Norra Island några dagar i juli 2013 – ett kärt återseende

                                                                                  

För fyra år sedan var jag där förut och har sedan dess längtat tillbaka. Jag tror det mest beror på att Islands natur är så annorlunda från allt annat jag sett. Storstilad och karg med spännande geologi och intressant fågelliv. Och vädret kan på sommaren vara riktigt behagligt, även om det inte är så varmt, vilket tilltalar mig. Den här gången fick jag sällskap av min sambo. Vi gjorde en del nedslag där jag varit förut, men prövade också en del annat. Fågelskådning och vandring stod främst på agendan.

Reykjavik var vi inte intresserade av, vi ville så snabbt som möjligt till norra Island. Och då är det flyg som gäller. Utrikes- och inrikesflygplatserna ligger på helt olika ställen, utrikes i Keflavik en knapp timmes bussresa utanför Reykjavik. Inrikesflygplatsen ligger nästan inne i Reykjavik. Det är enkelt att ta sig till den via flygbussen från Keflavik och sen en 10 minuters promenad från busstationen. Det blev några timmars väntan mellan flygen, men på så sätt hanns en enkel lunch med på restaurangen på busstationen.

Vi flög till Akureyri, där en hyrbil och ett väder med 10 grader, snålblåst och duggregn väntade. Vädret blev bättre sen, under de dagar vi var där hade vi både sol och mulet. Men blåste gjorde det hela tiden och temperaturen höll sig mellan 10 och 15 grader. Till skillnad från förra gången hade jag denna gång bokat allt boende i förväg. Av någon anledning hade det blivit mycket mer turister nu, möjligen beroende på ändrade växelkurser. Jag bokade boende två månader i förväg och redan då hade det blivit komplicerat att hitta lediga rum. Vi fick pussla och hade våra fem övernattningar på fyra olika ställen.

Vårt första mål var Myvatn som anses vara en av Europas bästa andfågellokaler. På vägen dit passade vi på att stanna till vid det spektakulära vattenfallet Godafoss. Vid Myvatn hade vi siktet inställt på Vogafjos Café där vi skulle äta och övernatta. Det är beläget strax söder om samhället Reykjalid. På Vogafjos finns en fantastiskt bra restaurang, vägg i vägg med ladugården och med panoramafönster ut mot sjön. Vi hade tre övernattningar vid Myvatn, de två resterande bodde vi på Dimmuborgir Guesthouse några km söderut från Vogafjos. Det ligger om möjligt ännu finare än Vogafjos, frukosten intas nästan på stranden.

En dag ägnade vi åt fågelskådning runt sjön, med korta vandringar på olika ställen. Höjdpunkten var de vackra strömand och smålom i Myvatns utlopp nere i sydväst. I de övre forsarna såg vi nästan samtidigt ett 10-tal strömänder. Vi besökte också fågelmuséet ”Flugsafn Sigurgeirsson” på sjöns västsida. Mycket bra upplagt med fågelnamn på flera olika språk. Ett bra fik har de också, där man kan skåda direkt från bordet. Middagen intog vi på den lokala lilla pizzerian, det var helt fullt på Vogafjos Café och Gamli Bistro inne i Reykjalid.

Dag två vandrade vi 6 km enkel väg från Reykjalid, där leden börjar bakom badhuset i östra delen av samhället, upp till Hlidarfjall. Leden var mycket fin och lättgången ända fram till berget. Vi gick också upp på toppen av berget. Men det var rätt besvärligt, brant och mycket löst grus och lösa stenar. Kängor och stavar rekommenderas särskilt för nedfärden. Dock var det värt besväret att ta sig upp, det var en fantastisk utsikt i alla riktningar. Söderut tyckte man i fjärran sig ana Vattnajökull. Inklusive toppbestigning och tillbakafärd tog vandringen i vårt makliga tempo dryga fem timmar.

Efter en tidig middag på Vogafjos ägnade vi sen ett par timmar åt områdena vid Hverir och Krafla öster och nordöst om Reykjalid. Vid Hverir finns heta källor där det bubblar i ”mudholes” och sprutar het ånga. Oset av svavelväte är påträngande. Uppe emot vulkanen Krafla finns ett termiskt elkraftverk. Där finns också den vackra vulkansjön Viti. Det blågröna vattnet omges delvis av kvardröjande snö och is. Krafla är fortfarande aktiv och hade en hel serie med utbrott 1975-84 då stora mängder lava strömmade ut.

 

Dagen därpå begav vi oss av norrut mot Husavik och norra kusten. Husavik är valskådningscentrum på norra kusten med många båtar som kör ut turister. Där finns en fin hamnmiljö med restauranger och café och också ett valmuseum. Efter en fika for vi vidare upp på halvön Tjörnes där vi stannade till vid ett par klippstup och tittade på mängder med lunnefågel och stormfågel. En och annan storlabb drog också förbi. Vi fortsatte vidare genom låglandet till Asbyrgi, där det finns ett nytt besökscenter som informerar om naturen och den tektoniska sprickan snett över Island. Strax utanför centret kan man se sprickan med egna ögon. Ett ösregn drog förbi och vi räddade oss in i det ödsliga hotellet Skolagardur där det överraskande gick att få en sen lunch. Vi åkte tillbaka till Husavik och sen en bit söderut till samhället Laugar för övernattning på Fosshotell, som visade sig vara inhyst över sommaren i en feriestängd skola. Innovativt, tyckte vi.

 

Den sista dagen ägnade vi oss åt att ta oss tillbaka till Akureyri och Reykjavik. Det var en strålande vacker dag. Vi stannade till vid Ljosa vatn för en längre promenad där vi bl a såg svartnäbbad islom och en hel massa småspov. Vi stannade också till i samhället Svalbard på andra sidan viken Akureyri ligger. Man verkade där ha en stadsarkitekt som tycker om färger, bl a fyren och en del andra byggnader var mycket färggrant målade. Akureyri är en fin liten stad med många restauranger och caféer. Där finns också ett nytt och vackert kultur- och konferenshus byggt i lavasten alldeles invid vattnet. Vi jämförde avundsjukt med Uppsala Konsert och Kongress.

En allra sista skådartur hann vi också med i selet strax söder om flygplatsen, men den gav inte så mycket mer än ett antal rödbenor. På väg tillbaka fann vi sen hela resans bästa rödspovlokal. Det visade sig vara det grunda vattnet på norra sidan av den långa vägpiren som korsar viken strax norr om flygplatsen.

Den sista övernattningen gjorde vi ute vid Keflavik, på Keflavik Bed and Breakfast. Det passade bra eftersom flyget till Stockholm går mycket tidigt på morgonen. Hotellet var bra och visade sig ligga i ett område där all NATO-personal tidigare bodde. Området gav ett överlag övergivet intryck med många synbart tomma hyreslängor. Det gav en känsla av Gulag tyckte vi. Bidrog till den känslan gjorde nog vädret också, det var kallt, blåsigt och regnigt.

Sammantaget var vi mycket nöjda med vårt besök på norra Island. Mycket intressant, spännande och vackert! Vi hann inte mer än att sätta oss på planet så började vi prata om nästa besök…

 

Fågellista nedan:

Myvatn 5-6 juli:

 

Bergand, Smalnäbbad simsnäppa, Jorduggla, Småspov, Rödspov, Större strandpipare, Rödvingetrast, Gräsand hona, Stenskvätta hane, Ängspiplärka, Småskrake hona, Vigg, Enkelbeckasin, Silvertärna, Skrattmås, Rödbena, Snatterand, Islandsknipa. Sångsvan, Stjärtand, Svarthakedopping, Smålom, Sädesärla, Strömand, Snösparv, Bläsand, Ljungpipare

 

Husavik och norra kusten 8 juli:

 

Svartnäbbad islom, Stormfågel, Havstrut, Ejder, Strandskata, Kärrsnäppa, Lunnefågel, Storlabb, Fiskmås

 

Ljosa vatn 9 juli vid väg mot Akureyri:

 

Rödspov, Ljungpipare, Större strandpipare, Svartnäbbad islom, Grågås, Vigg, Småskrake, Sädesärla, Ängspiplärka, Enkelbeckasin

 

Akureyri 9 juli:

 

Ejder, Silvertärna, Stormfågel, Strandskata, Rödspov, Kärrsnäppa

Tre naturpärlor strax norr om Varberg

Utgångspunkt Västervåg

                                        
                             Utsikt från rummet på Västervåg ut mot Gubbanäsan

Från Varberg, denna gång boende i det fint belägna och väl fungerande vandrarhemmet Västervåg, har vi oftast tagit oss söderut eller österut för att vara ute i naturen. Söderut till Morups tånge och Galtabäck för att skåda fågel eller österut till höjderna och skogslandskapet för vandring. Den här gången vill vi variera oss för att se vad som fanns norrut. I förväg hade vi sett ut Båtafjorden, Årnäsudden och Gamla Varberg som nedslagsplatser på vår upptäcktsfärd.

                                          Kråkris på norra Gubbanäsan


Båtafjorden
Båtafjorden är en havsvik med stora strandängar som restaurerats. Platsen sägs vara en av Hallands bästa lokaler för häckning av vadare. Där finns ett nyrustat fågeltorn centralt placerat på ängarna längs vägen mellan mellan Bua och Ringhals. Väl där får man fokusera på ängarna och havsstranden och tänka bort Södra Cells massafabrik i Väröbruk åt ena håller och Ringhals kärnkraftverk åt andra hållet. Från tornet är det rätt långa avstånd till havsviken och till dammarna öster om vägen varför en tubkikare rekommenderas. Vi klarade oss hyfsat ändå med vår handkikare och såg bl a gluttsnäppa, rödbena, gravand, ormvråk och tornfalk.
Besökets ornitologiska höjdpunkt kom när vi var på väg från tornet tillbaka till bilen. Vi stod på stigen och tittade på de två ormvråkarna. Då kom en litenkungsörn majestätiskt inseglande från sydost på stadiga vingar. Ormvråkarna upptäckte den också och gick snart till attack. Örnen verkade inte bry sig utan seglade lugnt vidare utan att röra på vingarna. Den gjorde en runda i luften och visade upp hela sin undersida. Den var kanske 30 % större än vråkarna. En kontroll på nätet visade att det är förvånansvärt liten storleksskillnad mellan en stor ormvråk och en liten kungsörn. Örnen tröttnade på vråkarna, drog ihop vingarna och gjorde ett snabbt dyk vartefter den försvann bortom skogsranden. En mäktig upplevelse, jag tror detta var bara fjärde gången jag sett en kungsörn, tidigare gånger var på Österlen, vid Börje sjö utanför Uppsala och på Gotska Sandön.


Årnäsudden

                               Slånbärsbuske vid stranden på Årnäsudden

Vi vände åter mot Varberg och tog vägen ut på Årnäshalvön. Längst ut finns reservatet Årnäsudden, ett par hundra hektar stort trädlöst område med ömsom betad äng, bränd ljunghed, häll- och våtmarker. Där finns också ett antal gravar från brons- och järnålder. Området är lättgånget och det finns många vackra klippor att bese eller sitta ner på för att äta sin medhavda matsäck. Utsikten över havet är ändlös. Jag skulle gärna återvända längre fram på säsongen för ett bad från klippstranden. Några fåglar vi lade märke till var törnsångare, ängspiplärka, skärpiplärka, stenskvätta och tornfalk.
Gamla Varberg

                                  Gräsmark på toppen av Gamla Varberg

Ytterligare en bit närmare staden ligger Gamla Varberg. Det är en glest enbevuxen granitkulle som sticker upp ca 50 m över havet. Kullen är hävdad genom bete. På toppen av berget finns ett bronsåldersröse och utsikten över Balgöfjärden med stranden och Balgö nedanför är magnifik. Balgö såg lockande ut och vi har nu i några år pratat om att ta oss ut dit, kanske blir det med kajak. Reservatets informationsskylt lät berätta att man under höststrecket kan se småspov här, vilka lockas av en riklig tillgång på kråkbär. Den berättade också att reservatsnamnet Gamla Varberg inte alls betydde att staden legat här tidigare utan att det kom sig av att detta varit en plats för en vid fara varnande vårdkase, likt klippan där Varbergs fästning nu ligger varit för länge sen.

Morups tånge - vacker strandäng, en del fågel samt skräp

En drömlikt vacker plats med ett fantastiskt ljus! En torräng på stranden till havet. En ståtlig fyr och en fin stengärdsgård, bakom vilken vi flera gånger sökt skydd mot nordvästan. Även så denna gång för en fika. Här har vi tidigare också haft ett par mycket lyckade picnic-bruncher i samband med fördelsedagar. Den stora strandängen var då särskilt uppskattad av barnbarn med spring i benen.

Vi var inte bara här för att fika. Vår avsikt var att bara vara på den sällsynt vackra platsen och för att skåda fågel. Det visade sig vara mycket lugnt på fågelfronten, vårens sträckande flyttfåglar hade nog redan tagit sig förbi norrut. Nu var det mest en del häckande stannfågel som fanns att bese.

En brunfärgad rovfågel, som visade sig vara en ormvråk, drog sakta norrut längs stranden. Ute på redden kajkade en del ejdrar. Vi gick söderut över ängen till drillarna av ett antal sånglärkor, Vi var på väg till den grunda bukten där det brukar vara en hel del fågel. Det var dock inga mängder med fågel heller där, men en hel del gravänder och strandskator kunde vi beskåda. En rödbena gick omkring i det grunda vattnet och letade mat.

Vi bytte nu fokus och övergick till att samla skräp. För sådant fanns det rätt gott om, bara man hade riktat in blicken. På stranden där i bukten fick vi ihop en rejäl kasse med skräp.

Blicken föll särskilt på några saker i skräpkassen. De var tre förpackningar som ironiskt nog alla slog mynt av att innehållet var "naturens egen", "ekologiskt producerat" eller hade en touch av "wild forest". Producenterna ville väl på dessa sätt lyfta fram hur miljövänliga deras produkter var. De hade då tydligen inte tänkt hur produktens förpackning skulle komma att omhändertas.

Bättre återvinning och pantsystem verkar vara på sin plats. Det är tyvärr förskräckligt på många platser hur vacker natur förfulas av mänsklighetens alla f d nyttigheter som bara kastas iväg. Det förra blogginlägget hade lite på det temat också.

På vägen tillbaka till bilen såg vi ett par stenskvättor på stengärdesgården in mot landsidan. I en liten damm strax intill simmade en handfull krickor. Vid parkeringen så hörde vi och såg plötsligt en gluttsnäppa som drog fram över våra huvuden. Vi tyckte vi hörde en sådan tidigare då vi på kort besökte Galtabäcks fågeltorn på vägen till Morup, men var då osäkra. Nu var det ingen tvekan.

Mycket ”kulturskräp” i det halländska landskapet

                  Gamla kylskåp längs åkervägen mellan gårdarna Ängarna och Svartrå

På vandring i det halländska landskapet stöter man frekvent på allsköns skräp som ofta påminner om tidigare mänskligt leverne. Det handlar mest om saker som när de väl tjänat sitt syfte bara lämnats eller hivats ut i naturen. En del är modernt skräp av sentida art, medan mycket är relativt gammalt och kanske enligt någons uppfattning skulle förtjäna epitetet ”kultur-/fornminne”.

        Rostande gammal traktor modell Gråsugga i skogsbrynet längs Lustorpsvägen

Här i detta inlägg visas i bild exempel på skräp som har mött mig på min väg under några få dagars korta vandringar i det halländska landskapet, företrädesvis där skogslandet tar vid från slätten i Svartrå socken. Ansvariga markägare borde ta sitt ansvar och städa upp. Inte bara för att skräpet är förfulande, utan också därför att det innebär risk för skador på djur och människor.

                              Sönderfallande uthus, också en bit från Lustorpsvägen

                    Sönderrostad tunna, troligen från flytbrygga, vid Älvasjöns strand

Det ges också ett avslutande exempel på en helt annan typ av ”nedskräpning” i landskapet. Det är ett pågående nybygge av ett vinbryggeri och konferenslokal i Ästad. Det är fullkomligt obegripligt hur den planerade skapelsen kunnat få byggnadslov. Bygget kommer enligt det på platsen uppsatta plakatet att mest likna en dåligt maskerad krigsbunker, vilken på intet sätt harmonierar vare sig med annan bebyggelse eller med landskapet.

                                    Så här kommer det påbörjade vineriet att se ut

Kring Ästad verkar för övrigt någon slags ”Ullareds-anda” ha slagit rot, med samma respektlöshet mot landskap och natur. Här grävs det och schaktas på ett sätt som påminner om hur Gekås brett ut sig genom att berg sprängts bort och en sjö delvis förstörts. Vid Ästad längs Älvasjöns västra strand liknar det idag mest ett slagfält med schaktmassor överallt, och detta längs den vandringsled som det görs reklam för. 

Våren, den som kom äntligen till slut (?)

Fortfarande är jag inte helt säker. Just nu i slutet av april sitter jag och skriver på Bråtadals vandrarhem i Svartrå, Halland. Solen ska strax gå upp, men fortfarande ligger nattens dimmor tunga nere över Björkasjön. Termometern ligger precis på 0-strecket. Kallt som bara den ute alltså. Morgonpromenaden får vänta en stund således.

                                          Morgondimman lättar över Björkasjön
                                         

Annars har de vanliga och välkomna vårtecknen gett sig tillkänna. Här utanför i slänten blommar vitsippor och längs grusvägen till sjön tussilago. Vårens flyttfåglar har vällt in på bred front. Det har gett flera tillfällen till bra skådning och jag har redan hunnit besöka flera bra platser för detta: Övre Föret och Hjälstaviken utanför Uppsala, Ålsjön, Granskärs våtmark och Skatrevet utanför Söderhamn, samt häromdagen Getteröns fågelstation vid Varberg.

Minns särskilt gör jag den bruna kärrhöken vid Övre Föret, gårdagens rödspov vid Getterön och två fiskande gjusar vid Granslärs våtmark. Alltid lika vacker är forsärlan som plötsligt dök upp på en sten i Sumpafallen i Högvadsån och den röda gladan som vackert vinglade runt över fälten intill gården Ängarna i Svartrå.

                                         
                                         Piren ut till fågeltornet vid Hjälstaviken

Väldigt mysig och givande var promenaden bort längs Björkasjöns strand igår förmiddag med ett av bonusbarnbarnen. Vi hörde och såg t ex taltrast, lövsångare, gransångare, rödhake, gärdsmyg, skogssnäppa och kricka. Krick-paret i vasskanten skrämde upp både henne och mig rejält då det med buller och bång plötsligt flög upp. Under vår dryga en-timmes-promenad tror jag namnen på både tussilago och taltrast (som sjöng frenetiskt längs vägen) möjligen fastnade. Vi pratade också om vid passagen över några bäckar varför somligt rinnande vatten låter och annat inte. Och på sandstranden om varför viss sand är mörk och annan strax intill är ljus.

Ett mer dramatiskt vårtecken har varit de omfattande översvämningar som drabbat både Uppland och Hälsingland. I Uppsala var Fyrisån ytterst nära att svämma över sina bräddar och rinna in i Luthagen. Längs en strecka på en km nästan på Luthagen hade man satt upp extra hinder. På den grekiska restaurangen vid Upplandsmuséet behövde man inte skura golvet, där skötte den brusande ån jobbet. Vid Övre Föret och Kungsängen var nästan hela slätten en sjö och det var nu lätt att se hur kungsängsliljans omtyckta växtmiljö underhålls.

                                         Översvämningsskydd på Luthagen

Strax utanför Söderhamn var både Söderala- och Norralaåns dalgångar förvandlade till veritabla innanhav med blänkande vatten från skogsbryn till skogsbryn. Den mellanliggande åkermarken syntes knappast till. Vid Ålsjön rinner Söderalaån under E4 i en kulvert. Förra veckan var den igenfrusen, med den omfattande översvämningen på västsidan som resultat. Det hade varit kul att vara där och se när proppen gick ur! Det är bara att hoppas att ingen fågelskådare passerade spången strax intill.


När snön smält bort så här på våren gör sig tyvärr också nedskräpningen av naturen påmind. En observation med blandade känslor är att det tyvärr fortfarande fanns spår av tallolja ute på Skatrevet, dock nu i glädjande små mängder jämfört med tidigare. Förra årets heroiska saneringsarbete efter det stora talloljeeländet i december 2011 har gett bra resultat, men spåren gör sig som sagt fortfarande påminda. Ett omkullblåst utedass har saneringsarbetarna glömt på Skatrevet, det ligger därute och skräpar.

                               Bortglömt och omkullblåst utedass på Skatrevet

Annat skräp dyker också upp under snön. I Fyrisån strax söder om Uppsala längs promenadstråket mellan den numer sönderfallande vindbron och Övre Föret är vasskanten bemängd med massvis med burkar och flaskor, de syns väl så här års innan vassen spirar igen. Ingen bra reklam för Årike Fyris detta. Området sägs vara "naturskönt". Det är det visserligen, men denna förfulande bråte förtar intrycket.

                              Ölburkar och annat skräp i vasskanten Årike Fyris

Den sönderfallande vindbron väcker också frågan var gränsen går mellan skräp och kulturminnen. Kulturminnen bör vårdas för att vara värda bevarande, annars är de bara förfulande och bör destrueras. Liknande iakttagelser nu häromdagen var en sönderrostande gammal traktor modell gråsugga som stod och rostade sönder i skogskanten och en uthuslänga intill som fallit ihop, båda i det annars vackra landskapet i Svartå socken i Halland.

Den tunga ”gubbcykeln” med dubbade vinterdäck har nu parkerats i garaget för förhoppningsvis de närmaste 6-7 månaderna. Detta till förmån för MTB-n och landsvägshybriden. Vilken makalös skillnad att åka på dessa lättrampade fartvidunder! Tiden till jobbet har nästintill halverats. Och nu kan äntligen den en tid eftersatta motionen tas upp igen. Apropå motion: nu arbetar sig solen upp över horisonten och en skön morgonpromenad väntar. Kanske blir det runt Björkasjön.

Rapport från den vår som dröjt

Mitten av april nu, den långa vintern som aldrig riktigt vill ta slut gör sig återigen påmind. Ute nu är det snö i luften, vinden viner och det är nollgradigt. Annars har det varit väldigt mycket härlig sol under vårvintern, men nätterna har varit svinkalla och snön och isen har varit verkligen seglivad.

Skarsnön och isen har möjliggjort flera fina skidturer i det uppländska landskapet. Särskilt fina var en tur från Östa camping utanför Tärnsjö över Färnebofjärden till Tinäset och två turer på stormyren Florarna strax norr om Österbybruk. En magisk upplevelse att kunna röra sig fritt på skaren i det vita landskapet.

 


Än är det ont om vårtecken i Uppsala. Jag har inte hört lärkan eller sett några sippor, men andra har hört och sett har ryktats. På håll igår såg jag i alla fall några storskrakhannar som vilade på isen vid Övre Föret. Och soliga dagar har cafébesökarna börjat sitta ute längs väggarna mot solen. Särskilt fullt brukar det vara på favorithaket Fågelsången.

Och igår var det möjligt att göra MTB-premiär. Befriande att svepa farm på en riktig cykel efter vinterns kajkande fram och tillbaka till jobbet på den tunga ”gubbcykeln” med grova dubbdäck!

I brist på vår i Uppsala blev det en tur till Västkusten med bl a obligatoriskt boende på vandrarhemmet Bråtadal och luntande (lunta = bränna av torrt fjolårsgräs) vid den gamla banvaktarstugan i Kogstorp. Det gick utmärkt men var lite spännande p g a rätt stark vind. Första nyheten vid morgonens titt på Aftonbladets nyhetsapp var "Många gräsbränder på Västkusten"! Vinden blåste in alla fall åt rätt håll bort från stugan och resultatet blev som sagt utmärkt.

Vinterns långa kyla och mörker har inneburit tid för en del kulturella framstötar. På film-fronten kan särskilt rekommenderas ”Searching for Sugarman” och ”En oväntad vänskap”, båda riktiga feel-good filmer. Också på topp den danska ”Jakten” som är raka motsatsen till feel-good, men en mycket angelägen film om att dömas utan bevis av en hysterisk mobb. Avsevärt färre poäng fick ”Lore” (en dyster film utan ljus i sikte om en sönderfallande familj på flykt i krigsslutets Nazityskland) och ”Inte en riktig finne” (en intressant inblick i rotlösheten hos en ung finländare som växt upp i Sverige, men ganska långsam och tråkig).

På bok-fronten kan rekommenderas ”Ved” av norske Lars Mytting, en kult-bok för oss vedhuggningsälskande män 60+, ”Mannen från Albanien” av Magnus Montelius, ”Till offer åt Molok” av Åsa Larsson, ”Flaskpost från P” av Jussi Adler-Olsen och ”Hus vid världens ände” av Åke Edwardsson (kommissarie Winter har återuppstått).

För imorgon ser det bättre ut med våren – SMHI lovar att det ska bli 12-13 grader varmt. Äntligen!

2012 - ett förlorat år i talloljans tecken

                                          Skatöns sydsida 28 december 2011
                                       

För precis ett år sen, 20 december 2011, gick stora larmet i Söderhamn: ”En av Arizona Chemicals cisterner med tallolja i Sandarne har sprungit läck och stora mängder rinner ut i havet”. Detta var inledningen på en miljökatastrof av stora mått i Söderhamns skärgård – en katastrof som nu rullat på i ett års tid med stora kostnader och umbäranden som följd. Företaget är polisanmält för grovt miljöbrott.

En cistern med 1700 m3 tallolja hade gått sönder och innehållet runnit ut. Av dessa kubikmetrar rann 800 rakt ut i havet. Skyddsvall saknades, tydligen därför att produkten inte var klassad som miljöfarlig. Därmed föreskrev Länsstyrelsen inte en sådan i tillståndet för verksamheten. Vid tillfället var det ännu inte is på havet och oljan, som flyter på vatten, drev därför i god fart ut i skärgården på grund av den tidvis hårda sydvästliga vinden.

Kustbevakningens utryckande miljöfartyg lyckades samla upp ca 300 m3 tallolja direkt från havsytan. Resten, d v s ca 500 m3, drev iland på stränderna i skärgården i vindriktningen. Det rådde ovanligt högt vattenstånd vid utsläppet och oljan kom därför att ligga en bit upp på stranden vid normalt vattenstånd. Inventeringar som gjordes senare visade att hela 20 km stränder kletats ner av oljan, inkluderande sandstränder för bad, botaniskt värdefulla strandängar, blockstränder med potential som rast- och häckningsplats för fåglar och slutligen 200-300 sommarstugeägares bryggor. Till råga på allt kom den svåraste påverkan att ske i ett av Länsstyrelsen inrättat naturreservat (Skatön).

                                          Förra året var det mycket olja här i kanten

Talloljan anses vara giftig för vattenlevande organismer. Vilka de kort- och långsiktiga effekterna på dessa organismer är i det aktuella fallet går inte att svara på, förhoppningsvis kommer det att komma ut en del erfarenheter från det miljökontrollprogram som startats efter utsläppet.

En besvärande omständighet i sammanhanget är att varken kommunen eller företaget verkar veta vilka eventuella allvarliga föroreningar som kan ha förekommit i det parti tallolja som läckte ut. Åtminstone har det visat sig omöjligt att få ut sådana uppgifter trots idoga försök av undertecknad. Det är känt sen tidigare att tallolja kan innehålla dioxiner, bland de giftigaste ämnen som finns.

Tur i oturen var det att utsläppet skedde på vintern då huvuddelen av skärgårdens sjöfåglar flyttat söderut. Därför var det endast relativt få fåglar som fick fjäderdräkten så nerkletat med olja att de måste avlivas. Även för de flyttfåglar som anlände i våras och under den gångna försommaren verkar det ha varit få fall av skador; det synes ha varit så att fåglarna undvek de värst drabbade områdena, sannolikt p g a störningen som saneringsarbetet (nedan) innebar.

För det rörliga friluftslivet som brukar använda stränderna, t ex fågelskådare, vandrare, kanotister och båtfolk, har det gångna året varit ett helt förlorat år. Stränderna har varit omöjliga att vistas på. Områdets sommarstugeägare har också i praktiken varit utestängda i stor utsträckning under året. Talloljans obehagliga lukt kändes långt fram på eftersommaren. Bryggan och stranden intill gick under lång tid inte att vara på, vilket innebar att båten inte kunde utnyttjas. Tillgängligheten till stugor på öar utan landförbindelse var därmed i stort sett obefintlig. Allt badande var uteslutet. De flesta stugägare jag talat med har knappast alls varit i sin stuga under sommaren. Lusten därtill var som bortblåst.

                                   
                                          Båten fick ligga oanvänd på land

Under året som gått har anställda vid Söderhamns kommun utfört ett heroiskt saneringsarbete, detta tidvis under mycket svåra förhållanden med kyla, fukt och hård vind. Oljan som hade hamnat på land samlades upp med hjälp av borstar, murslevar, spadar, krattor och hinkar. En del olja hade dessutom lagt sig på bottnen en bit ut från stranden och den samlades upp av personal som gick ute i vattnet, vilket måste ha varit mycket krävande med tanke på att arbetet även skedde strax innan och efter isläggningen.


Som mest hade kommunen uppemot 150 personer igång varje dag. Många arbetslösa ungdomar i regionen hade projektanställts för att arbeta med saneringen. Enligt Miljöbalkens princip att förorenaren betalar har Arizona Chemicals fått stå för kostnaden för saneringen, vilken lär ha varit uppemot 400-500 tkr per dag när det var som mest folk igång. Min gissning är att denna kostnad summerad till ett år är av samma storleksordning som företagets hela årsomsättning, d v s en gigantisk kostnad. Det är bara att hoppas att företaget är ordentligt försäkrat. 

Kommunens saneringsarbete har varit framgångsrikt. Det ser nu mycket bättre ut än det gjorde för ett år sen. Merparten av den synliga oljan är avlägsnad eller täckt med bark. Men hur mycket olja som trängt ner bland stenarna på stranden är obekant. En hel del av oljan har också stelnat på stenblocken, likt en hinna av bärnsten, och därmed sannolikt för lång tid förvandlat miljön i strandlinjen.

     
                                          Sommar 2012 - en strand täckt av Ecobark

Tallolja är en biprodukt från tillverkning av pappersmassa. Talloljan innehåller många värdefulla komponeter som destillilleras fram av Arizona Chemicals fabrik. Dessa används sedan i sin tur som råvaror till eller komponenter i t ex biodiesel, såpa, klister, färg och kosmetika. Många av företagets produkter är ”miljövänliga” alternativ till sådana som bygger på fossila råvaror. Detta förhållande verkar dock ha orsakat en stor slapphet kring hanteringen, både vad avser Länsstyrelsens tillstånd till företaget att driva verksamheten och i driften av fabriken.

Fabriken i Sandarene öppnades 1930 och har idag 100 anställda. Den ägs sen 2010 av företaget American Securities.  På företagets hemsida under rubriken "Our values" kan man bl a läsa följande:


"We seek to make the world a better place by giving back to the communities in which we live and work"

Det blir intressant att se vad detta betyder för ersättningen till alla dem som lidit skada. Ryktesvis är nu företaget igång med att erbjuda stugägarna med strand i området en ersättning på 15 tkr för att man inte kunnat vara där i vanlig omfattning under sommaren. Det är en löjligt liten summa med tanke på:


• att det är okänt hur stranden är under de närmast kommande somrarna
• att den årliga räntekostnaden för ett tidigare taget lån i miljonklassen torde vara uppemot 50 tkr
• att en stuga vid havet under högsäsong kostar minst 5 tkr per vecka att hyra; de flesta stugägare använder sina hus flitigt maj-augusti, d v s fyra månader; en alternativstuga skulle då för en sommar betinga en kostnad av 80 tkr   


I avtalsförslagen lägger man också munkavle på stugägarna – den som säger något om innehållet i avtalet till en tredje part blir utan ersättning!


Arizona Chemicals hade nyligen i november ett nytt utsläpp av tallolja, denna gång endast 0,5 m3, men tillräckligt för att förorena 2 km strandlinje. Uppenbarligen har man ännu inte efter nästan ett helt år byggt någon skyddsvall. När man googlar på utsläpp av tallolja hittar man flera svenska nutida utsläpp, dock inte av den enorma omfattning som var vid Arizona Chemicals i fjol. Flera svenska fabriker hanterar tydligen tallolja på ett bristfälligt sätt och borde ha fått sig en rejäl tankeställare.


Intressant är att i riksmedia så har denna i tid och rum omfattande miljökatastrof i stort sett passerat obemärkt. De flesta i bekantskapskretsen svarar nekande när man undrar om de hört talas om den. Hade detta utsläpp skett i t ex Stockholms skärgård så är det rimligt att anta att media hade fört ett väldigt liv.


För framtiden får man önska och verka för:


• att skyddsvallar kommer på plats snarast
• att talloljan klassas om till miljöfarlig och att tillstånden för Arizona Chemicals fabrik och andra fabriker skärps betydligt
• att Länsstyrelsen i Gävle intresserar sig mer för de reservat man själv inrättat, t ex Skatön
• att stugägarna får en rättvis ersättning för att man inte kunnat använda sina stugor
• att företaget och kommunen faktiskt redovisar vilka eventuella farliga föroreningar som fanns i den utsläppta talloljan
• att riksmedia intresserar sig mer för denna typ av lokala miljökatastrofer

                                  December 2012 - snön har nu bäddat in spåren av oljan