Trollmobb, oftast med dragning åt höger, härjar och ger badwill till X (Twitter)

Den högerextremistiska attacken på mötet i Gubbängen var avskyvärd. Avsikten var uppenbar: att utestänga goda demokratiska krafter från det offentliga rummet och samtalet. 

Det slår mig, att det som skedde där, i viss mån liknar det som dagligen sker på X (Twitter). Där slänger anonyma trollkonton av högerextremistisk art in rökbomber hela tiden. De har exakt samma mål som terroristerna i Gubbängen: att få bort andra åsikter från de offentliga rummet. Det är svårt att tro att nedlåtande och förödmjukande kommentarer skulle ha till syfte att få meningsmotståndare att ändra åsikt. Nej, syftet är åsiktsmonopol. Oliktänkande ska känna sånt obehag att de lämnar spelplanen fri. 

Jag har i många år här på min blogg lyft fram brister i skogsbrukets miljöprestanda. Oftast har jag sen länkat dit via en tweet på X (Twitter). Sådana inlägg brukar ofta leda till hätska utfall och förolämpningar från anonyma trollkonton, ofta med tydlig högerprägel. Detta trots att mina blogginlägg generellt bara handlar om att skogsbruket inte lever upp till Skogsvårdslagen, certifieringens standarder eller branschens egen miljöpolicy. Lite överraskad blir jag eftersom jag trodde att lag- och regelefterlevnad var honnörsord på högerkanten.

http://hans-orjan.blogspot.com/2023/05/korskada-i-skogen-vackte-trollen-pa.html?m=1

Priset tog ett blogginlägg om en, visserligen stor, körskada i ett bestånd i mellersta Halland. Det kom drygt tre hundra kommentarer, vilket är extremt mycket på mina inlägg. Hundra av dessa var mycket tråkiga med förolämpningar och insinuationer. Samtliga var anonyma konton. Uppenbart var att de inte ägde någon som helst kunskap i fråga om körskador och deras miljöeffekter. 

Det hela gav ett intryck av att vara organiserat, man anar att sådant tyvärr förekommer. Faktiskt alldeles nyss råkade jag läsa om att SD hade en trollfabrik i samband med förra valet, detta enligt TV4:s Kalla Fakta (bild ovan).

Plattformen själv (X) verkar inte bry sig. Tre gånger har jag själv testat att anmäla de allra värsta påhoppen, då med hot om våld och andra uppenbart brottsliga handlingar. De har inte föranlett någon åtgärd alls (se ett typiskt svar ovan). Så där finns inget hopp. Man vill väl bara tjäna pengar. Allt som återstår verkar tyvärr vara att bli hårdhudad och låta all skiten som sägs bara rinna av. Att aldrig ge upp!

Men för att tillvaron på X (Twitter) ska bli uthärdlig för mig själv kommer jag från och med nu att vidta följande åtgärder:

1. Aldrig kommunicera med trollkonton, d v s sådana som inte tydligt kan kopplas till person. Jag kommer att omedelbart blockera dem. 

2. Anmäla till X (Twitter) samtliga kommentarer som inte följer X:s egen policy

3. Polisanmäla grava fall som verkar uppenbart kriminella (hot, förtal)

Man får intrycket att en del twittrare tror att de inte behöver följa lagen, att de kan säga vad som helst utan påföljd. Så är dock inte fallet. Jag minns på nära håll att en man som uttalat dödshot mot en lodjursjägare blev fälld för olaga hot och fick villkorlig dom och dagsböter. Artikel nedan ur Hallands Nyheter 2018. 

Bloggen välbesökt - två hundra tusen besök passerades för en månad sen

 

Vid den här tiden är det 206 tusen som besökt bloggen sen jag började 2011. Det var då på inrådan av yngste sonen F som är ljusår före mig vad gäller dator- och internetkompetens. Jag hade utan framgång försökt på ett resereportage från Sardinien publicerat i ett par dagstidningar. 

Jag har under de tretton år jag hållit på skrivit 355 inlägg. Det motsvarar drygt två i månaden. Att jag nu nått över två hundra tusen besök betyder i genomsnitt att ett inlägg besöks av 580 läsare. Dock givetvis med stor variation. Det finns några få inlägg som inte besökts av någon läsare alls, men i andra änden några som besökts av flera tusen.

Bilden ovan visar i ordningsföljd de nio flest besökta inläggen. Kul är att det är så stor variation i vad de handlar om. På topp en diskussion från 2017 med LRF och Skogsägarna om nyckelbiotoper. LRF är företrätt en gång till på topplistan, där i form av en diskussion om mjölkproduktionens betydelse för biologisk mångfald. Tre inlägg handlar om vandringar eller resor. Det allra första inlägget, det om Sardinien, finns fortfarande med på topplistan, på sjunde plats. Enstaka inlägg tar upp miljöprofilen hos partierna inför förra kommunvalet i Falkenberg, min försvunne handledare, lite filosofiska skogstankar, och sist men inte minst Korsnäs timmerränna i Norduppland. 

Det som verkligen fick igång besöken på min blogg var när jag fattade att man måste göra PR för nya inlägg genom att lägga info och länk på sociala medier, i mitt fall X (Twitter) och Facebook. 

Om du har skrivklåda som jag och dessutom vilja att bli läst, tveka då inte. Det är lätt att komma igång och kul att hålla på.

Handlar det om vurm för hästars lidande eller är det bara vanligt varghat?

 

Maria Haldesten, ledarskribent på Hallands Nyheter, spär i mitt tycke på varghatet i tidningen 12 april. Detta genom att i ledaren lyfta angrepp på tamdjur, nu senast aktualiserat av ett angrepp på två hästar i Roslagen. Och därifrån fokusera på skyddsjakt. Detta gör hon redan innan nån varg har ens säkert etablerat revir i Halland. 

Nej Maria, det duger inte. Som den vidsynta ledarskribent som du oftast är, borde du ha diskuterat vargen också ur ett naturvårds- och solidaritetsperspektiv. Det blir tydligt om man ser på kartan. Hela sydvästra Götaland har sen länge varit helt tomt på stationära vargar, förutom några enstaka i Skåne.

 

Vargen är en naturlig del av den nordiska faunan. Men vi människor jagade den tidigare hårt och den försvann nästan helt för hundra sjuttio år sedan. Så sakteliga lyckades den mot alla odds långsamt återetablera sig. Den fann en relativ fristad i de stora glesbefolkade skogarna i västra Bergslagen. Där ökade vargstammen till den idag rådande nivån på cirka fyra hundra djur. 

Populationen har flera problem. Den är inavlad framförallt därför att ett flöde av nya gener från Finland - Ryssland effektivt hindras av tjuvjakt. Den lider av att inte ha kunnat sprida ut sig geografiskt. När nån enstaka individ gett sig iväg har den mötts av förakt och jakt. Det nationellt beslutade antalet vargar har trängts i Västerbergslagen. Detta med problem för lokalbefolkningen som följd. Vare sig myndigheter eller jägarorganisationer har lagt två strån i kors för att jämna ut mängden. 

Dock, alldeles nyligen, har länsstyrelser i samverkan föreslagit regionvisa nivåer på ”flyktingmottagande” i form av mål för antal vargar. Det behövs verkligen. Men som väntat är motståndet kompakt. Det är som att bygga trafikinfrastruktur - alla vill ha den, men bara inte vid min dörr.

Gläds nu Maria istället åt det nya paret som valt att bosätta sig nästan hos oss, i gränslandet mellan Halland, Småland och Skåne. Ett revir i ett hav av tomrum vad gäller varg. Fundera istället över hur vi kan förbättra deras överlevnadsmöjligheterna. Fundera över hur Halland kan komma att husera sitt första par och sen fler.

En varg har alldeles nyligen i Roslagen dödat två hästar. Mycket olyckligt och ovanligt. Men varför skriva  så mycket om det samtidigt som så många hästar dödas av andra orsaker? Det blir till ett populistiskt snyftreportage med kanske inte avsedda konsekvenser. Om det är hästars och hästägares lidande som är det viktiga att belysa, då finns annat av mycket större omfattning.

Vi har letat sammanhållen statistik över dödsolyckor för hästar. Men sådan har varit svår att finna. Agria vill inte lämna ut uppgifter. Hästnäringens Nationella Stiftelse (HNS) säger sig inte ha dessa data. Än så länge har vi bara funnit några exempel genom googlande. Under en längre period dog 4-5 travhästar per år vid träning/tävling på grund av cirkulationssvikt. Ett annat år dog 14 hästar i trafiken, de hade rymt på olika ställen och blivit påkörda.

Antalet hästar har stadigt ökat i landet sen 1970-talet. Sen tiotalet år är antalet nu större än antalet mjölkkor. På de senaste femtio åren har antalet hästar i landet ökat sex gånger, från sextio tusen till trehundrasextio tusen. I Halland har hästantalet ökar femtio procent på knappt tjugo år, från tolv till arton tusen.

Flertalet hästar är fritidshästar och de är i huvudsak koncentrerade till de stora befolkningsregionerna. När mängden hästar hela tiden ökar får man tyvärr räkna med ökade konflikter med den vilda faunan. Det är inte självklart att den ska flytta på sig. Vill vi ha en vild naturlig fauna, kan vi människor och vår verksamhet inte alltid komma i första rummet och expandera ohämmat. Stall med upp till tio hästar kan till exempel etableras utan tillstånd.

Vargen är en naturlig och därmed självklar del av den svenska faunan. Den fyller en viktig roll som toppredator. Utan den tenderar till exempel älgstammen att växa med skador på skog och olyckor i trafiken som följd.

Pilgrimsfalken och havsörnen är liksom vargen också sentida återvändare. Tänk tanken att en eller flera falkar/örnar skulle börja specialisera sig på katter eller små hundar. Skulle det då resas krav på skyddsjakt? Lek med tanken - falken, en symbol för Falkenberg och Naturskyddsföreningen. Nej, tanken är otänkbar. Det vore som att skjuta sig själv i foten. Lika orimligt borde det vara att i ord och handling underblåsa hatet mot sydvästra Götalands nästan enda vargpar.

Texten ovan är en tidigare preliminär version av den debattartikel som idag publiceras av Hallands Nyheter (bild nedan). Bakom den står styrelsen för Naturskyddsföreningen i Falkenberg, där jag är ordförande.

Nu är den härliga tiden när alla säsongsflyktingar välkomnas

Glommen är ju lite trist under vinterhalvåret. Grått och blåsigt. Knappt en människa utomhus. Tänk vilken skillnad det blir till sommaren då alla säsongsflyktingar kommer. De har matbrist hemmavid och söker sig till vårt överflöd. På vägen får de kämpa sig genom allsköns skjutningar. Nästan framme är det lätt att passera gränsen. För de främlingsfientliga i landets regering har inte kommit på hur få stopp på dom.

 

Så roligt det är när de kommer - svarta, bruna, röda, you name it. Snygga är dom och de låter härligt. Vi upplåter gärna bostad på tomten. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. 

En kraftig blågrå sak bor i björkens grenverk. På stammen i den sitter en holk, där bor den lilla med blått på huvudet. I holken på garaget bor den med röd bak och intill i häcken den med röd fram. På hustaket under tegelpannorna ett par olika. 

Följande arter vet vi eller tror vi häckar på tomten: ringduva, blåmes, rödstjärt, rödhake, gärdsmyg, sädesärla, gråsparv och koltrast. Det ska erkännas att en inte är välkommen. Det är Grå-i-truten. Där är det spikmatta som gäller.

Fågelstrul - vad får man göra mot störande fåglar?

 

Jag är ny ordförande i Naturskyddsföreningen i Falkenberg. Mitt namn och telefonnummer står på föreningens hemsida. Det har gett mig nya insikter om hotet mot naturen. Ett gäller våra bevingade vänner fåglarna. Det finns ju en stor och välrenommerad ornitologisk förening i Falkenberg och man kan tro att folk i förstone ringer dit. 

Många fågelarter är bara glädjeämnen. Men när det är många individer på ett ställe där de för oväsen och skitar ner, då kan måttet bli rågat för intillboende. Det är förståeligt. I Uppsala bodde jag en tid granne med en råkkoloni. I Glommen är det livat värre med trutar, måsar, strandskator m m. 

En anonym person i grannbyn tipsade om att närboende hade rivit ner råkbon med levande ungar, detta i en talldunge. Fågelungar som slogs ihjäl. Och sen hade marodörerna grävt ner dom. Jag cyklade förbi dagen efter och kunde då konstatera att råkorna kretsade över träden, men några bon kunde inte ses.

Jag bor själv sjönära på den halländska kusten. Här är många människor väldigt irriterade över de trutar och måsar som bygger bon på hustaken. Dessa arter häckar normalt på stranden, men när minken spred sig blev de tvungna att flytta upp på hustaken. Folk som inte står ut pickar eller tar ägg. Själv har jag agerat förebyggande, jag har lagt en egentillverkad spikmatta i ett hörn på taket där trutarna vill bygga. Det funkar suveränt bra.

Det finns även små och gulligare fåglar som kan irritera. Jag hade under en period med dålig sömn stora problem med en skränande gråsparvshane. Den höll på all ljus tid. Min dotters stora hatobjekt var en period en koltrast som sjöng vackert, men ihärdigt och framförallt alltför tidigt på morgonen. 

Vad får man egentligen göra mot fåglar som stör? Grundregeln enligt EU:s fågeldirektiv är att alla vilda fåglar är fredade, med undantag från dem som har reglerad jakttid. EnlIgt detta direktiv är inget agerande tillåtet som dödar eller skadar fåglar, ägg, bon och livsrum. 

Men det finns ett kryphål som sista utväg: skyddsjakt. Om folk eller egendom är hotad får åtgärder vidtas vid sidan om ordinarie jaktordning. Dock måste man inneha jakträtten i det aktuella området. Jaktmetoderna måste vara tillåtna. I tätbebyggt område får man inte skjuta. I det fallet kan kommunal jägare tillkallas. 

I samband med Valborg kom jag i kontakt med en annan fågelrelaterad problematik. Upplagda rishögar är som magneter på fåglar som söker boplats. Högarna byggs på ofta flera veckor i förväg. Så fåglar hinner bygga bo och lägga ägg innan högen ska eldas upp. Kanske hinner även ungarna kläckas fram. 

Ett par dagar innan vår lokala brasa skulle eldas upp gjorde jag ett par korta besök för att se om där var fåglar. Ärtsångare, buskskvätta och gräsand (!) var skörden. En gräsandshane satt högst uppe på högen. Jag tänkte att en hona kanske låg gömd. Och mycket riktigt, när jag gick förbi strax intill, då tog inte bara hanen till vingarna, utan även en hona flög upp. 

Mina lokala rishögsoperatörer sa att dom brukade ruska om i riset för att fåglarna skulle fly och slippa stekas. I och för sig bra, men både ägg och ungar går till spillo. Även i detta fall torde det vara bäst att agera förebyggande. Hur får man fåglar att låta bli att bosätta sig i rishögar ämnade för brand? Ett sätt kanske är att sätta upp en sån där fladdrande rovfågelssiluett. Här finns utrymme för goda idéer. 

Sammanfattning:

Är du störd av fåglar - utgå ifrån att ingen motåtgärd är tillåten. 

Agera proaktivt - hindra dom att slå sig ner. 

Om du får panik och tänker på skyddsjakt - kolla med kommunen vad som är tillåtet. 

Hör gärna av dig om du har synpunkter på detta ämne. Jag tycker själv att det är svårt, särskilt detta med skyddsjakt.

Fin vandring i Horreds sportklubbs område med märkta leder

Testade att vara lite vandringsotrogna idag, gjorde nämligen en tur utanför Halland. Besökte för första gången Horreds sportklubbs eminenta vandringsleder. Horred ligger längs väg 41, tre-fyra mil  från Varberg. Spårcentral vid Kilagården strax norr om samhället. Sällskapet utgjordes av kärestan och fyra andra medlemmar i FB-gruppen ”Vandra i Halland". 

Det var ganska lätt att hitta dit. Google maps känner igen namnet Kilagården och vi leddes dit på en mindre asfaltväg. Spårcentralen ligger invid ett lite större rött hus. I bottenplanet finns toalett. Sannolikt också dusch och omklädning, men det var inget vi nyttjade. 

Spårcentralen är på västra sidan av huset. Där finns en stor tydlig informationstavla med karta och de olika lederna markerade. Det finns fyra olika leder av olika längd. Genom att kombinera dem kan man gå upp till 15 km. Det var vår plan men på grund av lite tidsbrist fick vi korta lite och det blev 10 km slingan. Lederna var mycket bra märkta, faktiskt i toppklass. Vi behövde aldrig tveka.

Det är ganska kuperat, i alla fall för mig och kärestan som bor på kustslätten. På nåt ställe ser man ut över stora Agnsjön från ett högläge. 

Området dominerades av granskog i olika åldersklasser. En del tallskog var det också. Hyggen fanns längs vägen. De var inte så stora och hyfsat mycket naturhänsyn var lämnad. 

Leden går på stigar och skogsbilvägar. Den är överallt väl bibehållen och i blöta partier är det spångar. Spängerna är försedda med kycklingnät så att man inte ska halka. På den 10 km led som vi gick fanns ungefär halvvägs en bra rastplats i en glänta. Där finns en grund, en jordkällare och en del gamla pryttlar. 

Ett eller flera besök i området kan starkt rekommenderas!

Jägmästare Axdorff skönmålar skogsbruket i angrepp på friluftslivet

 .

Det började som en krusning på övre däck. Ordföranden Susanne Maarup och generalsekreteraren Josefine Åhrman i Svenskt Friluftsliv hade nyligen en debattartikel i Expressen där de lade fram en rätt rimlig begäran om att den nya skogsutredningen måste beakta skogens sociala värden inklusive betydelsen för fysisk och psykisk hälsa. Där kommer friluftslivet in. De föreslog mer forskning om alternativa skötselmetoder och att skogsägarna måste ges incitament för att premiera bland annat friluftslivet.

Detta fick jägmästare Rickard Axdorff att gå igång på X (Twitter). Han gillade uppenbarligen inte budskapet. För flera år sen (2016) skrev han replik på en debattartikel av dåvarande ordföranden Per Klingbjer i Svenskt Friluftsliv. Den artikeln handlade främst om problemen med hyggen, men Axdorff tyckte nu ändå att repliken kunde passa även denna gång. Men han högg sig in på svenskt friluftsliv med en mycket trubbig yxa. Och en sån yxa studsar lätt tillbaka. Jag återkommer strax till innehållet i Axdorffs replik. 

Vem är han då denne Axdorff? Han är lantbrukare och politisk sekreterare för moderaterna i Örebro. Också känd tidigare för tidningen Skogsaktuellt. På senare tid aktiv twittrare och också poddare. "Bondepraktikan" gör han ihop med i jordbrukskretsar inte helt okände Per-Ola Olsson, mest känd på X som @snyggbonde. Axdorff är även ordförande i föreningen Naturbrukarna. 

Nedan kursiverat - citat från Axdorffs replik, med mina kommentarer därefter.

”Men hela vårt landskap, detta sköna vackra land, är inte ”naturligt” i den meningen utan skapat av mänsklig hand under årtusenden.”

Axdorff menar att all svensk skog är så människopåverkad att man inte behöver bry sig om lite hyggen. Nej Axdorff, all svensk skog är inte "man-made". I vårt avlånga land skiljer sig skogshistorien markant mellan landsändar. Intensiteten och arten av markanvändning är väsensskild. Människans omstöpning av det skogliga ekosystemet avtar mot norr. Endast en liten del naturskog finns kvar och minskningen fortsätter tyvärr i snabb takt, Det moderna skogsbruket med sina kalhyggen har rullat fram och mest skapat monokulturer av gran eller tall. Efter kalhuggning av naturskog reproduceras inte naturskog, utan en monokultur skapas. 

”Nej, kalhyggen förstör inte naturen.” ”Vi har istället motsatta förhållanden med en ökande artrikedom där kalhyggena är en barnkammare som föder mängder av arter och djur.” ”Där det en gång avverkats finns snart gammal skog igen.”

Axdorff presenterar hygget som en livgivande ”barnkammare”. Men ett hygge innebär primärt slakt. Träden kapas vid fotknölarna och lemlästas, huvuddelen förs bort. Många växtarter minskar kraftigt för lång tid, framförallt trädbundna eller skuggfördragande arter som ved- och mykorrhizasvampar, mossor och blåbär. Många i skogen vanliga fåglar försvinner, särskilt de som är beroende av träd, till exempel kungsfågel, trädkrypare och tofsmes. Kvarlämnade att dö blir ungar och ägg när huggningen sker på sommaren. Förr begränsade sig skogsarbetet till vintern, men numer tvingar virkeshungern fram körning året runt. Hygget blir dock framgent inte alls livlöst, snarast tvärtom. Axdorffs "barnkammare" blir som ett gökbo med allsköns intränglingar. Det blir under flera år en helt ny hyggesflora med björksly, björnbär, hallon, kruståtel, piprör, korsört, lingon med mera. I särskilt sydvästra Sverige blir hyggena ofta helt oframkomliga, främst beroende på hallon och björnbär. Fåglar som ökar på hygget är till exempel trädlärka, trädpiplärka och nattskärra. En helt avgörande aspekt ur naturvårdssynpunkt är om den ursprungliga floran och faunan så småningom återställs. Det verkar dock inte finnas så långa studier som krävs för att svara entydigt, men skogsekologer jag pratat med bedömer att det tar en stor del av en omloppstid. Detta ifall det var en produktionsskog som avverkades. Var det en naturskog som fälldes återskapas den inte alls under överskådlig tid.

Axdorff drar en lans för hyggen. Men han glömmer att diskutera en hel del andra viktiga miljöaspekter på kalhyggesbruket än arter och biologisk mångfald. Kalhyggesbruket påverkar till exempel växthusgasflöden, hydrologin med avrinning och grundvattennivå, körskador på mark och vatten, och vindfällen i beståndskanter som öppnats upp. Det hade varit intressant att få höra hur han värderar dessa.

”De som de facto till största delen vistas i skog och mark är jägare och skogsbrukare.”

Axdorff tror att det främst är skogsägare som hålls i skogen och underförstått att Svenskt Friluftsliv inte ska bry sig. Nej, Axdorff, det är inte främst skogsägarna som hålls i skogen. En stor del av de privata skogsägarna bor dessutom inte på sin fastighet utan i nån tätort. Många privata skogsägare sköter inte heller den egna skogen, utan de köper tjänsten av entreprenörer, oftast sin egen skogsägarförening. Friluftsfolket är många fler. Nittio procent av landets invånare är i skogen minst en gång per år. En stor del av dessa givetvis många gånger. Intresset att vara i skogen tog stor fart under pandemin. 

Exempelvis i Halland är idag tjugotusen människor med i friluftsorganisationer inriktade på vandring och då oftast i skog. Detta är mer än dubbelt så många som antalet skogsägare. Jag är i skogen och rekar vandringar, gör cirka 150 mil per år. Vardag som helg och oftast inte på färdiga vandringsleder. I stort sett aldrig stöter jag på nån markägare. Däremot möter jag av och till vandrare. 

Jägare syns ju ibland till under jaktsäsongen oktober - januari, Men de är bara ute en del av den tiden. Dessutom är de ofta samma personer som markägarna. Vi vandrare är till skillnad ute året om, särskilt i södra Sverige där det är mycket barmark.

”Vi har en vacker natur som är välbesökt av många på grund av att den brukas.”

Det är en myt Axdorff sprider att friluftsfolk och annan naturturism föredrar den brukade skogen. En myt som åtminstone två tidigare landsbygdsministrar (Bucht och Erlandsson) bidragit till att sprida. 

https://hans-orjan.blogspot.com/2016/08/landsbygdsminister-sven-erik-bucht.html?m=1 

De i särklass populäraste skogslokalerna är skyddade skogar i form av reservat eller nationalparker. Besöksantalet är en kombo av attraktionskraft och läge i förhållande till stora tätorter. Tyresta nationalpark strax söder om Stockholm verkar vara den mest besökta skogslokalen med en halv till en miljon besökare per år. Landets nationalparker har tillsammans drygt tre miljoner besökare per år. I mellersta Halland där jag bor är de allra mest populära skogslokalerna de reservat som ingår i Åkulla bokskogsområde. Där var det så många besökare under pandemin att polisen fick rycka ut och styra upp parkeringsröran. Många bokskogsreservat ligger på tekniska impediment, det vill säga där skogsbruket inte kom åt att förvandla dom till granskog.

”Sverige är i dessa sammanhang närmast ett paradis på jorden. De problemen med utdöende på grund av skogsbruk som man hittar på andra håll i världen har vi inte här.”

Inom svenskt skogsbruk vill man gärna intala sig att man är i internationell framkant vad gäller miljö- och naturvård. Det är ont om jämförande internationella studier. Om man begränsar sig till Europa och den boreala och tempererade zonen så är bilden definitivt den att det finns länder som ligger före Sverige. Två exempel är Schweiz och Slovenien.  

Avslutningsvis

Det är sorgligt att Axdorff och flera av hans meningsfränder driver en så antagonistisk linje i förhållande till friluftslivet. Många samhällsaktörer har intresse av skogen och bör givetvis lyssna till varandra för att finna samförståndslösningar. I Naturbrukarnas kölvatten hörs i alla fall på X (Twitter) ofta röster som kräver att allemansrätten ska avskaffas. Dessa röster vaknar till så fort kritik framkommer mot skogsbrukets praktik. I rättvisans namn ska sägas att de rösterna ofta är från anonyma trollkonton. Men å andra sidan har jag aldrig sett någon företrädare för Naturbrukarna gå i polemik. En folk- eller en riksdagsomröstning om allemansrätten är inget som friluftslivet behöver oroa sig för. Men andra bör.  

När vi nu ändå pratar om organisationen Naturbrukarna: Axdorff själv driver linjen att skogen i Sverige inte är "naturlig". Varför heter organisationen då just "Naturbrukarna"? Det är ju generellt ingen natur som brukas, förutom då att de sista resterna av naturskog i Norrland mejas ner. Därför borde väl föreningens huvuddel heta "Onaturbrukarna". Och om det sen finns en avdelning i nordvästra Norrland, då är väl "Naturförbrukarna" ett passande namn.

Sammantaget ger Axdorffs text en mycket förskönande bild av svenskt skogsbruk. Artikeln var inte bra för åtta år sen och har inte blivit bättre sen dess. Det hade varit respektfullt att svara Svenskt Friluftsliv på ett mer ämnesfokuserat sätt, än att slänga in nåt som för länge sen passerat bäst-före-datum.