Jägarna - bor de egentligen på landsbygden?

Det är alldeles tydlig att Jägareförbundet, i diskussionen om vargens vara eller icke vara, i sin retorik ofta hävdar att landsbygden kommer att avfolkas om vargen får fortsätta att ta såväl jakthundar som bytesdjur, framförallt älgen. Livskvaliteten kommer att utplånas om det inte finns nåt vilt att skjuta och ingen vill därför bo kvar. Samma typ av argument används även när det framkommer förslag om att älgstammen måste minskas kraftigt med tanke på skogsskador, viltolyckor i trafiken och sviktande biologisk mångfald.  

Den här retoriken saknar helt verklighetsförankring. På landsbygden bor det 1,4 miljoner människor. Samtidigt finns i hela landet 0,25 miljoner jägare som har löst statligt jaktkort. Säg att alla dessa jägare bodde på landsbygden - då skulle de ändå bara utgöra 18 procent av dess befolkning. Genomgången nedan visar att väldigt många av landets jägare högst sannolikt inte bor på landsbygden utan i större tätorter. Tyvärr verkar det inte finnas nån offentlig statistik över hur stor andel av jägarna som faktiskt bor på landsbygden respektive i tätorter. Men låt oss anta, baserat på genomgången nedan, att hälften av jägarna bor på landsbygden. Det innebär i så fall att knappt en tiondel av landsbygdens befolkning är jägare. Min gissning är att även detta är mycket högt räknat. En tydlig bild i materialet är, inte särskilt förvånande kanske, att andelen av befolkningen i en kommun som jagar är som högst i de allra minsta kommunerna och sedan minskar med kommunernas storlek.   

Inför min debattartikel 2016 i Svenska Dagbladet om älgköttets karaktärisering som miljövänligt, av bland andra Världsnaturfonden i deras "Köttguide", ville jag veta mer om var i landet som älgjägarna bor. Detta för att få ett hum om hur långt varje jägare reser för att jaga. Målsättningen var att få en bild av hur resandet bidrar till älgköttets miljöbelastning. En sådan information skulle också vara intressant från en jaktsociologisk synpunkt.

Länk till inläggets presentation på min blogg:

https://hans-orjan.blogspot.com/2016/10/en-myt-att-algkottet-ar-miljovanligt.html   

Det enda möjliga och rimliga sättet att ta reda på var jägarna bor var att från Naturvårdsverket, som ansvarar för jaktkortsregistret, begära ut uppgifter över antalet jaktkort kommunvis. Detta gjorde jag redan hösten 2016 och då avseende jaktåret 2016-2017. Texten nedan är en återgivning av det viktigaste jag kunde få fram om var jägarna finns i landet. 

Någon högre upplösning än på kommunnivå var inte möjlig att få. Jag antar att detta beror på att en ännu högre upplösning inte är tillåtlig därför att man då skulle komma ner på specifika adresser. En uppgift som hade varit intressant skulle vara om jägarna bor i tätort, enligt gängse definition, eller på landsbygden. En sådan analys borde Naturvårdsverket själv låta göra. 

En tätort är enligt SCB ett samhälle där det bor minst tvåhundra människor, där det är mindre än tvåhundra meter mellan husen och där minst hälften av invånarna är permanentboende. År 2010 fanns ungefär två tusen tätorter i Sverige och där bodde då 85 procent av landets befolkning på 9,3 miljoner. Således bodde då 15 procent av invånarna på landsbygden utanför tätorter, motsvarande 1,4 miljoner. Siffrorna är ungefär lika idag.   

Från de olika landsbygder och tätorter belägna i Södermanland, Dalarna, Hälsingland, Skåne, Närke och Uppland som jag har egna erfarenheter av, bland annat i jaktsammanhang, har jag fått det för många kanske självklara intrycket att en större andel av de boende på landsbygden jagar än vad gäller boende i tätorter. Detta är min egna subjektiva uppfattning. Tyvärr verkar det, som sagts redan ovan, inte finnas någon vetenskaplig analys som tagit reda på detta. Men de data som presenteras nedan bekräftar i stort min uppfattning. Väldigt många jägare bor i storstadskommuner.

De län som hade flest jaktkort registrerade var i sjunkande storleksordning Västra Götaland, Stockholm, Norrbotten, Skåne och Västerbotten. De tre storstadslänen med Stockholm, Västra Götaland och Skåne hade tillsammans nästan 70 tusen (67474) jaktkort, vilket var 26 procent av alla jaktkort. 

Befolkningen i Sveriges 30 största kommuner (10 procent av Sveriges alla 290 kommuner) hade 25 procent av alla jaktkort. Den kommun som hade minst befolkning av dessa var Skellefteå (72031). Här hade drygt 6 procent av befolkningen jaktkort.

Sveriges 10 största kommuner hade tillsammans en befolkning på 2,86 miljoner personer. Det är 29 procent av Sveriges befolkning. Dessa hade nästan 25 tusen (24970) jaktkort. Det är 9,8 procent av landets jaktkort. Av dessa kommuners befolkningen hade 0,9 procent jaktkort. 

Flest jaktkort per kommun hade följande tio kommuner (platssiffra):

Stockholm 6539 (1)

Skellefteå 4436 (2)

Umeå 4217 (3)

Luleå 3749 (4)

Östersund 3254 (5)

Sundsvall 3160 (6)

Uppsala 3028 (7)

Göteborg 2909 (8)

Örnsköldsvik 2784 (9)

Kiruna 2626 (10)

Dessa tio är befolkningsmässigt relativt stora kommuner med en tydlig stadsliknande centralort. Dessa 10 kommuner hade tillsammans cirka 37 tusen (36666) jaktkort, vilket motsvarar 14 procent av landets jaktkort. Tio kommuner är samtidigt endast 3,4 procent av landets 290 kommuner. 

Stockholms läns 10 största kommuner hade tillsammans en folkmängd på 1,68 miljoner. De hade drygt 12 tusen (12396) jaktkort. Av befolkningen där hade 0,7 procent jaktkort. 

Sveriges 10 minsta kommuner avseende folkmängd var i stigande ordning: Bjurholm, Sorsele, Dorotea, Arjeplog, Åsele, Malå, Ydre, Överkalix, Munkfors, Norsjö. Alla ligger i Norrland förutom Ydre (Götaland, Östergötland) och Munkfors (Svealand, Värmland). Tillsammans hade de 10 kommunerna en befolkning på 34 tusen (33860), vilket är 0,3 procent av Sveriges hela befolkning. De har samtidigt 4090 jaktkort, vilket är 1,6 procent av landets jaktkort. Av befolkningen i dessa 10 kommuner hade 12 procent jaktkort. 

För Sverige som helhet hade 2,6 procent av befolkningen jaktkort.

Oliver, oliver, oliver på Kreta

I det svenska köket, bl a hemma hos mig, använder vi olivolja regelbundet, att steka i, till sallad, på bröd m m. Men varifrån kommer den? Hur odlas olivträden? Och hur får man fram olivoljan? 

Trots att jag för längesen gick på Lantbruksuniversitet kan jag inte minnas att vi nånsin pratade om olivodling. Många vet, liksom jag själv, sannolikt inte så mycket alls i det ämnet. 

Jag är nu på Kreta för säkert sjunde eller åttonde gången. Vi är här för en dryg månad och omges av olivlundar mest hela tiden. I några dagar hyr vi ett hus på sydvästra Kreta, detta av en familj som har en massa olivträd på sina ägor. Skörden är i full gång. Det är nästan omöjligt att inte bli intresserad av olivodlandets sköna konst. 

Grekland landyta är uppodlad till cirka 30 procent. Jordbruket sysselsätter sju procent av arbetskraften och står för fyra procent av BNP. Den inre marknaden för jordbruksprodukter är förhållandevis liten och en stor del av produktionen går på export. Olivolja är tillsammans med citrusfrukter, vin och tobak de viktigaste exportprodukterna inom jordbruksområdet. Grekland är jämte Portugal EU:s mest jordbruksberoende land. De viktigaste handelsländerna är Italien, Frankrike, Tyskland och Storbritannien.

Olivolja är således en betydande exportvara för landet och för ön. Jag har inte lyckats hitta nån arealuppgift avseende olivodling på Kreta. Hela Grekland har iallafall åttahundratusen hektar olivodlingar, vilket utgör ungefär fyrtio procent av hela åkermarksarealen. Våra kretensiska vänner bedömer att motsvarande siffra för Kreta är åttio procent. Greklands olivodlingar är Europas största efter Spanien och Italien. Citrusodlingar, som verkar omfattande i Grekland, sker dock bara på cirka femtiotusen hektar. 

Olivträdet (Olea europaea) kan bli mycket gammalt, uppemot ett par tusen år. Trädet trivs där det är torrt och tål inte temperaturer under fem minusgrader under lång tid. Vi har dock sett olivodlingar högt uppe i Lefka Ori (Vita bergen). Även om olivträdet trivs där det torrt, så blir det ofta alltför torrt. Därför sker bevattning i olivlundarna, i stor utsträckning som jag uppfattat det.

Olivträdet är samkönat, saknar nektar och är vindpollinerat. Det sätter frukt först efter fem år. Högst olivproduktion uppnås efter cirka tjugo år och kan då vara hundra kilo per träd. Mest och godast olja får man från träd av åldern femtio till etthundrafemtio år. 

Skörden sker i november och december. Det lär finnas särskilda skördemaskiner, men vi har bara sett manuella metoder användas. 

Man breder ut nät under träden och slår sen på grenarna. Det finns en särskilt utvecklad roterande ”slaga”, med vars hjälp oliverna slås ner. Med följer även en del mindre kvistar. Skörden måste därför rensas. 

Extra jungfruolja, Jungfruolja och vanlig Olivolja (olio di olivia) uttrycker vid vilken pressning oljan utvunnits (första, andra eller tredje). 

Färgen på oliverna styrs av skördetiden, först lite senare blir de mörka. De oliver som används för inläggning är särskilda sorter som är lite större än de som blir till olja. 

Lite kuriosa: Man skulle kunna tro att grekerna själva har ledsnat på att konsumera oliver  och olivolja. Men icke så, den genomsnittlige greken är själv en storkonsument av olivolja och ligger i världstoppen med 25 kilo per år. 

Hallands vackraste väg?

Det finns nog många vägar som kan kandidera till titeln Hallands vackraste väg. Oftast nämns vägen mellan Askome och Gällared i det sammanhanget. Den följer Ätraforsdammen på sydsidan och Boaforsdammen på sidan mot sydost. 

Jag har två andra kandidater, dels en bit av vägen vid Bockstensmosse mellan Åkulla och Svartrå, dels vägen från Svartrå till Bråtadals där den passerar Björkekullens naturreservat (de två sista bilderna nedan). De är båda mycket korta, från några hundra meter i sistnämnda fallet till nån enstaka kilometer i det förstnämnda. Detta är korta snuttar jämfört med vägen mellan Askome och Gällared, som är bortemot 15 km. Men skönheten avgörs inte av den fysiska storleken. 

Bilderna i det här inlägget togs i mitten av oktober när bokens blad föll som mest. 

Ta dig ut och titta själv, gärna på cykel eller med hjälp av den nya busslinjen Åkturen från Varberg. De två vägarna är vackra året om, men kanske allra mest i maj och som nu i september-oktober.  

  

Allt förändras - stillbilder från Glommen med omnejd

Från Glommens hamn

Det låter först som en omöjlighet att fånga förändring i en stillbild. Jag blev dock lite inspirerad att försöka av sommarens konstprojekt längs Västkusten, X-sites. En av installationerna var den inglasade sjöboden i Glommens hamn. Som jag förstod det, syftade hela projektet till att illustrera tillvarons föränderlighet. Inspiration fick jag också av att delta i den s k Fotomaraton, som nyligen arrangerades av Varbergs fotoklubb.

Men hur svårt kan det egentligen vara? Tänk t ex på alla sportbilder som fångar rörelse. Flera filosofer och författare har dessutom uttryckt att det inte finns nåt bestående, utan att allt är förändring. 

"Det enda beständiga är förändring", påstås t ex den grekiske filosofen Herakleitos ha sagt nån gång 500 f Kr 

Så det borde finnas såna fotoobjekt jag vill ha lite varstans.

En jättegryta i vardande, nu hobbitstorlek - femte vik Getterön

Inte från månens yta, men väl ett sönderrostande trålbord 

Stenblock i hamnpiren

Bryggan i sönderfall

Det levande tar över det människan övergivit

Även det som ännu inte övergivits

Tiden har gjort sitt

"The times they are a-changing", album av Bob Dylan, 1964 

Biljettkiosk, tivolit på kräftfestivalen

Häggmispeln förbereder sig för det kommande året

”Are we so helpless against the tide”, U2 i låten Every breaking wave 2009

Vågor väller in

Böljeslag som stannat upp för en stund

Sandmaskens tillfälliga spår på grunt vatten

"Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr." Karin Boye, ur dikten ”I rörelse” i samlingen ”Härdarna”, 1927

Snart bryter de upp

Den nya dagen gryr

Med nya ögon - speglingar i värmebuktande plexiglas

Utsnitt ur en möjlig framtid

Och plötsligt en morgon var daggen där

Avverkningen av skog vid Åsmunds källa nära Sibbarp i Halland - var det en bra sådan?

Övergången mellan slätt- och skogslandet i Halland är spännande. Högsta kustlinjen finns här och bergen var direkt efter istiden öar i havet. Området är mycket rikt på fornminnen. Vid en cykeltur på tvärs genom mellersta Halland fick jag direkt ett gott öga till miljön runt Sibbarps kyrka. Därefter har jag återkommande vandrat där i landskapet. 

Nordost om Sibbarp, cirka två kilometer längs vägen mot Joastorp finns fornminnet Åsmunds källa. Den sägs vara från 1000-talet och har Riksantikvarieämbetets beteckning RAÄ 59:1. Åsmund (eller Osmund) var tydligen benediktermunk, missionär och tillsatt som biskop i Skara. Området vid Sibbarp var då danskt. Källans namn kommer sig av att den lär ha "sprungit fram" när biskopen rastade där. På den tiden gick huvudvägen från kusten och inåt land förbi platsen.   

Alldeles norr om Sibbarp är vägen upp mot källan väl skyltad. Jag har tidigare många gånger åkt bil förbi skylten, men då inte gjort mig tid att stanna. Inte förrän efter den omnämnda cykelturen. Efter den har det blivit flera turer i närområdet.

I december 2017 gjorde jag en sån tur i riktning mot nordost och förbi Åsmunds källa. Det var kallt och frostigt. I höjd med stigen ner mot källan rusade adrenalinet igång - blåvita snitselband, markerande att här ska nåt skogsbruksaktigt ske, fanns uppsatta längs stigen ner mot källan. "Nej, vad tusan", tänkte jag, "ska det verkligen ske en avverkning här vid den gamla källan?" Detta var en ryggmärgsreflex. Min uppfattning nu, efter lite eftertanke, ser inom parentes helt annorlunda ut (mer om detta nedan).

Jag knallade vidare på min runda förbi Joastorp och Gödeby, och sen vidare tillbaka genom skogen till Sibbarp. Intresserad som jag är av natur- och kulturmiljöfrågor kunde jag förstås inte släppa tanken på vad som var på gång där uppe vid källan. Någon dag senare tog jag kontakt med Skogsstyrelsen i Halmstad för att få mer information. Där var man tillmötesgående och jag fick det jag behövde: Länsstyrelsens tillstånd till avverkning vid källan och Skogsstyrelsens vägledning om Skogsvårdslagen krav. 

Myndigheternas tillstånd och vägledning anger en skyddszon på 20 meter kring källan. I den får ingen körning ske. Markägaren rekommenderas att ta bort stora träd som kan förstöra källan om de blåser omkull. I dokumenten står också att "kulturstubbar" (en variant på högstubbar) ska lämnas runt källan och längs stigen. En i sammanhanget viktig punkt är att Länsstyrelsen i sitt tillstånd skriver att skogsbruksåtgärder ska utföras vid "lämpliga väderförhållanden (t ex torr eller tjälad mark)".

Av Skogsstyrelsen fick jag veta namnet både på markägaren och på kontaktpersonen på Södra, som skulle genomföra avverkningen. Jag ringde upp Södras kontaktperson och föreslog en träff på plats vid källan för att kunna få en mer detaljerad bild och också för att diskutera de praktiska åtgärderna. Så här långt, av dokumenten att döma, verkade man nämligen inte problematisera, eller ens vara medveten om, de hydrologiska förutsättningarna. Källan ligger längst ner i en sluttning som skulle avverkas. Avverkning ökar avrinningen och höjer grundvattenytan, vilket torde kunna påverka källan. Dokumenten uttryckte heller ingen kännedom att höstmånaderna oktober - december i Halland varit extremt nederbördsrika (150-200 procent av det normala). Detta kan möjligtvis ursäktas av att dokumenten daterats i november. Men det fanns tid att uppdatera dem. 

Den person på Södra som jag ringde upp verkade bli minst sagt rätt förvånad och ställd. Sannolikt är det ingen vanlig företeelse att nån engagerad privatperson ringer upp och föreslår en träff ute i skogen. Jag försökte övertyga med att jag rentav hade nåt att erbjuda på grund av min tidigare profession i skoglig marklära. Nåväl, hen lät sig inte övertygas, men lovade att återkomma. Vilket hen också gjorde med ett förslag om att vi skulle ses på plats, tisdagen 9 januari kl 8.

Jag var ute i god tid som vanligt och parkerade vid P-platsen en bra bit från källan. Det var mörkt och kallt, det kändes som att ta sig ut till älgpasset i gryningen. Jag var förstås först på plats och spanade tillbaka längs skogbilvägen i gryningsljuset för att se om nån närmade sig. Efter tio minuter lystes mörkret upp och en bil närmade sig. Nej, det var inte bara en bil utan två. Det visade sig dessutom att det inte bara var den lokala företrädaren för Södra som kom, utan även Södras regionala miljöexpert. Och i den andra bilen fanns markägaren själv. Vilken överraskande stor uppslutning jämfört med den första lite njugga hållningen att träffa mig överhuvudtaget! Oavsett orsak var det glädjande med detta stora intresse.

Södras representanter berättade om avverkningen och hur man skulle ta hänsyn till källan och också den myrmark som ligger i nedre kanten på det två hektar stora beståndet. Det som presenterades var ungefär vad som framgår i Länsstyrelsens och Skogsstyrelsens dokument. Det mest häpnadsväckande beskedet från Södra var att "avverkningen ska börja imorgon" (10 januari). Jag avrådde definitiv från detta på grund av de aktuella hydrologiska förhållandena med det myckna regnandet under hösten och den höga grundvattennivån. Inte så mycket mer blev sagt och vi skildes åt där i skogen. Det var för mig då helt oklart om de tänkte ändra sig vad gäller datum för avverkningen. 

Nån vecka senare var jag förbi igen i samband med en utflykt inåt skogslandet. Glädjande hade inget hänt, skogen susade som vanligt. Flera utflykter jag gjorde under våren visade samma sak. Inte förrän omkring 20 maj hade avverkningen genomförts. Då hade den extremt torra sommaren redan inletts. Den 23 maj införde inom parentes kommunerna i Varberg och Falkenberg eldningsförbud. 

Jag knallade omkring på hygget och tyckte att det såg rätt ok ut för att vara ett hygge. Södras maskinförare hade gjort ett bra jobb: stipulerad hänsyn hade tagits vid källan, stickvägarna var väl risade i sluttningens nedre del mot myren, de gamla stengärdesgårdarna var intakta, några lövträd och döda träd hade lämnats. 

Körskador fanns det knappt, jag hittade egentligen bara en värd att nämna. Det är mycket ovanligt att de är så få i denna typ av terräng och det hade åstadkommits bara därför att Södra tog det kloka och hedrande beslutet att inte avverka i januari som ursprungligen var tänkt. Möjligen hade min rekommendation en viss effekt. Hade man avverkat i januari hade man inte bara kört sönder marken, man hade dessutom brutit mot länsstyrelsens tillstånd, som ju meddelade att avverkningen skulle ske vid torra eller tjälade förhållanden. 

Jag inser att jag i skogsägarrörelsens lednings ögon kanske kan betraktas som en sån där "privatpolis" de skrev tidigare om i pressen, då med anledning av den livliga debatten om nyckelbiotoper. Utvecklingen i det här ärendet är dock möjligen en illustration av att skogsbruket ibland skulle kunna tjäna på en bättre dialog med miljöengagerade som oftast har stor fälterfarenhet.

Det avgörande för om detta hygge är ett riktigt bra hygge blir vad som kommer att hända i fortsättningen. Jag tycker att det var bra att få bort den trista granskogen, som dolde och förmörkade källan. 

Markägaren borde nu ta chansen att återskapa ungefär vad man tror var den ursprungliga miljön kring källan, så som den kan ha sett ut för tusen år sen. Då dominerade sannolikt en ganska gles skog med ädla lövträd. Skogsbete var vanligt. Då var närmiljön runt källan säkert ganska öppen för att på ett bra sätt kunna husera de fester som lär ha pågått där. 

Att ersätta den avverkade granen med en ny generation gran intill källan vore ett stort misstag i förhållande till de stora natur- och kulturmiljövärdena. Granen är inte ens ett naturligt trädslag i området. Nej, ta istället tillfället i akt att samla lite good-will, det behöver skogsbruket. 

Tidigare inlägg på min blogg om trakten runt Sibbarp:

På cykel tvärs mellersta Halland

http://hans-orjan.blogspot.com/2016/04/pa-cykel-tvars-halland-fran-glommem.html

Två korta rundvandringar

http://hans-orjan.blogspot.com/2017/01/tva-korta-rundvandringar-med-start-vid.html

Kungagravarna

http://hans-orjan.blogspot.com/2018/01/kungshogarna-nordvast-om-sibbarp-i.html

Mitt intresse för miljön har även resulterat i en akvarell