Höstfika vid Norby soldattorp

                            Foto från nätet, Mark Harris, Frozentime

                                                             

Torpet ligger i Uppsalas västra utkant, på sluttningen ner mot vackra Hågadalen i stadsdelen Norby. Det har anor från 1600-talet, den nuvarande stugan är från 1800-talet. Den siste soldaten bodde där till sin död 1952, detta långt efter indelningssystemets upphörande i början på 1900-talet.

Torpet sköts numer och sen drygt 15 år av en ideell förening. Den köpte, tog väl hand om torpet och hindrade därmed dess förfall. Idag är stugan varsamt och tidstypiskt renoverad, både utom- och inomhus. En ytterligare byggnad är under uppförande på tomten, detta för att kunna ta emot lite mer folk än vad som idag ryms i den lilla torpstugan.

Föreningen driver café i stugan och har då öppet några söndagar höst respektive vår. Dessa tillfällen anslås vid grinden. Nästa tillfälle är i advent, andra söndagen i december. Brasor sprakade mysigt vid gårdagens fikabesök både i det stora köket och i det minimala sovrummet. Kaffebrödet var fantastiskt gott. På våren finns vid något tillfälle våfflor, vilket tydligen brukar var jättepopulärt.

 

Föreningen gör en viktig kulturhistorik gärning som vårdar detta soldattorp. Gå gärna dit på ett besök för en fika och gå också med i föreningen. Lite mer info inklusive bilder finns att hitta på nätet om du googlar på ”Norby soldattorp”. Informationen på den aktuella sidan verkar dock inte vara helt uppdaterad.

Tveksam gödselhantering i naturreservat del 2

I ett tidigare blogg-inlägg för två år sedan diskuterade jag problem med för hög koncentration av hästar i naturreservatet Hågadalen-Nåsten utanför Uppsala:

http://hans-orjan.blogspot.se/2011/12/hasthallning-hotar-hagadalen-nastens.html

Problemen var försvårande för annat friluftsliv genom söndertrampande av vandringsleder, ökad näringsbelastning inom reservatet och mycket distanstransporter av foder och gödsel.

I ett inlägg igår visade jag exempel på tveksam gödselhantering i samma reservat, detta i form av kompostering i fält av stora mängder gödsel/ströbädd som läckt en massa gödselvatten.

Det finns tyvärr fler exempel på bristande miljöhänsyn vad gäller djurhållning i reservatet. Bilden ovan är tagen idag och visar hur gödselvatten läcker från en gödselplatta vid ett av de större häststallen, beläget en bit in i reservatet. Gödselvattnet läcker rakt ut i reservatet. Ägaren har t o m underlättat avrinningen genom att gräva en liten kanal. Inte så långt därifrån rinner Hågaån med utlopp i Mälaren. I närheten finns också en klarvattenkälla vid Linnéstigen.

Liknande läckage förekom även i vintras, även om det då skedde under snötäcket (bild nedan).

 

 

 

  

Tveksam gödselhantering i naturreservat

Den som är lantbrukare och har djurhållning kan fritt fram under sommarhalvåret lägga ut en jättehög med gödsel/ströbädd i fält. Där kan den ligga i flera månader i väntan på spridning under hösten, detta trots att Jordbruksverket rekommenderar vårspridning av gödsel. Det kan t o m ske i ett naturreservat och i ett område som Jordbruksverket anser vara ”nitratkänsligt”, d v s att det finns stora risker att oorganiskt kväve förorenar grund- och ytvatten. Det kan göras trots att högen uppenbarligen har ett stort vattenöverskott som innebär att gödselvatten rinner ut långt på sidorna om högen, dödar vegetationen på fältet och hotar grundvattnet.

Det enda som krävs för att göra enligt ovan är att hanteringen kallas ”kompostering” och att det går att bygga en hög som når minst 1-2 meters höjd. Men även i fallet kompostering menar dock Jordbruksverket att sådan företrädesvis ska ske i utrymmen avsedda för lagring.

Att det är ”fritt fram” visas av ett konkret fall sommaren 2013 i ett naturreservat utanför Uppsala (bilden) där uppskattningsvis ca 2000 kubikmeter gödsel/ströbädd lagrades i flera månader på detta sätt fördelade på två s k stukor. Efter klagomål prövade kommunens Miljö- och hälsoskyddsnämnd ärendet, vilket avskrevs med argumentet att ”hanteringen inte utgör olägenhet för miljön”. Ett i mitt tycke märkligt beslut i och med att hanteringen är i strid med andan och flera detaljer i de allmänna råden från Jordbruksverket. Och trots att det var uppenbart att materialet som hade lagts ut var på tok för blött med följd att stora mängder gödselvatten läckte från högen.

Normalt är det noga med att gödsel lagras och hanteras så att näringsämnen i den inte förorenar miljön utan istället kommer grödorna till nytta.  Det aktuella fallet visar dock att ”kompostering” högst sannolikt kan vara ett läckande kryphål som borde täppas till.

Litteratur: ”Gödsel och miljö 2011” Jordbruksverket, Jönköping. 127 sid.

Ansträngande och fin vandring i Ischgl, Österrike

 

Krävande vandringar, trevligt sällskap, mycket god mat och ett fantastiskt alplandskap var ingredienser på en resa i augusti till Ischgl med Wi-resor. Detta var en av mycket få gånger jag varit med på en organiserad resa, annars brukar det mest vara egna improvisationer.

Jag fick ögonen på en lockande annons i SvD och anmälde mig. Länge trodde jag Ischgl låg i Schweiz. Det var fel, men ändå ganska nära. Ischgl är en liten ort i västligaste Österrike, dock bara 15-20 minuter med liften från gränsen till Schweiz. Orten ligger i en trång dal, på 1400 m ö h, och omgiven av berg på uppemot 3000 m. De fasta invånarna är bara 1500, men hotellen många och antalet sängplatser för turister är tio gånger så stort. Särskilt omfattande är vinterturismen, men många vandrare och även MTB-cyklister söker sig hit på sommarhalvåret.

Det är rikligt med vandringsleder i området. Man kan börja vandra runt hörnet eller först ta bussen eller liften till utgångspunkten. Man kan vandra plant i dalgången eller kraftigt upp eller ner för bergsidorna. En vanlig vandring vi och andra gjorde bestod av att gå uppför 7-800 höjdmeter längs en mindre stig till någon trevlig hytte, inta lunch där och sen avsluta nedför med en slingrande liten körväg. Totalt en tur på 4-6 timmar vanligtvis.

 

Hytterna är ganska gamla skapelser, oftast byggda i sten och trä för drygt 100 år sedan. Där serveras lättare lunch, öl och fika för 5-10 Euro. Det går också att övernatta. Vi besökte för lunch under vandringarna flera fina hytter, t ex Ascherhytte, Niederelbehytte, Friedrichhafener hytte och Wiesbadener hytte. De var jättepopulära och vanligtvis tog det en stund innan det gick att finna sittplats. Till detta bidrog delvis att vädret under fyra av sex dagar inte var det bästa, varför de flesta ville sitta inomhus.

 

Vandringarna var rätt krävande när det gick uppför, den höga höjden tog ut sin rätt. Vi rörde oss oftast på mellan 2 och 3 tusen meters höjd. Vi var ca 30 personer i gruppen och kunde varje dag välja mellan lätt, medel och tuff vandring. Höga vandringskängor var ett måste och vandringsstavar till god hjälp både upp- och nedför. Annan viktig utrustning är solhatt, solskyddsfaktor, regnkläder och varm extratröja. Underställ i ull är också bra, gärna med ett ombyte. Man är rejält svettig efter uppförsbackarna till hytten.

 

Kikare för fågelskådning och en alpflora är också kul att ha med. Den grupp jag gick i var dock mer intresserad av själva gåendet än att stanna upp och botanisera. Därför blev det inte så många botaniska och ornitologiska observationer. Tornfalk var den rovfågel som jag oftast noterade. En mycket vacker blå gentiana prydde en bergssluttning och en och annan edelweiss stötte vi också på. 

 

Vi bodde på hotell Post som var utmärkt. Det låg mitt i byn intill kyrkan. Frukostbuffén innehöll allt som behövdes för att ge energi inför vandringarna. En femrättersmiddag satt också bra för att fylla på energin efteråt. Rätterna var rätt små, så det blev inget frossande utan precis vad som behövdes. Väldigt gott och fint upplagt var det verkligen.

En toppenvecka i många avseenden!

Norra Island några dagar i juli 2013 – ett kärt återseende

                                                                                  

För fyra år sedan var jag där förut och har sedan dess längtat tillbaka. Jag tror det mest beror på att Islands natur är så annorlunda från allt annat jag sett. Storstilad och karg med spännande geologi och intressant fågelliv. Och vädret kan på sommaren vara riktigt behagligt, även om det inte är så varmt, vilket tilltalar mig. Den här gången fick jag sällskap av min sambo. Vi gjorde en del nedslag där jag varit förut, men prövade också en del annat. Fågelskådning och vandring stod främst på agendan.

Reykjavik var vi inte intresserade av, vi ville så snabbt som möjligt till norra Island. Och då är det flyg som gäller. Utrikes- och inrikesflygplatserna ligger på helt olika ställen, utrikes i Keflavik en knapp timmes bussresa utanför Reykjavik. Inrikesflygplatsen ligger nästan inne i Reykjavik. Det är enkelt att ta sig till den via flygbussen från Keflavik och sen en 10 minuters promenad från busstationen. Det blev några timmars väntan mellan flygen, men på så sätt hanns en enkel lunch med på restaurangen på busstationen.

Vi flög till Akureyri, där en hyrbil och ett väder med 10 grader, snålblåst och duggregn väntade. Vädret blev bättre sen, under de dagar vi var där hade vi både sol och mulet. Men blåste gjorde det hela tiden och temperaturen höll sig mellan 10 och 15 grader. Till skillnad från förra gången hade jag denna gång bokat allt boende i förväg. Av någon anledning hade det blivit mycket mer turister nu, möjligen beroende på ändrade växelkurser. Jag bokade boende två månader i förväg och redan då hade det blivit komplicerat att hitta lediga rum. Vi fick pussla och hade våra fem övernattningar på fyra olika ställen.

Vårt första mål var Myvatn som anses vara en av Europas bästa andfågellokaler. På vägen dit passade vi på att stanna till vid det spektakulära vattenfallet Godafoss. Vid Myvatn hade vi siktet inställt på Vogafjos Café där vi skulle äta och övernatta. Det är beläget strax söder om samhället Reykjalid. På Vogafjos finns en fantastiskt bra restaurang, vägg i vägg med ladugården och med panoramafönster ut mot sjön. Vi hade tre övernattningar vid Myvatn, de två resterande bodde vi på Dimmuborgir Guesthouse några km söderut från Vogafjos. Det ligger om möjligt ännu finare än Vogafjos, frukosten intas nästan på stranden.

En dag ägnade vi åt fågelskådning runt sjön, med korta vandringar på olika ställen. Höjdpunkten var de vackra strömand och smålom i Myvatns utlopp nere i sydväst. I de övre forsarna såg vi nästan samtidigt ett 10-tal strömänder. Vi besökte också fågelmuséet ”Flugsafn Sigurgeirsson” på sjöns västsida. Mycket bra upplagt med fågelnamn på flera olika språk. Ett bra fik har de också, där man kan skåda direkt från bordet. Middagen intog vi på den lokala lilla pizzerian, det var helt fullt på Vogafjos Café och Gamli Bistro inne i Reykjalid.

Dag två vandrade vi 6 km enkel väg från Reykjalid, där leden börjar bakom badhuset i östra delen av samhället, upp till Hlidarfjall. Leden var mycket fin och lättgången ända fram till berget. Vi gick också upp på toppen av berget. Men det var rätt besvärligt, brant och mycket löst grus och lösa stenar. Kängor och stavar rekommenderas särskilt för nedfärden. Dock var det värt besväret att ta sig upp, det var en fantastisk utsikt i alla riktningar. Söderut tyckte man i fjärran sig ana Vattnajökull. Inklusive toppbestigning och tillbakafärd tog vandringen i vårt makliga tempo dryga fem timmar.

Efter en tidig middag på Vogafjos ägnade vi sen ett par timmar åt områdena vid Hverir och Krafla öster och nordöst om Reykjalid. Vid Hverir finns heta källor där det bubblar i ”mudholes” och sprutar het ånga. Oset av svavelväte är påträngande. Uppe emot vulkanen Krafla finns ett termiskt elkraftverk. Där finns också den vackra vulkansjön Viti. Det blågröna vattnet omges delvis av kvardröjande snö och is. Krafla är fortfarande aktiv och hade en hel serie med utbrott 1975-84 då stora mängder lava strömmade ut.

 

Dagen därpå begav vi oss av norrut mot Husavik och norra kusten. Husavik är valskådningscentrum på norra kusten med många båtar som kör ut turister. Där finns en fin hamnmiljö med restauranger och café och också ett valmuseum. Efter en fika for vi vidare upp på halvön Tjörnes där vi stannade till vid ett par klippstup och tittade på mängder med lunnefågel och stormfågel. En och annan storlabb drog också förbi. Vi fortsatte vidare genom låglandet till Asbyrgi, där det finns ett nytt besökscenter som informerar om naturen och den tektoniska sprickan snett över Island. Strax utanför centret kan man se sprickan med egna ögon. Ett ösregn drog förbi och vi räddade oss in i det ödsliga hotellet Skolagardur där det överraskande gick att få en sen lunch. Vi åkte tillbaka till Husavik och sen en bit söderut till samhället Laugar för övernattning på Fosshotell, som visade sig vara inhyst över sommaren i en feriestängd skola. Innovativt, tyckte vi.

 

Den sista dagen ägnade vi oss åt att ta oss tillbaka till Akureyri och Reykjavik. Det var en strålande vacker dag. Vi stannade till vid Ljosa vatn för en längre promenad där vi bl a såg svartnäbbad islom och en hel massa småspov. Vi stannade också till i samhället Svalbard på andra sidan viken Akureyri ligger. Man verkade där ha en stadsarkitekt som tycker om färger, bl a fyren och en del andra byggnader var mycket färggrant målade. Akureyri är en fin liten stad med många restauranger och caféer. Där finns också ett nytt och vackert kultur- och konferenshus byggt i lavasten alldeles invid vattnet. Vi jämförde avundsjukt med Uppsala Konsert och Kongress.

En allra sista skådartur hann vi också med i selet strax söder om flygplatsen, men den gav inte så mycket mer än ett antal rödbenor. På väg tillbaka fann vi sen hela resans bästa rödspovlokal. Det visade sig vara det grunda vattnet på norra sidan av den långa vägpiren som korsar viken strax norr om flygplatsen.

Den sista övernattningen gjorde vi ute vid Keflavik, på Keflavik Bed and Breakfast. Det passade bra eftersom flyget till Stockholm går mycket tidigt på morgonen. Hotellet var bra och visade sig ligga i ett område där all NATO-personal tidigare bodde. Området gav ett överlag övergivet intryck med många synbart tomma hyreslängor. Det gav en känsla av Gulag tyckte vi. Bidrog till den känslan gjorde nog vädret också, det var kallt, blåsigt och regnigt.

Sammantaget var vi mycket nöjda med vårt besök på norra Island. Mycket intressant, spännande och vackert! Vi hann inte mer än att sätta oss på planet så började vi prata om nästa besök…

 

Fågellista nedan:

Myvatn 5-6 juli:

 

Bergand, Smalnäbbad simsnäppa, Jorduggla, Småspov, Rödspov, Större strandpipare, Rödvingetrast, Gräsand hona, Stenskvätta hane, Ängspiplärka, Småskrake hona, Vigg, Enkelbeckasin, Silvertärna, Skrattmås, Rödbena, Snatterand, Islandsknipa. Sångsvan, Stjärtand, Svarthakedopping, Smålom, Sädesärla, Strömand, Snösparv, Bläsand, Ljungpipare

 

Husavik och norra kusten 8 juli:

 

Svartnäbbad islom, Stormfågel, Havstrut, Ejder, Strandskata, Kärrsnäppa, Lunnefågel, Storlabb, Fiskmås

 

Ljosa vatn 9 juli vid väg mot Akureyri:

 

Rödspov, Ljungpipare, Större strandpipare, Svartnäbbad islom, Grågås, Vigg, Småskrake, Sädesärla, Ängspiplärka, Enkelbeckasin

 

Akureyri 9 juli:

 

Ejder, Silvertärna, Stormfågel, Strandskata, Rödspov, Kärrsnäppa

Tre naturpärlor strax norr om Varberg

Utgångspunkt Västervåg

                                        
                             Utsikt från rummet på Västervåg ut mot Gubbanäsan

Från Varberg, denna gång boende i det fint belägna och väl fungerande vandrarhemmet Västervåg, har vi oftast tagit oss söderut eller österut för att vara ute i naturen. Söderut till Morups tånge och Galtabäck för att skåda fågel eller österut till höjderna och skogslandskapet för vandring. Den här gången vill vi variera oss för att se vad som fanns norrut. I förväg hade vi sett ut Båtafjorden, Årnäsudden och Gamla Varberg som nedslagsplatser på vår upptäcktsfärd.

                                          Kråkris på norra Gubbanäsan


Båtafjorden
Båtafjorden är en havsvik med stora strandängar som restaurerats. Platsen sägs vara en av Hallands bästa lokaler för häckning av vadare. Där finns ett nyrustat fågeltorn centralt placerat på ängarna längs vägen mellan mellan Bua och Ringhals. Väl där får man fokusera på ängarna och havsstranden och tänka bort Södra Cells massafabrik i Väröbruk åt ena håller och Ringhals kärnkraftverk åt andra hållet. Från tornet är det rätt långa avstånd till havsviken och till dammarna öster om vägen varför en tubkikare rekommenderas. Vi klarade oss hyfsat ändå med vår handkikare och såg bl a gluttsnäppa, rödbena, gravand, ormvråk och tornfalk.
Besökets ornitologiska höjdpunkt kom när vi var på väg från tornet tillbaka till bilen. Vi stod på stigen och tittade på de två ormvråkarna. Då kom en litenkungsörn majestätiskt inseglande från sydost på stadiga vingar. Ormvråkarna upptäckte den också och gick snart till attack. Örnen verkade inte bry sig utan seglade lugnt vidare utan att röra på vingarna. Den gjorde en runda i luften och visade upp hela sin undersida. Den var kanske 30 % större än vråkarna. En kontroll på nätet visade att det är förvånansvärt liten storleksskillnad mellan en stor ormvråk och en liten kungsörn. Örnen tröttnade på vråkarna, drog ihop vingarna och gjorde ett snabbt dyk vartefter den försvann bortom skogsranden. En mäktig upplevelse, jag tror detta var bara fjärde gången jag sett en kungsörn, tidigare gånger var på Österlen, vid Börje sjö utanför Uppsala och på Gotska Sandön.


Årnäsudden

                               Slånbärsbuske vid stranden på Årnäsudden

Vi vände åter mot Varberg och tog vägen ut på Årnäshalvön. Längst ut finns reservatet Årnäsudden, ett par hundra hektar stort trädlöst område med ömsom betad äng, bränd ljunghed, häll- och våtmarker. Där finns också ett antal gravar från brons- och järnålder. Området är lättgånget och det finns många vackra klippor att bese eller sitta ner på för att äta sin medhavda matsäck. Utsikten över havet är ändlös. Jag skulle gärna återvända längre fram på säsongen för ett bad från klippstranden. Några fåglar vi lade märke till var törnsångare, ängspiplärka, skärpiplärka, stenskvätta och tornfalk.
Gamla Varberg

                                  Gräsmark på toppen av Gamla Varberg

Ytterligare en bit närmare staden ligger Gamla Varberg. Det är en glest enbevuxen granitkulle som sticker upp ca 50 m över havet. Kullen är hävdad genom bete. På toppen av berget finns ett bronsåldersröse och utsikten över Balgöfjärden med stranden och Balgö nedanför är magnifik. Balgö såg lockande ut och vi har nu i några år pratat om att ta oss ut dit, kanske blir det med kajak. Reservatets informationsskylt lät berätta att man under höststrecket kan se småspov här, vilka lockas av en riklig tillgång på kråkbär. Den berättade också att reservatsnamnet Gamla Varberg inte alls betydde att staden legat här tidigare utan att det kom sig av att detta varit en plats för en vid fara varnande vårdkase, likt klippan där Varbergs fästning nu ligger varit för länge sen.

Morups tånge - vacker strandäng, en del fågel samt skräp

En drömlikt vacker plats med ett fantastiskt ljus! En torräng på stranden till havet. En ståtlig fyr och en fin stengärdsgård, bakom vilken vi flera gånger sökt skydd mot nordvästan. Även så denna gång för en fika. Här har vi tidigare också haft ett par mycket lyckade picnic-bruncher i samband med fördelsedagar. Den stora strandängen var då särskilt uppskattad av barnbarn med spring i benen.

Vi var inte bara här för att fika. Vår avsikt var att bara vara på den sällsynt vackra platsen och för att skåda fågel. Det visade sig vara mycket lugnt på fågelfronten, vårens sträckande flyttfåglar hade nog redan tagit sig förbi norrut. Nu var det mest en del häckande stannfågel som fanns att bese.

En brunfärgad rovfågel, som visade sig vara en ormvråk, drog sakta norrut längs stranden. Ute på redden kajkade en del ejdrar. Vi gick söderut över ängen till drillarna av ett antal sånglärkor, Vi var på väg till den grunda bukten där det brukar vara en hel del fågel. Det var dock inga mängder med fågel heller där, men en hel del gravänder och strandskator kunde vi beskåda. En rödbena gick omkring i det grunda vattnet och letade mat.

Vi bytte nu fokus och övergick till att samla skräp. För sådant fanns det rätt gott om, bara man hade riktat in blicken. På stranden där i bukten fick vi ihop en rejäl kasse med skräp.

Blicken föll särskilt på några saker i skräpkassen. De var tre förpackningar som ironiskt nog alla slog mynt av att innehållet var "naturens egen", "ekologiskt producerat" eller hade en touch av "wild forest". Producenterna ville väl på dessa sätt lyfta fram hur miljövänliga deras produkter var. De hade då tydligen inte tänkt hur produktens förpackning skulle komma att omhändertas.

Bättre återvinning och pantsystem verkar vara på sin plats. Det är tyvärr förskräckligt på många platser hur vacker natur förfulas av mänsklighetens alla f d nyttigheter som bara kastas iväg. Det förra blogginlägget hade lite på det temat också.

På vägen tillbaka till bilen såg vi ett par stenskvättor på stengärdesgården in mot landsidan. I en liten damm strax intill simmade en handfull krickor. Vid parkeringen så hörde vi och såg plötsligt en gluttsnäppa som drog fram över våra huvuden. Vi tyckte vi hörde en sådan tidigare då vi på kort besökte Galtabäcks fågeltorn på vägen till Morup, men var då osäkra. Nu var det ingen tvekan.