt på våren att det är fuktigt här och var längs stigen och man får se upp var man kliver. Denna gång tidigt i april var det värre än någonsin. Orsaken var att det var ett stort kalhygge i en del av sluttningen till höger. Den som gjort det hade nog inte tänkt på att avrinningen ökar efter kalavverkning med följden att grundvattenytan höjs. Det får förstås störst konsekvenser längst ner i sluttningen, precis där leden går fram. Så där det normalt är fuktigt, var det nu riktigt blött.

 Som om inte det räckte hade man nu vid skotningen av virket dessutom kört sönder leden en bit och där fanns nu djupa körskador. Det var omöjligt att komma fram den vanliga vägen. Vi lyckades komma längre upp i sluttningen genom att balansera på en låga över ett djupt dike vilket avvattnar ett kärr nära den asfalterade vägen. Det var en inte helt ofarlig övning. Jag kontaktade Skogsstyrelsen för att kolla om den dåliga hanteringen på platsen var känd. Det var den inte och en representant åkte därför ut i fält några dagar senare och kunde då konstatera att skadan på leden var allvarlig och att markägaren skulle åläggas att återställa den. Jag hoppas att så sker. I augusti går jag nog leden igen…

Bortom den bristfälliga avverkningen fortsätter leden längs sjön. Även där kan det vara lite blött längs leden på våren. På ett ställe går en stig upp till höger mot gården Björka. Där gick leden förr, tills någon ny boende i gården tröttnade på att se vandrare ibland. Detta ledde till att leden drogs om och istället vidare rakt fram längs sjökanten, detta med tidvisa problem för framkomligheten, som sagt särskilt på våren med högt vattenstånd i sjön.

 Nu tidigt i april gick jag leden runt Björkasjön två gånger. Den första gången själv och med kängor. Då tog jag leden vidare längs sjön fram mot vandrarhemmet. Det var ganska blött, men gick bra i alla fall. Strax före vandrarhemmet kom jag till den största rotvälta jag någonsin sett. Jag bedömde höjden till 5-6 m. Möjligen är det svenskt rekord. Jag har sänt ut bilden på Twitter och frågat om någon sett en större, men ingen respons finns än så länge. Rotvältan hänger ihop med en ca 30 m lång och grov gran. När den så småningom börjar murkna kan det nog vara skäl att göra något åt rotvältan, som annars kan bli en farlig fälla.

När man passerat rotvältan är det sen inte så långt kvar till vandrarhemmet och efter det några hundra meter ytterligare till badstranden med parkeringen.

Vid den senare turen samma vecka var jag i sällskap och vi hade då inte lika kraftiga skodon, varför vi då istället valde vägen upp mot gården Björka. En bit upp i sluttningen stötte vi på ännu ett nytt hygge. Det såg rätt OK ut, med vederbörligen lämnad hänsyn. Någon hade t o m satt upp ett par fågelholkar. Grenar och toppar hade tagits ut för energiändamål och låg nu på tork vid sidan av hygget. Utsikten var fin ut över sjön, en positiv effekt av en del hyggen i kuperad terräng.

 Snart träffade vi på ett nytt stort sår i naturen. En ny skogsbilväg hade för några år sedan byggts uppe i sluttningen. I samband därmed hade man gjort en jordtäkt för att få material till vägbygget. Den uppkomna gropen var rejält stor, så stor att jag bedömde den potentiellt farlig för folk och fä. Gropen var ca 5 m djup med vatten i botten till ett uppskattat djup av en meter. Kanterna var branta på ena sidan och särskilt från söder syntes inte gropen på håll. Löpande orienterare och jagade djur som inte har ögonen med sig riskerar att falla i gropen.

Skogsstyrelsen var och tittade även på detta objekt och bedömde att kanterna måste fasas av, en åtgärd som man hoppas enkelt kan fixas av markägaren efter påstötning. När jag twittrat om den här gropen har ett par naturvårdsintresserade personer hört av sig och påpekat att det ibland kan vara positivt för naturvården med en sådan här störning i form av blottad mineraljord och en vattensamling. I princip instämmer jag, men denna grop var för brant och därmed farlig.

Efter att ha passerat gropen och gått upp mot vänster kommer man till Björka gård. Där är det lite komplicerat att passera gården utan att störa. De nya ägarna har blockerat den väg över gårdsplanen man tidigare kunde gå enkelt ner mot vandrarhemmet. Den vägen kan man nå längre bort även nu, men då får man klänga över ett par stengärdesgårdar inklusive taggtråd.

Ett alternativ är att ta sig rakt fram över den vänstra ängen och ända bort till skogskanten. Där leder en stig flera hundra meter rakt igenom en jättetrist ungskog av gran. En sådan som får en att baxna när man tänker på att Karin Perers, ordförande i Mellanskogs styrelse, och Sture Johansson, ordförande i LRF Mälardalens styrelse, i en replik på DN Debatt hävdat att folk i gemen ”föredrar brukade skogar framför risiga reservatsskogar”. De tänker då bort att halva omloppstiden (och halva landets skogsareal) i den brukade skogen är totalt ointressant ur rekreationssynpunkt.

 När stigen når nästan slutet av granskogen och man har en inäga på höger hand, håller man vänster och når snart de öppna markerna kring kulturgården Björkekullen. Det är ett fantastiskt ställe, en gammal gård som nu är natur/kulturreservat. Det mest fantastiska är de formationer av hopplockad sten som finns där, t ex gärdesgårdar och terrasser, varav en med små prång där hässjestörar sannolikt förvarades. En eller annan finns där ännu. Om man går igenom gården, där ingen bor, kommer man ut på den slingriga grusvägen igen. På den håller man vänster och är sen snart åter vid badet och parkeringen.

Sammantaget är det en fantastiskt trevlig och varierad vandring runt Björkasjön. Skog av olika sorter passeras. Trist är det dock att en skogsägare eller dennes entreprenör förstört en bit av vandringsleden.

Man bör räkna med ett par timmar för turen runt sjön om man följer sjökanten förbi vandrarhemmet på slutet. Tar man vägen via Björka gård och Björkekullen bör man lägga på en timme.  

Länsstyrelsens informationsmöte 22 april 2015 i Västerfärnebo om skogsbranden

Mötet var i Västerfärnebo, beläget strax öster om brandfältet.  Ca 120-130 personer närvarade.

I inbjudan till mötet från Länsstyrelsen angavs att man skulle vara ”drabbad” av branden. Jag närvarade i egenskap av att vara drabbad mentalt i den meningen att branden skapade ett stort intresse och engagemang hos mig. Jag har skrivit ett 10-tal inlägg på min blogg och tre debattartiklar (SvD, VLT). Skogsbranden är det mest dramatiska som skett i svensk skog sedan stormen Gudrun.

Johan Fallenius på Länsförsäkringar, som var kvällens moderator, hälsade alla välkomna.

Länsförsäkringar, Trafikverket, Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen och Polisen stod för kvällens presentationer.

LÄNSFÖRSÄKRINGAR

Branden får stora ekonomiska konsekvenser. Vad är viktigt ur försäkringssynpunkt? Träd och plantor var försäkrade. Plantskog (<10 cm brh) ersätts med hänsyn till areal och utifrån den för plantkostnaden för nyplantering.  Det som ska bli reservat ersätts med 125 kr per fub. Skogsstyrelsen erbjuder kostnadsfri återbeskogningsplan. Den som får ersättning för plantering är skyldig att skydda plantorna upp till tre år efter plantering. Föredragshållaren tyckte att skogsägaren inte ska lägga alla ägg i samma korg, d v s pröva olika trädslag. Sådd kan vara ett alternativ till plantering.  

TRAFIKVERKET

Regeringen har avsatt 17 mkr för att åtgärda enskilda vägar som skadats med anledning av branden.  Trafikverket har fått regeringens uppdrag att ska besluta om medlens användning, vilket kommer att göras efter samråd med Skogsstyrelsen. Fram till november i år kan ersättning sökas av markägare/väghållare för gjorda återställningsåtgärder efter branden. Även körskador p g a efterarbetet ingår, d v s både direkta och indirekta skador av branden. Även förebyggande arbete för att hindra uppkomst av skador kan rendera ersättning. Om pengarna räcker ersätts allt, annars en fast andel. Mer medel kommer inte att skjutas till. Virke som går att rädda ska vara utkört således senast 1 november för att ansökan om uppkomna vägskador ska kunna lämnas in. Möjligheten till en andra ansökningsomgång, om inte alla 17 mkr delats ut i första svängen, måste utredas.

SKOGSSTYRELSEN

Det finns en påtaglig risk att olika skadeinsekter kommer att drabba området, både den del som ska bli reservat och den del som ska drivas konventionellt. I det senare området väntar snar plantering eller sådd. Plantering har redan inletts på Karl Hedins marker i norr. Risken för snytbaggeinvasion är stor på den del som nu omvandlats till hygge. Insekter som framförallt kan drabba det skyddade området, där den mesta veden är kvar, är granbarkborre och märgborre (på tall). En inventering ska göras i juni, eventuellt sen också i höst.

Det viktigaste nu är att upprätta föryngringsplaner, det fanns blanketter i salen för att anmäla intresse. Arbetet startar redan nästa vecka.  Info är utskickad till skogsägare, ytterligare direkta kontakter kommer att tas. Några frågor är: Markberedning? Sådd eller plantering? Självföryngring av löv på fuktiga partier? Just nu pågår drönarinventering av förutsättningarna.

Risker med motormanuellt arbete på brandfältet har beskrivits i en broschyr, två möten arrangeras i höst.

En fråga ställdes om lämpligheten i att plantera contortatall. Han som frågade hade ställt frågan till Skogsstyrelsen tidigare och då fått svaret att det var för nära reservatet (1 km nämndes som ett säkerhetsavstånd). Han refererade till att det finns contortatall alldeles nära (avståndet oklart; min anmärkning) t ex Helvetesbrännan i Medelpad. Skogsstyrelsens representant sa att contortatall bara är tillåten norr om 60:e breddgraden, men sa också att dispens är möjlig söder därom. Han var osäker var den gränsen går, trodde ”mitt i brandområdet”. Jag kollade upp detta efteråt och nästan hela brandfältet är söder om 60:e breddgraden, vilken går strax norr om Ängelsberg.

Jakträtten på reservatet (mark som staten genom länsstyrelsen köper) kommer att gå till dem som idag har arrenden. Hur jakten kommer att se ut inom reservatet är det väl fortfarande dock lite väl tidigt att säga något om, eftersom reservatets skötselplaner återstår att skriva (min anmärkning).

  

LÄNSSTYRELSEN

Kulturlämningar

Exempel på sådana lämningar är rester av hyttor, hammare (för järnhantering), dammar, husgrunder, kolningsanläggningar. Ett 60-tal fanns registrerade innan branden. Massor av lämningar har nu indikerats efter branden av flygfotografering, det är oftast kolningsanläggningar. Man ser så mycket nu efter branden i och med att vegetationen brunnit bort  Vad har då länsstyrelsen hittills gjort? Man har handlagt avverkningsanmälningar hösten 2014. Underlag för nya inventeringar har tagits fram. Nu kommer man att satsa på att inventera stenåldersboplatser på ställen som först dök upp hur havet och var öar på den tiden, man koncentrerar sig främst på det blivande reservatet. Hela brandfältet är under högsta kustlinjen (min anmärkning) och är således vattenbearbetat, innebärande att finjord sköljts bort och hamnat i sänkor i terrängen och i ådalarna. Därför ser hela området nu mycket blockigt och stenigt ut.   

Vattenkvalitet

Ytvattenövervakningen utförs av SLU med finansiering via HaV. Rapport från SLU kommer i maj. Sjöar och vattendrag följs avseende pH, tungmetaller, näringsämnen, kat- och anjoner, påväxtalger, bottenfauna m m.

I tre bäckar tas prov två ggr per månad, i två av dessa finns dessutom sonder för kontinuerlig mätning av pH, konduktivitet (ledningsförmåga) och turbiditet (grumlighet p g a suspenderade partiklar). I fyra andra bäckar tas prov mer sällan. Två referensbäckar provtas utanför brandfältet. Gärsjöbäcken har haft pågående mätningar sen 1990-talet. Skogen brann där i avrinningsområdet, nu finns således värdefulla jämförelsedata bakåt i tiden.

En kraftigt ökad halt av ammonium (nära giftnivåer) och sulfat har observerats, liksom en del surstötar (d v s lägre pH). Inga ökade tungmetallhalter har förekommit. Inga tydliga effekter har setts i Svartån och Kolbäcksån.

Brunnsvatten har provtagits vid Sörhörende, inget alarmerande har observerats. Uppmärksamhet bör iakttas framgent. Effekter kan ta tid (flera månader) att uppkomma p g a att det tar tid för vatten med lösta ämnen att flytta sig ner genom marken. SGU har på eget initiativ satt ut grundvattenrörundvatten på brandfältet som en del i myndighetens ansvar för den nationella miljöövervakningen av grundvatten.  

Reservatsbildningen

Ett första inriktningsbeslut togs av länsstyrelsen redan i september i fjol. Hälleskogsbrännan ska det nya reservatet heta. Syftet är att bevara/restaurera biologisk mångfald i form av ett stort brandpräglat område och att bevara olika minnen av branden.

Markåtkomsten är i stort sett avklarad, ca 6000 ha kommer att ingå. En del förhandlingar med enskilda markägare återstår. Man hoppas på att ett beslut kan tas i höst – man jobbar nu på underlag för detta. Skötselplanen ska man jobba fram under ett par år.

Man ämnar bryta områdets avlysning. Ingen glöd är nu kvar i marken enligt den flyginventering som Kustbevakningen nyss har gjort med IR-kamera. Troligen öppnas hela brandfältet i slutet av maj. Det blir sen en mellanperiod till dess att reservatet formellt kan öppna. Det blir en förbättrad väg på snedden genom brandfältet. Information kommer att sättas upp vid entréerna och på en mer central plats. Ett utsiktstorn blir det på ett berg, liksom en lokal under tak för t ex skolklasser och P-platser. Skyltar sätts upp om risker när avlysningen hävs. Markägare kan få låna n skylt. En film om brandfältets risker har gjorts.

POLISEN

Vad förväntas då avlysningen hävs? Eventuellt att folk går för nära hus och tomter.

Polisen kommer att öka sin närvaro då avlysningen sker. Man uppmanade markägare att ringa polisen om det blir problem. En lantbrukare var orolig för trafiktrubbel på småvägarna i området.

Fagersta och Sala kommuner ämnar ordna ordningsvakter tills när avlysningen hävs, mycket folk kan nämligen förväntas första tiden.

---

Efter mötet fanns möjlighet att ställa frågor till deltagande myndigheter och organisationer.  Deltagarna bjöds på en enklare förtäring efter mötet.

Bilden ovan visar inte denna utan den goda fika jag som uppladdning intog på Svartådalens café centralt beläget i byn. Stället kan varmt rekommenderas, inte bara p g a det goda fikat, utan också för att det är en centralpunkt där information och tjänster byts. Caféet är dessutom både apotek och postutlämning.