Inget svar är också ett svar! Inlägg UNT Debatt 29 januari

Nedanstående text publicerades av UNT Debatt 29 januari 2014:

http://www.unt.se/debatt/inget-svar-ar-ocksa-ett-svar-2820773.aspx

 

För en månad sen publicerade UNT Debatt ett inlägg "Statsstyrd forskning" där undertecknad och sex professorer vid flera svenska lärosäten kritiserade regeringen för att likrikta miljöforskningen (bilden ovan). Detta i konflikt med den grundlagsskyddade frihet som forskningen har. Likriktningen sker genom att det alltmer bestäms ovanifrån vad forskningen ska handla om, genom att samhällsrelevansen tillmäts ökande betydelse när forskningsansökningar bedöms, och slutligen genom att regeringen ofta utser f d statssekreterare som chefer för forskningsfinansierande myndigheter och sedan flitigt återanvänder dessa på olika för forskningen viktiga poster.

Ännu efter en månad har regeringen inte besvarat vår kritik. Detta är i sig allvarligt. Det är en maktens arrogans och oroande för demokratin att regeringen inte bryr sig om att svara på allvarlig kritik som berör hur regeringen alltmer naggar forskningens grundlagsskyddade frihet i kanten. I detta fall kom dessutom kritiken från en grupp forskare som är väldigt väl insatta i hur den nästan helt dominerande finansiären av miljöforskningen i landet fungerar och har utvecklats, nämligen Forskningsrådet Formas.

Att inte besvara allvarlig kritik kan lätt tolkas som en vilja hos regeringen att diskussionen snabbt ska dö ut. En sådan hållning kan tyda på att man faktiskt står svarslös, vilket i så fall är pinsamt. De statliga medlen till miljöforskningen hanteras via Landsbygdsdepartementet och Miljödepartementet. Att dessas centerpartistiska chefer Eskil Erlandsson och Lena Ek varit svaralösa väcker ånyo frågan om dessa departement lämpligen ska hantera forskningsmedel. För Erlandssons del väcktes den frågan redan i somras när det uppdagades att han signerat ett regeringsuppdrag till SLU som inte respekterade universitetets frihet.

 

Hans-Örjan Nohrstedt

Docent och prefekt, SLU

 

Länk till det ursprungliga inlägget som publicerades på UNT Debatt 23 december 2013:

http://www.unt.se/debatt/statsstyrd-forskning-2762281.aspx

 

Fantastiskt bra skidläger i Hamra Tänndalen 23-26 januari

 

”Håll höften högt! Använd magmusklerna och nigsitt inte då du dubbelstakar!”

Så kunde det låta i spåret runt Tänndalen Ski Lodge i Hamra då våra minst sagt namnkunniga skidlärare delade med sig av sina outsinliga kunskaper inom längdåkningens ädla konst.

Kompisen Ulf hade hört av sig och undrat om jag ville med på längdåkningsläger i Härjedalen. Efter en snabb titt i kalendern och på bankkontot var svaret givet: självklart! Lägret inriktade sig på att ge nödvändig skidteknik för att på ett bra sätt kunna genomföra ett långlopp på skidor.

Som genuin skidentusiast kunde man bara inte missa en sådan chans. Speciellt som skidspåren runt Uppsala var obefintliga eller i alla fall helt miserabla, detta med anledning av ett snötäcke på en knapp dm. Och framförallt när jag fick höra att våra blivande lärare var levande legendarer och kändisar som Anders Blomquist, Janne Ottosson, Peter Göransson och Anders Bergström.

De tre förstnämnda är vinnare i Vasaloppet och den sistnämnde segrare i Svenska Skidspelen. Medverkade i lärarstaben gjorde också Johanna Skalman, aktiv ung skidåkare från Hudiksvall. Hon skötte med bravur de videoinspelningar som gjordes av oss deltagare då vi visade vad vi kunde eller inte kunde inom klassisk skidåkning. Detta under svåra väderförhållanden med kyla, vind och drivande snö.

De sista dagarna inför resan undrade jag verkligen om lägret överhuvudtaget skulle gå att genomföra. SMHIs prognos talade om stabil kyla på 25 minusgrader! Och jag som brukar ha 15 grader som en gräns under vilken jag inte tränar. Arrangören hördes inte av så det var bara att utgå ifrån att det skulle bli skidläger.

                               Vy från spåret bort mot Skarvarna 

Det blev ett extra besök i sportaffären och inköp av köldprylar. Det jag värdesatte mest med facit i hand var nog tumhandskarna, de var helt suveräna. De fick plats i moderna stavremmar och klarade temperatur neråt 15-20 grader. Jag har hittills inte hittat några fingervantar som klarar en sådan kyla.

Vi åkte med Härjedalingen från Uppsala på onsdag em. Ett bekvämt sätt att resa. Det tar sju timmar upp och man kommer fram utvilad. Bussen gick till Funäsdalen (vissa turer stannar där beroende på lågt resenärstryck) och sen blev det taxi sista biten. Vid stoppet där i Funäsdalen var det - 24 grader, lite oroväckande! 

Vi var ca 30 deltagare och gruppen var heterogen vad gäller hemort, kön, ålder och skiderfarenhet. Vi delades upp i fyra grupper beroende på tidigare erfarenhet och kunnande. Vi var allt från nästan nybörjare på längdåkning till väldigt drivna och vältränade åkare.

På programmet stod två teknikpass ute per dag. Vi tränade framförallt på diagonalåkning, dubbelstakning och dubbelstakning med glidsteg. Det blev också lite kort om saxning uppför och om utförsåkning. Två gånger spelades vår åkning in på video, så att vi tillsammans med ledarna kunde analysera vår åkstil och också se om vi eventuellt förbättrats efter de lektioner vi fått.

Ledarna tog sig förutom undervisning i grupp också an våra individuella behov och önskningar. De åkte intill i spåret och gav kunniga tips om vad vi borde förbättra och hur det lämpligen kunde gå till. Det fanns också smärre möjligheter mellan teknikpassen till egenträning för att samla lite distans.

                                            Janne Ottosson med adept

På kvällarna hade vi teoripass inomhus. De handlade om åkningens grunder med utgångspunkt från Skidförbundets instruktionsfilmer och om träning och kost inför en stor ansträngning lik Vasaloppet. Vi fick även demonstration av vallning och utrustning.

Mitt intryck var att alla tyckte sig ha lärt något väsentligt på lägret. Jag själv har åkt mycket skidor, men är i princip självlärd. Det visade sig att jag hade mycket att förbättra, framförallt vad gäller dubbelstakning. En lustig omständighet var att det nu gått nästan 50 år sedan jag var på mitt senaste träningsläger i längdåkning!

I mitten på 1960-talet hade jag en kort skidkarriär i Karlslunds IF i Örebro. Strax efter nyår 1967 deltog jag i ett träningsläger utanför Hällefors. Jag minns fortfarande en del från det lägret och kan intyga att det läger vi nu var på i Hamra var helt överlägset vad gäller lärarnas kunnande och pedagogik. När vi skulle träna tyngdöverföring 1967 i Hällefors blev vi utskickade utan stavar på en 5 km mycket kuperad bana och fick ta oss hem bäst vi kunde.

Min tävlingskarriär på skidor lade jag snabbt på hyllan då, dels regnade vintrarna bort, dels visade det sig att jag var mycket bättre på löpning än på skidor. Dock har jag flitigt hållit motionsåkningen vid liv sen dess och det kändes mycket bekant att nu ställa sig på laggarna på lägret i Hamra.  

Vädret visade sig inte vara så besvärligt som jag trodde det kunde bli. Temperaturen låg mellan 10 och 15 minusgrader, detta samtidigt som det dock var hela minus 30 nere i Funäsdalen. Vinden var hård på kalfjället, 15-20 sekundmeter enligt SMHI. Men det störde inte oss så mycket. Våra skidpass hade vi i dalgången och där var vinden inte särskilt besvärande. Vi var dock utrustade med extra vindtäta kläder, baklavor, pjäxöverdrag och tumhandskar.

                                                  Bloggaren själv

Hamra ligger inom det fantastiska skidområdet Nordic Ski Center med hela 30 mil pistade spår. Man pistar så fort man hinner efter snöfall och snödrev. Vi hade överlag fina spår att träna på, trots vinden och snödrevet.

Hotellet där vi bodde, vilket är endast något år gammalt, var mycket funktionellt för ett läger för längdåkare. Där fanns spåren utanför knuten, trevlig personal, bra mat, fina och vilsamma sängar, en bra bastu- och relaxavdelning, särskilda låsbara skidskåp utanför hotellets entré och slutligen förstås en bra vallabod. I mitt tycke är dock hotellet inte speciellt vackert med sina fem våningar och sin tunga exteriör.

Sammantaget är jag väldigt nöjd med den gångna veckan. Jag har fått komma på skidor på fantastiska spår i det vackra Härjedalen. Jag har fått umgås i flera dagar med mycket trevliga skidentusiaster. Jag har förbättrat min skidteknik tack vare mycket kunniga och pedagogiska lärare. Stort tack särskilt till dessa för deras stora kompetens, brinnande intresse och trevliga sätt. Det grundlade en effektiv inlärning för oss deltagare.

Det var en höjdare att lyssna till Peter Göransson då han vid middagsbordet lite lågmält berättade hur han i Vasaloppet 1998 fick syn på den ledande Staffan Larsson på andra sidan fotbollsplanen i Moraparken och hur han sen gick om och förbi inne på upploppet.

Under en teorilektion kom vi in på det eventuella värdet av styrketräning i gym för skidåkare. Enligt vår lärare Janne Ottosson lär den forne giganten Bjarne Andersson i frågan ha sagt till sin adept Staffan Larsson: ”Vad du gör på din fritid bryr jag mig inte om.”

En kul grej var också att Anders Blomquist vid den avslutande lunchen berättade att hans son fällt följande kommentar då det blev tal om att Anders skulle dra iväg igen, denna gång till Tänndalen för att vara skidlärare: ”Kan inte Andre Pops ta det där?” Inget ont sagt om Andre Pops, men jag är väldigt tacksam att Anders inte denna gång hörsammade sonens förslag.

 

                          

 

 

Mellandag i södra Dalarna – spår och sår i naturen

 

En skylt ”Naturminne” stod där i kanten av skogsbilvägen. I tankarna förflyttades jag en kort stund till det av Stig Claesson beskrivna borttynande gamla småbrukarlandskapet. I romanen ”Vem älskar Yngve Frej” satte f d skomakare Gustafsson, i filmen med samma namn spelad av Allan Edwall och boende i en gammal bondgård i skogen, upp skylten ”Fornminne” nere vid landsvägen. Syftet var att han och tre andra gamlingar som blivit kvar där i skogen inte skulle bli bortglömda. Skylten fungerade och lockade upp folk till den gamla gården med hjälp av det påhittade ”fornminne” som bestod av ett stenröse, tillika angiven grav för Yngve Frej.

Bredvid skylten ”Naturminne” stod också en skylt ”Jättegryta” som förtydligade vad det var för sevärt borta i skogen. När jag vaknade upp ur mina tankar på Yngve Frej och vände blicken i skyltarnas riktning togs jag snabbt ur villfarelsen att jag var i ett gammalt småbrukarlandskap varligt skött av en bondes hand. Här var istället ett modernt kalhygge, med obligatoriska tillbehör som en stor hög GROT (grenar och toppar för skogsenergiändamål) i kanten och därintill djupa vattenfyllda sår i marken där skotaren dragit fram. "Fort går det, men vackert blir det inte", som en av gubbarna i ovan nämnda film sa. I rättvisans namn kan också nämnas att en del naturvårdshänsyn tagits på hygget, detta i form av kvarlämnade lövträd och en och annan högstubbe.

Det moderna skogsbrukets jakt efter färskt virke har lett till att skogsavverkning idag sker året runt, detta oavsett om marken är bärig eller inte. Tidigare körde man endast i skogen på vintern då marken var tjälad. Årets ”vinter” har ju inte varit någon vinter alls och då blir det för årstiden osedvanliga problem med markens bärighet, vilket jag med egna ögon kunde se där på hygget. Vem som kört sönder marken framgick inte, men köpare av GROT-högen var uppenbarligen AB Karl Hedin enligt en lapp på densamma.

Sådana här körskador ska enligt skogsvårdslag, certifieringsstandarder och miljöpolicies undvikas (se en del citat i Bilaga längst ner i detta dokument). Skogsbrukets lovvärda ambitioner att minska den här typen av körskador i blöta partier med hjälp av bättre planeringsverktyg i form av laserbaserade GIS-kartor och bättre utbildning av entrepenörerna som utför avverkningen har tyvärr inte ännu fått så stor effekt, det är min subjektiva uppfattning. Omfattningen lokalt, regionalt och nationellt av den här typen av körskador går tyvärr inte att få fram ur befintlig skogsstatistik.

Någonstans där i blötan bland de djupa körspåren ledde i alla fall stigen bort mot Naturminnet. Vi tog oss vidare och bortom blöthålen återfann vi stigen på den torrare marken. Här hade den som utförde avverkningen skött sig bättre, man hade sett till att stigen var acceptabelt rensad från hyggesris och framkomligheten var god. Vi gick stigen knappt 200 m och där i en 5-10 m hög bergsslänt på vänster hand fann vi Naturminnet, här utmärkt av en vacker gjutjärnskylt med årtalet 1980, det år då fridlysningen tydligen skedde.

Naturminnet utgörs av en s k jättegryta, skapad fordom av en sten som tillsammans med grus under lång tid och rinnande vattens inverkan legat och roterat i en fördjupning i berghällen. Jättegrytorna uppkom anses det företrädesvis under inlandsisen. Den aktuella jättegrytan har små dimensioner, diametern är uppskattningsvis inte mer än 3-4 dm och djupet ca en meter.

Det lär inom parentes på trakten vid Söräng SO om Söderbärke också finnas tre jättegrytor fridlysta 1920, detta enligt uppgift i SNF:s årsskrift från 1924. Trots av jag varit i Söderbärke av och till sen barnsben har jag inte sett dem eller ens vetat om dem. Spännande, det finns alltid något nytt att upptäcka runt hörnet! Så trodde jag ett tag, men en senare kontroll på SGU:s Jordartskartan 12F Ludvika SO uppvisade inga jättegrytor vid Söräng.

Julhelgen 2013 tog nog priset vad gäller regn och dis. Skidor och skridskor som motionsform var inte att tänka på för att göra av med lite av det energiintag som julbordets alla läckerheter gett upphov till. Man fick tänka om och alternativet blev långa promenader. Tillsammans med syster och systerson gick vi från Nor i Söderbärke österut förbi Norsäng. Vår plan var att gå mot Dammsjöns norra spets, ta stigen längs sjöns västsida söderut ner till Gustavsberg och därifrån tillbaka till Söderbärke längs Uvbergsvägen. Första anhalten var den nyss beskrivna jättegrytan, belägen strax norr om Slädberget bortom Norsäng.

Efter att vi tittat oss mätta på grytan fortsatte vi sen skogsbilvägen bort mot Dammsjöns norra ände. Knappt 500 m innan man når sjön går det en stig söderut över Norrbyn till Sandfallet, där väg ånyo tar vid. Vid Norrbyn finns andra spår i naturen, t ex rester av en större gård. Här, på en kulle som idag är helt skogbeväxt, har en stor bostad legat och vad det ser ut också en mindre. Ett par ladugårdar fanns det också. Den ena fanns kvar ganska intakt, av den andra fanns bara en del av väggarna, byggda i slaggsten, kvar. Ett och annat övrigt ”kulturskräp” fanns också kvar i terrängen, t ex två hjulpar av en gammal vagn och också en potta. När området var uppodlat och utan skog var här sannolikt en mycket vacker plats, med fri sikt ut över Dammsjön belägen endast ca 2-300 m ner längs slänten.

 

Min syster hade hört och mindes att den större bostaden vid Norrbyn för länge sedan plockats ner, flyttats och igen byggts upp vid Källrisa i Nor, Söderbärke. Där står den än idag och innehas faktiskt av släktingar till oss. Att det byggdes ett nytt hus vid Källrisa tycker jag mig minnas från barnsben på 1950-talet. Det var en syster till min morfar och hennes man, läkare från Stockholm, som skulle ha det som sommarbostad. Att huset kom från Norrbyn har jag möjligen hört förut, men kan alls inte minnas nu.

Komna lite längre söderut längs Dammsjöns västra sida stötte vi på nya spår och sår i naturen. Ett stort kalhygge hade tagits upp på västra sidan av den väg vi vandrade. Under den gångna hösten var det ovanligt många stormar som kom in västerifrån över Atlanten och drabbade framförallt södra och mellersta Norrland, bl a i form av stormfälld skog. Men stormarna påverkade även i Svealand och just där vi var kunde vi tydligt se hur de starka västliga vindarna hade vräkt omkull många granar i den öppna beståndskant som hygget skapt. Vi människor skyller gärna stormfälld skog på stormar (och numer skyller vi dessa ibland indirekt på växthusgaser och förändrat klimat). Men det är uppenbart, som i vårt fall här, att skogsbruket i sig skapar förutsättningar för stormfällning av träd genom att ta upp hyggeskanter där vinden kan ta tag i träden och också genom att ensidigt gynna trädslaget gran som är mycket stormkänsligt genom sitt i huvudsak ytliga rotsystem.

 

Vi travade vidare förbi Gustavsberg och vidare ut på Uvbergsvägen för att ta oss hemåt. Den vägen går från Nor i Söderbärke, via Hemshyttan och Bråfors, och sen bort mot Fagersta. Uvberget, som gett folkmunnens namn till vägen, ligger där strax intill vägen på dess norra sida och lutar brant upp. Uppe på berget är det fin utsikt ut över sjön Barken och Söderbärke, åtminstone där man lyckas hitta luckor i den skog som växer på berget.

Från detta berg och skogen därintill har jag många minnen, både från när jag var liten och var i skogen med mina morbröder, och från gånger när jag var äldre. Ett sentida minne jag har som anknyter till detta blogginläggs tema om spår och sår i naturen är att jag i bergbranten en gång hittade ett stort älgkadaver, mest bara ben, men en hel del skinnbitar återstod också. Det såg ut som om älgen kommit springande nedför berget, fastnat med ena frambenet i en skreva och så slagit en hel volt med benet fortfarande fast i skrevan. Benet knäcktes förstås och älgen blev uppenbarligen kvar på platsen och måste ha mött döden under alla helvetets kval.

I kanten av Uvbergsvägen stötte vi på nästa hygge, även detta försett med GROT-hög i kanten och förskräckliga vattenfyllda körspår. Köpare var denna gång Billerudkorsnäs.

 

Intill vägen finns även en annan typ av spår och sår – ett antal större ytliga gruvtäkter. Berget på platsen innehåller mycket järn. Där har järnmalm brutits och lämnat spår efter sig i form av stora och djupa hål i berget. De finns i olika storlekar, det på bilden var uppskattningsvis ca 15-20 m i diameter och 5-10 m djupt. Vart malmen fördes vet jag inte, men det fanns många hyttor på trakten, den närmaste var vid byn Hemshyttan knappt 2 km mot SO. Den hyttans väggar finns bevarade där, numer skyddade av ett litet tak. Hyttan ligger strax söder om vägen vid bäcken man passerar vid infarten till Hemshyttan. På en skylt finns lite historik, jag vill minnas att det är mycket längesedan som den var i drift.

 

Hemshyttans by är förresten sevärd. Den ligger vackert insprängd i storskogen och består av ett par vackra bergsmanshus. Byn har i mina ögon alltid präglats av mystik. Vid vistelser i Söderbärke har jag ofta tagit löp- eller cykelturer runt Dammsjön och då passerat Hemshyttan. De gånger jag sett någon människa i byn har varit lätt räknade, d v s nästan ingen. Trots detta har husen alltid varit väl hållna och gräsmattorna alltid kortklippta. Min tolkning har varit att byn endera befolkas av gamla människor som mestadels sitter inne, eller av utflyttade som har byn för fritidsboende men är där frekvent.

Det må ha varit hur det vill med detta tidigare, men nu finns det tydligen nya planer för Hemshyttan. När jag googlar runt på nätet finner jag en hemsida under utveckling: http://hemshyttan.se/index.html Texten är just nu mest utfyllnad (på latin), men där finns en bild över den vackra byn och också kontaktadresser till de två personer som ligger bakom företaget Hemshyttans Gårdsförvaltning. Man verkar planera för ekoturism i form av fiske, jakt m m inklusive boende på platsen. Kul att någon tar tag i och försöker bryta landsbygdens avveckling.

En annan hytta till vilken malmen från Uvbergsvägen möjligen kunde ha förts är Flatenbergs hytta vid Smedjebacken, två mil bort. Den är väl bevarad och restaurerad och är idag ett viktigt besöksmål inom ramen för Ekomuseum Bergslagen: http://sv.wikipedia.org/wiki/Flatenbergs_hytta   

Min morfar hade titeln ”Bergsman”, en titel som står på hans gravsten på Söderbärke kyrkogård, detta trots att han ju mest var bonde och skogsbrukare.  Jag tror att bakgrunden är att den skogs- och jordbruksfastigheten i Nors by som han ägde och drev, någon gång hade andelar i just denna Flatenbergs hytta.

Efter denna utflykt i tid och rum är vi tillbaka på mellandagens grådisiga vandring längs Uvbergsvägen hemåt Söderbärke. Vid gamla soptippen var cirkeln sluten, där var vi åter på platsen där vägen ut mot Norsäng och Dammsjön börjar. Det var en skön vandring trots vädret. Och många spår och sår i naturen fick vi se, som ledde både till eftertanke och utblickar av allehanda slag i tid och rum.

 

Bilaga:

Några för texten ovan relevanta citat om körskador i skogsbruket

Skogsvårdslagen §30 (s 63-67)

Skogsvårdslagstiftningen, Gällande regler 1 januari 2012, Skogsstyrelsen

7:23 Skador till följd av skötsel av skog ska förhindras eller begränsas på mark och vatten.

 

7:25 Framkomligheten på allmänt nyttjade stigar, stigar av kulturhistoriskt intresse samt permanenta spår och leder får inte försvåras genom att röjnings-, hyggesrensnings- eller avverkningsrester lämnas eller att körskador förorsakas.

 

7:28 Allvarliga körskador ska förhindras.

 

Allmänna råd till 7:28

Med allvarliga körskador bör avses sådana som

• försämrar framkomlighet på allmänt nyttjade stigar och leder,

• försämrar upplevelsevärdet i allmänt nyttjade friluftsområden, eller

• skadar fornlämningar, fornlämningsområden och kulturlämningar.

 

Branschgemensam miljöpolicy om körskador på skogsmark

Att motverka uppkomsten av körskador är ett viktigt mål för svenskt skogsbruk.

Skogsbruket anser att även mindre allvarliga körskador bör undvikas.

2. Kör inte i vattendrag, i sjökanter, genom kallkällor och blöta partier.

5. Kör runt blöta och försumpade ytor…

7. GROT och stubbar skördas bara i den omfattning som är möjlig utan att allvarliga körskador uppkommer…

 

FSC-standarden (s 39)

Svensk skogsbruksstandard enligt FSC

med SLIMF-indikatorer

V2-1 050510

Godkänd 24 februari och 5 maj 2010 av Internationella FSC.

6.5.3. Skogsbrukare ska ha rutiner för att undvika att betydande körskador 31 uppstår i samband med skogsbruksåtgärder.

 

Fotnot 31: Med betydande körskador avses exempelvis skador som orsakar påtaglig erosion och slamföring till vattendrag, spårbildning som förändrar vattenflödens riktning, skador i områden med särskilda naturvärden och spårbildning i miljöer av särskild betydelse för friluftslivet, särskilt i närheten i tätorter.

 

6.5.4. Skogsbrukare ska ha rutiner för att åtgärda betydande körskador i de fall sådana uppkommer.

 

 

Svensk PEFC Skogsstandard 2012 – 2017 (s 16)

PEFC SWE 002:3

 

·        Transportvägar i samband med skogsbruksåtgärder ska förläggas så att körskador minimeras. Särskild vikt ska läggas vid att undvika allvarliga körskador.

·        Lämplig metodik och teknik ska användas för att minimera körskador vid drivning, speciellt där transporter korsar vattendrag.

 

 

Nyårsnatten fick vårblommorna att spira

Det måste vara resultatet av det varma vädret. Redan på Nyårsdagen så såg på håll den i år gröna pulkabacken i Eriksberg ut att vara full av färggranna vårblommor. Närmare betraktande visade att vårblommorna var av märkliga sorter med namn som Stella Artois, Peroni, Cinzano Asti, Leffe Blonde, Staropramen och S:t Eriks IPA. De var rikligt förekommande och utströdda över merparten av pulkabacken. Där uppblandade med allsköns andra märkligheter som glittrande utslagna glasbitar av märket Svalka och stora fyrkantiga lådor av sorterna Svea Fireworks Caliber 19 mm och Svea Fireworks 20-year celibration M. Vi fick en riklig skörd av alla dessa vinterrariteter, hela två överfulla stora sopsäckar lyckades vi samla ihop. Detta till kommande glädje för kommunens återvinning av material och för energiproduktion.

Annars fullt civiliserade medborgare finner det fortsatt mycket roande att lysa upp nyårsnatten med fyrverkerier, detta under samtidig konsumtion av alkoholhaltiga drycker. Men smällarna försämrar tydligen inte endast hörseln utan utplånar även tillsammans med alkoholen minnet. För redan när smällandet ebbat ut har man på platsen glömt värdefulla restprodukter som dricksglas, ölkapsyler av metall, champagnekorkar av plast, tomma buteljer och pappkartonger. Men allt detta samtidigt förstås oss till glädje som älskar att inleda det nya året med att få plocka vårens fantastiska blommor. De söndertrampade glasen var nog det mest problematiska, detta på en plats där de minsta barnen åker pulka och i brist på snö rullar sig ut för backen och där barfota hundar passerar med husse eller matte.

Fyrverkerierna är inte bara problematiska på det sätt som ovan beskrivs. En betydande negativ miljöaspekt är att de sprider ut en massa giftiga tungmetaller, som t ex koppar och bly. Miljökontoret i Stockholm gjorde i samband med millennieskiftet en studie av tungmetaller i luften och fann en betydande ökning som resultat av alla de fyrverkeriraketer som då sköts upp:

http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article270981.ece

En pikant detalj i sammanhanget är att en miljöfundamentalist som Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson inför det nya året på Twitter utan kommentar skickade vidare en tweet som hälsade det nya året med en nattlig bild över Stockholm full med fyrverkerismällar.

Heder till registratorerna vid kommunerna i Uppsala och Knivsta

 

I folkmunnens skrönor är den kommunala verksamheten och tjänstemannen hopplöst långsam och ineffektiv. Att det i verkligheten kan vara tvärtom visar nedanstående glädjande exempel:

På Annandagen vandrade min sambo och jag en runda i naturreservatet Kungshamn-Morga söder om Uppsala vid Ekoln, en nordlig vik av Mälaren. Vi gick i denna julhelgs småregn och kortvariga dagsljus söderut uppe på åsen, ner till Ekhagen där tyvärr de gamla stora ekarna är döda eller döende. Därifrån följde vi sen stigen längs stranden tillbaka väster- och norrut. Längs denna stig stöter man på tre fina sandstränder Oxtorget, Rörviken och Sandviken, mycket lämpliga för bad, dock inte en dag och årstid som denna.

Skogen i delar av reservatet får utvecklas fritt. Det innebär att träd som går av och faller får ligga som de fallit. Detta gäller bl a längs stigen vid vattnet där vi vandrade fram. Denna fria utveckling hamnar ibland i konflikt med det rörliga friluftslivet, vad gäller framkomlighet och även säkerhet. Fallande träd kan vara helt livsfarliga. Oftast behagar träden turligt falla på tider när folk inte är ute i rörelse. Sällan hör man tack och lov att någon vandrare skadats av fallande träd.  

I höst har det varit flera svåra stormar i södra och mellersta Norrland. De har inte drabbat Uppland så mycket, men det har dock varit en hel del skador på skogen i form av fallna eller avbrutna träd även här. Ett och annat sådant passerade vi längs stigen vid Ekoln. Strax norr om stranden Rörviken dök källan till denna lilla kommunala historia upp.

Det var en hög tall precis invid stigen som gått av på mitten. Dock hade den inte gått helt av utan den avbrutna delen hängde fortfarande ihop med trädets rakt upp stående nedre del. De båda delarna såg ut att hänga endast löst ihop. Trädets övre halva hade vikt sig 90 grader över stigen och vilade nu mot ett annat träd. Skulle man fortsätta stigen fram fick man således gå som igenom en port. Det verkade synnerligen farligt, trädet såg ut att kunna lossa när som helst. Vi tog dock mod till oss och rusade snabbt igenom.

Efteråt gick jag och tänkte på hur riskabelt det där avbrutna trädet kunde vara. Jag bedömde risken rätt stor att den avbrutna delen kunde ramla ner och det var ju inte säkert att alla vandrare var lika observanta som vi varit. Tanken fanns kvar även morgonen efter, vilket var en vanlig fredag och formellt en arbetsdag, även om nog många tagit ledigt. Jag kunde inte släppa den och insåg att trädet borde avlägsnas snarast möjligt.

Jag trodde då att reservatet låg i och förvaltades av Uppsala kommun. Kl 09.26 skickade jag ett mail till kommunens kontaktmailadress. Redan 10.44 fick jag svar från Kommunledningskontoret att mailet skickats vidare till ”Kontoret för samhällsutveckling”. En knapp halvtimme senare, kl 11.11, svarade Agneta Klippberg, registrator på ”Gatu-och samhällsmiljönämnden”, att reservatet tillhör Knivsta kommun och att ärendet därför skickats dit. Kl 11.23 svarar så Knivsta kommuns registrator att man mottagit ärendet och att det gått vidare till den parkansvariga som heter Josefin Edling.

Det tog alltså något mindre än två timmar innan mitt mail hamnat hos rätt person och att jag dessutom fått bekräftelse på att så skett. Och detta trots att jag först skickat det till fel kommun! Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men jag var i alla fall mycket imponerad av den snabbhet varmed registratorerna på både Uppsala och Knivsta kommun agerade. De senaste åren har jag arbetat i forskningsvärlden. Åtminstone mellan kolleger inom och utom universitetet är man vad vid andra responstider. Där är man glad om man möjligen får svar i samma vecka.

Ett Stort Tack till Uppsala och Knivsta kommuns registratorer!

Det ska bli spännande att se om Knivsta kommuns vidare handläggning av ärendet gått lika snabbt. Ett nytt besök vid Rörviken får utvisa om det farliga trädet har avlägsnats.

Betraktelse juldagsmorgonen 25 december 2013

Halv nio på juldagsmorgonen är det fortfarande disigt och mörkt ute. Duggregnet strilar och det är flera grader varmt. Högst uppe i den nu helt gröna pulkabacken utanför huset där vi bor syns två orangelysande julstjärneblommor som likt eldflugor hoppar i mörkret. Med kikarens hjälp lyckas jag se att det är två unga kvinnor iklädda varningsvästar som redan är ute och tar ett träningspass. En imponerande flit verkligen! De gör ”step-ups” på parkbänken.

Vädret igår på julafton var likadant: regnigt, lite blåsigt och sex grader varmt. Riktigt innesittarväder, kan tyckas, som gjort för att klämma på klapparna under granen, fundera på de julrim man ännu inte lyckats få till, tjuvsmaka på skinkan eller försöka få eld på brasan. Men friluftsfundamentalist som man är sticker man förstås ut ändå. Och nästan aldrig får man skäl att ångra det. Med rätt inställning och kläder så är det ju nästan alltid njutbart, i ”alla fall efteråt”. Det har ju också det goda med sig att aptiten på julbordets godsaker ökar. Sagt och gjort, vi packade ryggsäcken med vår jultraditions läckerheter: tunnbrödsrullar med egengravad lax, den nybakade saffranskakan med massor av mandelmassa i, nybryggt kaffe och varm glögg.

Sen några år har vi gjort det till en tradition att om vi kan på julafton besöka en myr i naturreservatet Hågadalen-Nåsten strax väster om Uppsala. Den heter ”Rödmossen” och det tar oss en knapp timme att komma dit. Normalt brukar det vara på skidor. Men denna vinter är ingen normal vinter, den är en förlängd höst… Denna gång fick det bli per cykel längs den gamla järnvägsvallen mot Enköping och sen apostlahästarna längs stigen genom skogen, det gick utmärkt.
 

 

Vid myren finns en fin rundad häll, med spår av inlandsisens slipning urminnes. Den är som gjord för en stunds paus, med fika och tittande ut över myren. Så är års orkar solen om det är klart precis över trädtopparna mitt på dagen. En kollega berättade att han tältat här en gång. Vi upptäcker att någon gjort ett slags gömsle ute på myren bland några små tallar. Det verkar inte vara för jakt, utan jag gissar på att någon nybliven fältbiolog vill spana på de djur på myren som i alla fall vi aldrig sett.

Det är väldigt lite däggdjur i Nåstendelen av reservatet, dels är det rätt mager mark med ömsom hällar, ömsom kärr däremellan,  som ger lite foder till älg och rådjur, dels är det rätt mycket folk i rörelse jämt, vilket väl skrämmer bort djuren. Vi kom att prata om det stackars lodjur som någon överivrig jägare sköt här i denna skog bara för ett par vintrar sen. Visserligen är jakt ju tillåten i reservatet enligt dess bestämmelser, men vi tyckte ändå att det var onödigt att skjuta det lodjur som fanns här då, troligen det enda på många år, både dessförinnan och därefter. 

   

En lustighet i sammanhanget: först igår kväll när jag skulle somna slog det mig att ”Rödmossen” inte är en ”mosse”, utan ett kärr. Kort utredning – ”myr” är ett samlingsnamn på en skoglös vegetationstyp där marken är blöt och består av ”torv”, ett material som är delvis nedbrutna växtdelar. Den vegetationstypen kan vara antingen en ”mosse” eller ett ”kärr”.  Myren kan ha en markvegetation som består av vitmossor som får näring uteslutande från nederbörden, då är den en ”mosse”. Eller så kan markvegetationen bestå mest av starrväxter som får sin näring mest från omgivande högre belägna marker, då är den ett ”kärr”. Så var det utrett. De som gav vår myr Rödmossen det namnet tänkte nog inte alls på definitionen av de olika sorternas myr. Och struntsamma är väl egentligen det. ”Rödmossen” låter ju dessutom i mina öron mycket bättre än ”Rödkärret”…

 

Åter nu till juldagens frukostbord. Van tidningsläsare som man är känns det tomt att inte ha en tidning att bläddra i. Svenska Dagbladet som vi normalt läser har i god tid informerat om att det inte kommer någon tidning nu på flera dagar. Likväl känns det andefattigt. Nu blir man helt utlämnad till den där digitala mobilsaken som man enligt psykosociala förståsigpåare ska lägga undan under julen. Vi oroliga själar som behöver terapi hamnar nu i trångmål.

Som i värsta Orwell-anda dimper precis då ett sms ner från SvD på den mobil jag i ett anfall av civil olydnad inte stängt av: ”idag kommer inte pappers-SvD ut, läs oss i stället på vår app eSvD”.  Är det så att vi ”Appers” nödvändigtvis måste läsa just en ”Apperstidning”? Tyvärr är det jobbigt att läsa tidningen på mobilen, det blir för smått. Prylen ”Paddan” har jag inte skaffat än. Datorn är för skrymmande för att släpa fram på frukostbordet.

 

Det blir till att prata IRL istället, sambon sitter ju faktiskt där mitt emot vid frukostbordet, i samma ångest över en utebliven tidning. Då utspinner sig följande morgonintellektuella samtal:  säger man i folkmun vanligtvis förkortat ”svede” eller  ”essvede” om Svenska Dagbladet? Jag gör och hävdar det förra och min sambo det senare. Båda hänvisar vi enligt vanlig retorik till större auktoriteter än oss själva: jag till min medieforskande storebror och min sambo till sin kompis i E-tuna som ju faktiskt jobbat på nämnda tidning. En sms-fråga till min storebror gör dock saken än värre och mer förvirrad. Han hävdar nämligen i sitt svar, likt professorn i ”Språklådan” på P1 opportunistiskt brukar göra, att ”allt är rätt”. Den nördige i läsekretsen som kan bidra med sakkunskap till denna livsavgörande fråga är välkommen med input. Orkar du inte kommentera på bloggen (lite mickligt), skicka då en e-post till honohrstedt@hotmail.com eller en tweet till @Hansorjan

God fortsättning på julhelgen!

Regeringen likriktar miljöforskningen

                                   UNT Debatt 23/12 2013 

Regeringen begränsar miljöforskarnas frihet genom att via utredningar, propositioner, regleringsbrev och utnämningar av ledande personer se till att pengar fördelas till områden som bestäms ovanifrån. Regeringen utser frekvent kolleger som chefer för myndigheter (SvD 21 nov). Detta har konsekvenser för miljöforskningen.

Forskningen vid universiteten ska vara fri enligt lagen. Oberoende forskning är en garant för en positiv samhällsutveckling. Forskarnas frihet är nu beskuren inom miljöforskningen och det har med finansieringen att göra. Universitetens forskning är idag starkt beroende av andra finansiärer än fakultetsanslaget, vilket är de pengar som utan förbehåll avseende användning kommer från staten. Med tanke på de externa bidragens relativa storlek är det väsentligt hur fritt de kan användas.

Inom forskningen skiljer man på om området som ska beforskas bestäms av finansiären (”top-down”) eller forskaren (”bottom-up”). Det förra fallet innebär en begränsning av forskningens frihet och det sättet har tagit över miljöområdet. Den forskare som vill få pengar måste anpassa sig. För hela miljöforskningen utgör andelen ”top-down” finansiering idag ca 2/3. Denna förändring har skett på regeringens initiativ.

Ytterligare en begränsning ligger i att samhällsrelevansens betydelse kraftigt ökat när projektansökningar bedöms, även detta på regeringens initiativ. Forskningsidéer som är gångbara måste tydligt anknyta till en aktuell samhällsaktivitet där det finns intresserade aktörer. Detta gäller oavsett om det handlar om ”top down” eller ”bottom up” finansierad forskning. 

Givetvis skall skattefinansierad forskning göra nytta. Men om praktikerna alltid ska bestämma forskningsagendan finns en risk att verksamheten blir alltför kortsiktig. Eftersom miljöforskning tar tid måste framförhållningen vara god. Forskarna kan ibland vara bättre än praktikerna på att ana de framtida problem som kräver forskning. Därför är det viktigt att det finns en bra balans mellan ”top down” och ”bottom up”. Idag har pendeln slagit över alltför mycket mot det förra. Medel till helt forskaridentifierad miljöforskning måste återerövras. 

Genom sina utnämningar av ledande personer inom miljöforskningens organisationer har regeringen säkrat sitt inflytande. Regeringen har flyttat runt ett antal ämbetsmän till olika positioner med makt inom departement, finansiärer och universitet. Ett exempel är Rolf Annerberg, nu ordförande i Miljömålsberedningen. Han har tidigare t ex varit GD på Forskningsrådet Formas, GD på Naturvårdsverket, styrelseordförande i Stiftelsen för miljöstrategisk forskning Mistra och statssekreterare på två olika departement. Ett annat exempel är Lars-Erik Liljelund. Han sitter nu samtidigt på två stolar, dels som styrelseordförande på Formas, dels som VD på Mistra. Inte helt överraskande gjorde Formas och Mistra tillsammans nyligen en stor (ca 70 miljoner kr) gemensam riktad utlysning. 

Att samma personer återkommande utses till ledande positioner riskerar likriktning och stagnation snarare än mångfald och utveckling. Att en ökande andel av forskningsmedlen är inhägnade ovanifrån och ska anpassas till sektorsbehov tvingar forskarna att ”tänka rätt” snarare än att ”tänka fritt”, detta apropå diskussionen om devisen på Uppsala universitets aula. 

När forskarnas möjlighet att formulera frågeställningar beskärs, då minskar chanserna att möta framtidens miljöproblem. Regeringens utnämningspraxis bör bli mer öppen för fritänkare. Som Sverker Sörlin i frågan om stiftelseuniversitet påpekade på DN Debatt 30 oktober: det är de fria universiteten som är de mest framgångsrika. 

Hans-Örjan Nohrstedt, docent SLU 

Eva Sundberg, professor SLU 

Stig-Arne Nohrstedt, professor emeritus Örebro universitet

Lars Tranvik, professor Uppsala universitet

Anders Lindroth, professor Lunds universitet 

Bengt-Gunnar Jonsson, professor Mittuniversitetet

Katarina Abrahamsson, professor Göteborgs universitet


Ovanstående inlägg baserar sig, vad gäller regeringens utnämningspolitik, på en genomgång av tidigare anställningar för ett antal personer på viktigare poster inom miljöforskningen, detta på departement, hos finansiärer och vid universiteten. Underlaget finns på Wikipedia. Listan finns i annat inlägg på min bligg, länk:

http://hans-orjan.blogspot.se/2013/11/regeringen-likriktar-miljoforskningen_29.html